Jag sitter längst ut på den svala sommarbryggan och bländas av soluppgången. Jag får den nya dagen rakt i ögonen utan att kisa. Stirrar in i livet och ler tills jag börjar skratta och gråta. Jag sitter kvar tills solen står rakt på himlen, tänker hur lustigt det är att den alltid ger mig insikter när jag inte tänker alls.
Soluppgångar påverkar mig på ett sällsynt sätt. Det är oundvikligt att ögonen tåras när jag ser in i dem och då är det inte bara på grund av det starka ljusets strålar. Dem ger mig en stark närvaro, en medvetenhet och en ovisshet om livet som jag trivs med. Dem får mig att inse att min existens är så liten i förhållande till vad jag kan veta om och kontrollera. Och så mycket mer än vad mina tankar begränsar den till.
Vi människor ser oss själva, varandra och vår verklighet genom våra egna unika men inskränkta sanningar. Allas förståelse för vad som är viktigt, sant, bra eller dåligt är begränsade till våra egna personliga erfarenheter, önskningar och visioner. Och sedan reagerar och agerar vi på varandras handlingar och ord med den bild av verkligheten som är unik för just oss. Men livet är någonting så mycket större än så. Och det fortsätter mycket längre än till randen av vår hjärnkapacitet.
För snart tre år sedan tröttnade jag på att gå till universitet varje dag bara för att det är bra att ha en utbildning. Bara för att det är den generella uppfattningen som existerar just nu, just där jag av en slump råkar komma ifrån. Det gav mig ångest att offra något så dyrbart och temporärt som min tid bara för att få känna mig trygg. Trygg men tillbakahållen. I ett samhälle där man förväntas att ha en tanke bakom allt man gör var det en otrolig befrielse, och otroligt läskigt, att åka till andra sidan jorden utan varken plan eller mål. Med bara en nyfikenhet på vad livet är utanför min egen förståelse för det.
Foto: Lina Hälleberg
Det första året fick jag sätta mina värderingar på prov. Möta sanningen om hur det var att leva enligt de visioner jag då bara snuddat vid i drömmen, dem jag här skriver om. Jag letade mig fram mellan okända städer och samhällen jag glömde namnet på. Utan tillräckligt med pengar på kontot blev det min lek och största utmaning att lära mig att leva på ett sätt som berikade livet med annat. Som ersatte trygghet med mening.
Det andra året trillade jag in i omtumlad av vändor ner till djupet av mitt psyke och upp igen, av misstag, omskakningar och eufori. Med en solbränd nästipp och ett brustet hjärta. Det andra året blev då jag rotade mig på en och samma plats och i lugn och ro fick smaka på ett liv utanför boxen. Då jag träffade människor som jag känner en sådan obeskrivlig mening och tacksamhet över att ha träffat. Individer och grupper som inspirerat och utmanat mig, satt min sanning på prov och som tvingat mig till att se längre in och länge ut. Vi har glatt oss och gråtit och förlåtit tillsammans, letat oss fram och hittat en del av oss själva och varandra. Och det andra året ledde fram till ett av de viktigaste åren i mitt liv hittills.
För det senaste året har jag kommit tillbaka hem och rest inom mig själv. Jag har förflyttat mig utan att röra mig fysiskt, besökt alla möjliga platser utan biljett. Jag har varit i hörn där kärlek växer och där mitt hjärta dunkar hårt. I vrår där jag är rädd och i rum där det är mörkt. Och nu ska jag ta nästa steg. Nu ska jag använda det jag har hittat och prova att göra det jag älskar, för ingen annan anledning än att det ger mig mer lycka än trygghet. Jag ska gå en skrivarkurs, som inte kommer att ta mig någon annanstans än närmre mig själv. Jag ska skriva, bara för att jag älskar det. Och jag ska göra det i en av mina favoritstäder, bara för att jag älskar det.
Bara för att jag vill låta mig influeras och influera, inspireras och inspirera. Bara för att jag brinner. Jag står i lågor från en eldig skaparglädje för det här är en stad där kreativiteten flödar. Där jag ser den i mönstret i asfalten och där den dansar över brickorna i tegelväggen. Den lyser med alla färger i en konstnärspaljett och skriker ut budskap i grafitti i gränderna. Den hörs i rösterna hos gatumusikanterna och syns i trådarna i kläderna på alla människor som vägrar smälta in. Den blinkar i visuell konst på spelningar på festivaler och delas ut på klistermärken av alla dem som försöker sprida sitt estetiska djup. Den pulserar i människors blodådror och tar de längre än dit tanken räcker. I en stad där människor vågar följa sina hjärtan och riskerar logiken för att vara dem de verkligen är.
Melbourne min kärlek, vi ses snart igen. Och mig själv, kanske ses vi med.
Tack för spännande läsning. Jag är 57 år och har ett stort behov av trygghet men har länge drömt om att backpacka / volontära / couchsurfa till Filippinerna. Med anledning av att du skrev: Utan tillräckligt med pengar på kontot blev det min lek och största utmaning att lära mig att leva på ett sätt som berikade livet med annat. Så undrar jag, när flygbiljett och försäkring var betald, hur mycket pengar hade du då? För man kan väl inte bara fara iväg utan att veta hur man ska klara sig? Jag vet att detta är ljusår från min komfortzon men jag vill ändå prova. Så hur mycket pengar måste jag minst ha med mig och hur tar jag mod till mig att bara ”go for it”?
Tack för din kommentar Birgitt! Åh vilken underbar dröm! Jag har hört att Filippinerna ska vara fantastiskt vackert. Jag hade inte så mycket pengar som är rekommenderat när man ska åka till Australien på Working Holiday visum, men jag åkte ändå. När flyg och visum (försäkring betalade jag var tredje månad) var betalt så hade jag ca 15 000 svenska kronor. Jag tror det handlar mycket om vilken slags resa man vill göra, hur mycket tid man har och hur man är beredd att leva. När jag åkte till Australien hade jag inga planer alls och jag hade all tid i världen (visumet räckte i ett år). Dessutom har jag ingenting emot att luffa runt på sofflock och äta burkmat om det så behövs. Däremot var min tanke att jobba, och det har jag minsann fått gjort. Utan jobb hade jag inte mina 15 000 räckt särskilt länge i ett dyrt land som Australien. Om ens resa är tidsbestämd och det finns saker som man absolut vill hinna med så behövs ju lite mer pengar och planering. Det äventyr som du beskriver behöver nog inte kosta särskilt mycket. Att backpacka i Sydostasien är billigt, genom en volontärplats får du ofta boende och mat betalt och Couchsurfing är ju gratis! Just för att det är skönt att få känna sig trygg så är det skönt att åka med så mycket pengar att man vet att man klarar sig. Fundera på vad du vill göra när du är i Filippinerna, hur länge du vill vara borta och kolla upp hur mycket olika saker kostar. Det är fantastiska idéer du har!! Både backpacking, volontärarbete och Couchsurfing är otroliga sätt att träffa människor och uppleva världen på. Du är ett stort steg på vägen genom att bara planera och drömma om detta. För att ta mod till dig så skulle jag först och främst kolla upp allting jag vill göra och göra en budget, för att visa mig själv att det är möjligt. Sedan tror jag faktiskt bara att det är att köra! Det är och kommer att vara utanför din comfort zone ända tills du gör det. Det kommer att vara läskigt, men så fort du har gett dig ut kommer en helt ny värld öppna sig. Asien är en superbra första världsdel att backpacka i för det är så uppbyggt kring turism. Du kommer att träffa massor av människor och all tidigare rädsla har varit värt det!! Jag kunde inte exakt svara på din fråga, men hoppas att du fick lite inspiration. All lycka till <3
Kommentarer är stängda.