Nu lämnar jag Afrika för den här gången. Vilket äventyr det har varit. Jag hoppas verkligen att jag snart sitter på ett flyg på väg dit igen.
Hur ska jag beskriva denna del av resan, min första del. Det har varit som ett stort uppvaknande, jag känner mig mer medveten om världen på något vis. Olika delar som tills nu mest har varit abstrakt. Jag har sett och hört så mycket nytt, bra och dåligt. Varit nära sådant som man bara läser om.
Jag har fått se så mycket vackert. Naturen är fantastisk. Den sköter sig själv så länge människan inte rör den. I naturen kan du slappna av på riktigt. Det här var ingen vanlig safariupplevelse. Vi levde med en del av lokalbefolkningen som arbetade där och fick uppleva mer än vad som hinns med på en safari. En safari handlar mest om att se djuren och ta fina bilder. Det handlar om en stress för guiderna att hitta the big five åt sina gäster. Vi mötte en del turister under våra åkningar. Glädjen i deras ögon när de sett en leopard, tröttheten när det gått flera timmar utan något djur. Som turist eller gäst så betalar du en enorm summa i Makalalireservatet om du vill turista. Du kanske stannar tre dagar och har bokat safari två av dem. Under dessa dagar vill du se så mycket som möjligt såklart.
Jag har suttit i en safaribil ungefär åtta timmar om dagen fem dagar i veckan i fyra veckor nu. Det känns tryggt och som det mest naturliga som finns för mig. Jag blev helt förälskad.
Det fanns dagar då vi endast såg några få djur. Dagar då vi kunde sitta timmar utan att se något. Kvällar då gästerna går före och vi får se om tiden finns. Djuret kan då ha försvunnit in i skogen eller så kan mörkret ha infunnit sig till den grad att man inte ser något.
Men så kommer den där dagen då vi sitter i en halvtimme och tittar på en leopardmamma med hennes tre ungar som äter en antilop i ett träd. Eller när jag står och borstar tänderna och en kuduhane kommer springande in i vårt bush camp med en hyena efter sig. En dödskamp börjar och kudun vinner till slut tack vare att hyenan blev rädd för människorna. Oss.
En gnu fick några dagar senare sätta livet till och ätas av mer än tolv hyenor medan vi sitter en bit bort i bilen. De äter, vilar och hänger kring det döda djuret och vi är där och ser på. Jag hör hyenorna skratta och interagera med varandra. Det är fantastiskt. Somna och vakna till ljuden av hyena, leopard, lejon eller fågelkvitter.
Vi har fått en bra inblick hur naturens kretslopp fungerar på olika vis. Hur djuren hjälper varandra och naturen. Elefanterna exempelvis välter och dödar en hel del träd. Men den städar också upp gamla rötter och håller skogen ren. Termiterna bygger gigantiska bon genom högar med sand. Myrsloken äter termiter och gräver stora hål i boet. Där kan exempelvis ett vårtsvin bo eller något annat djur. I termitbon som är både höga och breda bosätter sig ofta hyenorna.
Hyenorna, ja förutom att de jagar byten själva håller tillsammans med gamen naturen ren från benrester. Vilket förhindrar dålig lukt och sjukdomar som annars är ett resultat av skelettdelar som ligger.
Vissa djur jagar på natten, andra på dagen. Geparden är byggd för snabbhet. Leoparden har muskler och kan klättra och får därför ha maten i fred från bland annat lejon och hyenor. Lejon är mest muskler och obesegrat överst i näringskedjan. Dock är dessa tre katter bland de sämsta jägarna. De misslyckas mer än de lyckas. Lycka i jakt har däremot vildhundarna och hyenorna, de jagar tillsammans i grupp och har en bra strategi. Allt hör ihop.
Gamar, elefanter, lejon, gepard, vildhund, noshörning och andra små afrikanska vildkatter är alla speciellt hotade av människan. Ibland på grund av att man tror att deras delar skulle hjälpa människan genom afrikansk magi, bota cancer i Asien men mest för att människan överbefolkar vår planet och tränger undan djuren, ser dem som hot och skjuter dem, poaching. Men det som kanske skulle störa en människa i Sverige mest är nog att man också pochar barn i tron om att deras kroppsdelar kan användas inom magi. För mig känns det lika fel, lika hemskt.
När det gäller vår omvärld så känns det läskigt hur mycket människan förbrukar den. Tänk er att i dessa länder jag reser till kommer att se på riktigt hur vi förbrukar jordens resurser allt för snabbt. Mycket för att allt skräp slängs på backen. I sverige är det mer gömt tack vare vår fantastiska förmåga att återvinna. Det känsligaste ämnet någonsin, men allt kommer tillbaks dit. En dag måste någon politiker uppmärksamma att vi är för många människor för jorden.
I nationalparkerna i Sydafrika och i Sverige vet jag att vi är väldigt medvetna om när det är för mycket av något djur, då fixar vi till det, antingen genom skjuta elefanterna med en p-spruta eller döda djur. Vi vet hemma att de vilda djuren kommer allt närmare in i våra samhällen. Vi har helt enkelt tagit över deras revir, trängt undan dem och nu gör de precis som vi. Är lata. Varför jaga ett rådjur och slösa energi när man kan gå in och plocka ett får? Inte går du ut och jagar, du går till affären. Det är jätte jobbigt att se detta. Det finns allt för många människor och djur som lever ett dåligt liv på grund av att det inte finns resurser till alla.
I västvärlden märks det inte eftersom att vi använder pengar. Allt går att köpa mer av, har vi det inte så importerar vi. Men vart kommer det ifrån, och finns det en gräns? Den ser vi sällan. I de fattiga länderna väntar man in en bra skörd för mat, ett rejält regn för vatten och för skörden såklart. Det är annorlunda. Det är mer på riktigt. När vattnet är slut så är det slut, det spelar ingen roll hur mycket pengar du har, pengar är bara på låtsas.
Mat, vatten, skydd och närhet är ju princip det vi behöver. Pengar är något vi hittat på, men som gör det enklare för vissa personer att uppnå dessa grundläggande behov. Problemen finns på riktigt. Men det löser sig inte lika enkelt på plats i fattiga länder som man tror i västländerna. Det är hjärtskärande att se.
I bland har jag känt mig skamsen när jag kommit där med alla mina prylar, mina planer och mina pengar och tankar om att jag måste spara pengar för att förlänga min nöjesresa. Där står jag och pratar med människor som kämpar för mat för dagen och som tar upp en slängd gammal pryl och säger att den kan komma till användning.
Jag prutar på väskor och byxor som redan är skamligt billiga, vilken lön får egentligen de människor som gör tyget eller påsen när jag sedan betalar 60 kronor för ett par byxor? Som jag sedan prutar ner ytterligare 10 kronor, bara för att man ska göra så här? En annan turist från Australien klagade på att maten var så dyr här, 26 kronor för ungefär 10 dumplings, en hel rätt. Det snackas om att lokalinvånarna lurar turisterna på att spendera dyra pengar. Dessa priser är fortfarande långt under vår nivå. Jag vet att de låga priserna är vad som får oss att åka på semester i Asien, det var en av anledningarna till att jag ansåg att jag kunde stanna här längre. Men när jag ser alla dessa fattiga människor så skäms jag över att jag prutar. Så det slutar här och nu.
Det dags att ta fram t-shirt och piratbyxor till Asien för att undvika att visa knän och axlar. Konservativa Asien. Vi får se vad som bjuds. Jag förväntade mig fullständig kaos. Borttappad väska och massa människor. Har fått massvis med information av volontärer som varit där. Ett av de bästa resmålen, alla älskar det. Det gick smidigare än förväntat. Förutom att de inte tog betalkort när jag skulle betala för visumet trots att det fanns en skylt som visade att man kunde betala på det sättet så funkade allt felfritt. Jag kom fram till hotellet och fick äntligen sova i en säng.
Jag har nu hunnit spendera ett par dagar i Katmandu. Åkt på sightsing, och till slut hamnat hos familjen som jag ska bo hos resterande veckan. De verkar jättetrevliga.
Katmandu är trafikerat, trafiken går kors och tvärs, och regler? Det tror jag inte finns. Ja, det är smutsigt, avgaser och konstiga lukter. Men det verkar vara väldigt intressant.
Resa, del nummer två, Nepal, börjar nu.
