Det är först när solen börjar gå upp efter en lång natt av djupa konversationer som man inser hur fast man blivit i samtalet. Ingen vill gå och lägga sig och lämna nattens händelser till att bli ett minne från gårdagen. Så vi satt kvar där tills den stekande hettan sakta började krypa sig på och tills de skrikande papegojorna började överrösta våra egna röster. Det var den patriotiska Amerikanen som länge hade haft det svårt att lämna USA för att resa, den unga tysken som hela sitt liv själv klassat sig som rasist, juden från Israel, muslimen från Indonesien, den äldre australienska före detta heroinmissbrukaren och så jag- den oerfarna svenskan som likt många andra trott att jag inte har några fördomar.
Foto: NASA Goddard Space Flight Center/Flickr
Innan jag började resa skulle jag inte trott att en grupp som denna skulle vara möjlig. Den första dagen jag träffade dem satt jag spänt och väntade på att något skulle gå fel. Hur länge skulle det dröja innan den första rasistiska kommentaren skulle starta en lång kedja av påhopp från vardera person i gruppen? Vem skulle vara den första att attackera någon? Skulle det största problemet handla om religion eller skillnaderna i livsstil? Jag insåg även att inte ens jag som den neutrala svensken skulle vara säker. Skulle kanske Amerikanen hoppa på oss européer eller skulle australiensaren hoppa på oss resenärer för att vi alltid haft det så lätt och har möjligheter han aldrig haft?
Efter några dagar började jag dock slappna av. Jag märkte att det inte fanns den minsta gnista av spänning i luften och jag insåg att det kanske var riskfritt att dra igång en konversation kring olikheterna i gruppen. Jag började mer och mer inse att den här gruppen blivit lite av en udda familj och diskussioner kring de tydliga kontrasterna mellan individerna skulle kunna hanteras.
Det var Amerikanen som började.
– Om du inte kan lägga undan olikheterna kan du inte resa, var det första kommentaren jag fick. Vi reser alla för att möta nya människor och lära oss om nya kulturer och trångsynthet och fördomar kommer hindra dig från att skaffa vänner och lära dig nya saker medan du reser.
Alla nickade instämmande och tysken fortsatte konversationen.
– Genom att lägga undan dina förutfattade meningar kring någon lär du dig inte bara om nya kulturer och erfarenheter, du lär dig även att enskilda individers personligheter är så mycket starkare än deras ursprung eller uppväxt. Jag har även lärt mig att jag aldrig skulle träffat så fantastiska människor om jag skulle fortsatt döma varenda människa innan jag gett dem en chans.
– Kanske kommer jag aldrig se någon av er igen, fortsatte amerikanen. Man träffar så många människor när man är på resande fot att man oftast har svårt att hålla kontakten med alla, men det spelar ingen roll. Genom att ge alla en chans och lära känna nya människor som man aldrig skulle kunna tänka sig att prata med får man erfarenheter man aldrig skulle kunna få genom att till exempel läsa om det. Så även om man blir vän med någon som man i slutändan aldrig pratar med igen kommer man alltid ha kvar de nya lärdomarna vänskapen medfört och varje gång suddas några nya fördomar ut.
Jag blev förvånad över lugnet i allas röster när de pratade om deras förflutna. Inte ett ögonbryn lyftes när amerikanen började rabbla statistik som stärkte USA:s överlägsenhet. Inte en protesterande kommentar när tysken berättade om hur han brukade stötta Hitlers åsikter. Det enda problemet juden och muslimen hade var att de inte skulle kunna besöka varandras hemländer utan stora problem. De som var utsatta för fördomarna accepterade att hat hade riktats mot dem på samma sätt som de med fördomarna accepterade dem de trodde att de hatade.
Mitt i röran av den hetsiga diskussionen satt jag och kände mig som ett fån. Jag insåg att den enda som satt med fördomar i den här gruppen var jag. Det var jag som var orolig för hur en grupp som de andra tog som en självklarhet kunde fungera. Det var jag som antog att de andra var för fast i sina åsikter för att kunna acceptera varandra. Det var jag som lärde mig den största läxan.
Jag lärde mig att religiösa eller politiska åsikter kan läggas åt sidan och inte vara ett större problem än man gör det till. Jag lärde mig att en gammal drogmissbrukare faktiskt kan vara den snällaste, smartaste och starkaste människan om man ger dem en chans att dela med sig av sin historia. Framförallt lärde jag mig att vänskap inte har några begränsningar i form at livsstil, religion eller landgränser.
Precis som vi avslutade det ikväll:
– We are all humans, and we live in a world made for everyone.
