”Vad gör du om dagarna?”, undrar mamma i telefonen.
Jag bor i Melbourne, men det vet hon redan. För här har jag varit i snart fyra månader, serverat kaffe på samma café för att betala hyra för samma rum. Jag äter middag i soffan, tittar på matlagingsprogram på tv och trängs med matkassar på spårvagnen. En vardag som påminner om den jag hade i Sverige, men ändå är den så mycket mer spännande.
Precis som i Stockholm börjar varje morgon med svart kaffe utan mjölk, men här i Melbourne vet jag aldrig riktigt hur dagen kommer att sluta. Det är alla möten med människor som gör det. Jag vet inte om det är Melbourne som är en ovanligt social stad, med sina strosvänliga gator och många uteserveringar. Ligger de så tätt att man bara tvingas snubbla över varandra? Eller lyser det i ansiktet på mig att jag är en ensam resenär från andra sidan jorden som vill träffa folk att dela anekdoter med och skapa nya?
För flera gånger i veckan träffar jag en ny person som fyller mina oplanerade kvällar med spontanitet. Häromdagen när vi burit in det sista parasollet från uteserveringen och stängt caféet för dagen satte jag mig på en bänk utanför jobbet. Jag skulle bara sitta ner i några minuter, vila benen som sprungit med kaffebeställningar hela dagen, medan jag kollade tidtabellen till spårvagnen hem. Några minuter blev istället flera timmar när två killar som satt bredvid började prata med mig. De var båda från Brisbane och bästa vänner sedan länge, pratade i mun på varandra och skattade så att de kiknade. Innan jag visste ordet av hade jag följt med dem till en park för att dricka burköl och spela gitarr med deras kompisgäng. Jag gick hem först när stjärnorna började tändas på himlen, med killarnas avsmittade skratt i halsen och med tre nya kompisar i telefonboken.
Till och med mitt helt vanliga caféjobb med tunga brickor och långa kvällspass kryddas av alla människor som går förbi. Mitt jobb ligger i en hörna på en av Melbournes mest populära gator, Brunswick street i stadsdelen Fitzroy. Längs huvudgatan sitter moderna kaffebarer ihop med veganska fik och kladdiga ölbarer med livemusik varje kväll. Husfasaderna är täckta av posters och graffitimålningar. Här hälsar jag på bartendern från grekrestuarangen och cykelbudet jag alltid bjuder på vatten. Jag pratar med grannarna som om vi växt upp i samma trapphus och vinkar till servitrisen på caféet mittemot. En dag när jag dukade av ett bord hittade jag ett meddelande under en av kaffekopparna. Med röd tusch på en vit servett stod det ett namn, ett telefonnummer och en inbjudan till vinkväll. Jag skrev till dem direkt.
Efter mitt jobbpass var slut gick jag förbi en ölservering där ett bekant ansikte satt och gapade med sina polare. “Heyyy you again!” ropade en av dem när jag gick förbi. Det var en kille som bor granne med jobbet och vi hälsar alltid på varandra när han går förbi. Jag stannade för att hälsa och efter femton minuter låg mina matkassar under bordet på en högljudd bar och vi skålade för ny vänskap. Några timmar senare dansade vi som om vi aldrig gjort annat till livemusik som spelades på baren. Jag ringde min kompis och vi fortsatte till en klubb, jag kom hem tillslut någon gång efter fågelkvittret.
Oavsett om människor är mer nyfikna och sociala här nere eller om det bara är jag som är en trogen ja-sägare, så gör alla ständiga möten med människor livet här så spännande att leva. Och även om det finns tunga matkassar i Australien med, så gör alla öppna, välkomnande människor omkring mig att de blir lite lättare att bära
