Tuff vandring och god mat på Afrikas högsta berg

Kilimanjaro – den afrikanska kontinentens högsta berg. Det högsta fristående berget i världen. Ett mål en äventyrare bara måste nå under sitt liv. I det här reportaget får du följa med Ett annat livs Patrik Enlund på en tuff vandring genom regnskog, månlandskap och isande kyla. Men också möten med fantastiska människor, god mat och glädjetårar.

Jag sitter på ett litet hostel i södra Laos och försöker ansluta till det svajiga wi-fi som finns att tillgå. Det är oktober 2013 och jag är mitt uppe i en lång backpack-resa genom Sydostasien.

*Pling, plong*.

Yes. Äntligen. Min iPhone har lyckats ansluta och tagit emot en drös nya mail. Ett av dem är från min trogne äventyrskompanjon Stefan. Det blir det första mail jag öppnar. Ett mail från Stefan innebär alltid nya, galna äventyr i sikte. Garanterat.

Den här gången är ämnesraden ”Vasaloppet”. Något vi redan åkt tillsammans under några år och nu planerar att göra igen. Men det är inte det som fångar mitt intresse när jag skummar igenom de tio raderna av text som Stefan präntat ner. Mailet avslutas med en sannerligen intressant mening.

”Om du skulle ha pengar över efter resorna, sugen på att se om det går att få till en Kilimanjaroresa nästa år nån gång?”

Mitt svar är givet. Jag passar på medan jag fortfarande har anslutning.

”Kilimanjaro nästa år – I’M IN!” skriver jag snabbt och trycker på skicka.

Mindre än ett år senare sitter vi en grönvit minibuss på väg från Kilimanjaro International airport mot den lilla staden Moshi som ligger precis nedanför berget. Det är september 2014. Flyget tog tolv timmar från Linköping med mellanlandning i Amsterdam och Nairobi, Kenya.

Strax innan vi gick ner för landning med det gamla och lilla propellerplanet skymtade vi vårt mål genom flygplansfönstret. Kilimanjaro reser sig mäktigt över molnen och syns tydligt när planet befinner sig på samma höjd.

Klockan är sex på morgonen och nu sitter vi där i bakre delen av minibussen. Lite trötta och hungriga. Och lite uppgivna, eftersom våra väskor med all vår utrustning tydligen är kvar i Nairobi.
– No, worries. They will arrive with next flight tonight, säger chauffören.
– It happens all the time, fortsätter han.

Utanför fönstret passerar landskapet i snabb takt. En gammal man bär en stor hög med grenar på huvudet, kvinnor i långa orangea klänningar bär stora vattendunkar på samma sätt. Här och där vaktar små barn en mindre skara kor och getter.

Vi passerar en stor marknadsplats med mängder av folk. Försäljarna har lagt ut tyger på marken längs vägen. Ovanpå dessa finns frukt, grönsaker, mat, smycken, kläder och souvenirer. En färgsprakande upplevelse.

Efter en knapp timmes bilfärd rullar minibussen in på ”Springland hotell” precis i utkanten av stadskärnan. En hög beige mur omgärdar hela hotellet, vi får höra att Moshi inte är särskilt säkert för turister som förklaring till muren och den rigorösa säkerheten kring hotellet.

– Jambo! säger en glad bredaxlad man när vi hoppar ur minibussen på hotellets parkering.

Jambo betyder hej på swahili.

Det är vår guide Innocent som välkomnar oss. Med honom ska vi komma att spendera den närmaste veckan i vildmarken, på berget.

Vi slår oss ner vid ett av borden i den lummiga hotellträdgården tillsammans med Innocent. Han går kortfattat igenom den kommande veckan och hur vår bestigning av berget kommer gå till.
– Vi kommer gå upp för den led som heter ”Machame”, förklarar han.
– Det blir först mycket uppför och sedan ner igen en bit för att ni ska acklimatisera er till höjden.

Vi blir ombedda att packa två väskor. En liten dagspackning med ett extra ombyte, regnkläder och plats för vattenflaska och lunchpaket. I den stora väskan packar vi resten av våra kläder vi behöver samt sandaler och skor. Den stora väskan kommer bärare att frakta uppför berget åt oss. Innocents bärarteam består av elva personer inklusive en kock.

På kvällen är glädjen enorm när chaufförens ord från tidigare blir sanning. Väskorna med alla våra kläder och utrustning har mycket riktigt kommit med nästa flight och nu anlänt till hotellet. Förberedelserna för en av de tuffaste och häftigaste vandringarna i vårt liv kan börja på riktigt.

Trots att jag och Stefan är i god form och har otaliga vandringar tillsammans i bagaget är vi inte helt säkra på att vi kommer klara av Kilimanjaro. Höjdsjukan kan slå till mot den mest vältränade atlet och då finns det inte mycket att göra.

Det där har vi båda funderat över. Stefan viker ihop ett par ullstrumpor och lägger ner de i sin väska, tittar upp mot mig i andra änden av hotellrummet.
– Om någon av oss måste vända, då är det okej för den andre att fortsätta till toppen, säger han.

Jag håller med, nickar och viker prydligt ihop min svartvita rutiga tjocktröja tills den tar upp minimal plats och placerar den med Tetris-precision i min blåa ryggsäck.

Nästa morgon ringer klockan tidigt. Det blir en snabb frukost och sedan invägning av väskor innan vi trycker in oss i minibussen ännu en gång. Nu börjar äventyret. Minibussen tar oss upp till ”Machame gate” på 1 800 meters höjd. För varje kilometer blir utsikten allt mer magnifik.

Vi börjar alltså vandringen på nästan samma höjd som Sveriges högsta berg. Det ger lite perspektiv. Kilimanjaro är ett högt berg.

På parkeringsplatsen vid Machame gate råder ett organiserat kaos. Den här tidiga morgonen i september ska knappa hundra tappra vandrare ta sig an den stora utmaningen. Till varje grupp tillkommer ett team med bärare vilka nu gör sig i ordning intill parkeringen. All mat, tält och alla tillbehör ska organiseras i bärpaket, vilket i det här fallet innebär blåa presenningar som knyts ihop med rep.

Bärarna är bara män. Både unga och gamla. Deras kläder är slitna. Trasiga jeans, håliga gympaskor och begagnade ryggsäckar. Med sig upp på berget ska de förutom vår packning också bära mattält, tält för sig själva, köksutrustning, tallrikar, bestick, muggar, campingstolar, bord, tvättbaljor och till och med stearinljus. Och toppen på det hela: Ett toalettält med tillhörande hink, sittring, toalettborste och rengöringsmedel.

Stefan och jag tittar på varandra med förvånade blickar. Inte riktigt vad vi väntat oss. Efter primitiva vandringar i svenska och norska fjällvärlden där närmsta grästuva är en stol, närmsta sten ett bord och den lilla kammen 50 meter bort din toalett, är detta rena lyxen. Dessutom på ett berg som är bland de högre i världen.

Bärarnas tuffa arbetssituation är något som alltid är på tapeten. Vår vandring gör vi med Zara tours som förutom att organisera bestigningar av Kilimanjaro också är en del av Zara Charity. En välgörenhetsorganisation som varit aktiv sen 1980-talet. De stöttar och backar upp bärarna på berget.
– Zara tours välgörenhet spelar en viktig roll för att stärka gemenskap, ekonomisk utveckling, särskilt genom att stödja utsatta grupper i samhället såsom föräldralösa barn, Maasai-kvinnor och fattiga människor. Och som bärarna på Kilimanjaro, står att läsa på deras egen hemsida.

Innan vi kan börja vandra in i denna skyddade park som Kilimanjaro är måste vi skriva in oss i en stor liggare vid incheckningsdisken. Vi blir sedan tilldelade en lunchbox, en vit liten kartong som innehåller en mandarin, ett ägg, en plastpåse med popcorn, en trekantig smörgås och ett paket juice.

Maten kommer definitivt behövas för den tuffa utmaning som väntar. En bestigning av Kilimanjaro innebär vandring i fyra olika typer av miljöer. Den första dagen går färden genom en fuktig regnskog där lianer snirklar sig om varandra precis ovanför den breda jordstigen. En bra dag kan tjattrande aporn göra vandrarna sällskap.

Glada i hågen pinnar vi på direkt från start med vårt vanliga tempo anpassat för platta skandinaviska stigar ovan trädgränsen. Vi blir genast stoppade av vår guide Innocent. Innan vi hunnit ens 50 meter.
– Pole, pole, säger han.
Det betyder sakta, sakta på Swahili.
– Spara energin, fortsätter Innocent och tittar på oss med menande blick.

Han är en erfaren man när det kommer till att bestiga Kilimanjaro.
– Jag har jobbat som guide i nio år. Jag har sagt att jag ska jobba i tio och sen ska jag tillbaka till universitetet och studera. Jag ska studera ryska och mandarin för att kunna bli safariguide, berättar han under lunchpausen.

Han fortsätter:
– Jag jobbar i nio månader i sträck och sen är jag ledig tre månader. Jag går upp på berget 3-4 gånger per månad.

Det betyder att du varit på toppen… låt se… 250 gånger?
– Jag brukar räkna på att jag varit på toppen 200 gånger om man tänker på de gånger jag haft grupper som tvingats vända, säger han.

Med Innocents kloka ord i bakhuvudet tar vi oss fram betydligt långsammare.

Efter en lång dag av vandring har vi tillslut pallrat oss upp en rejäl bit. Det första tältlägret under den här veckan slås upp vid Machame Camp på 3 026 meter över havet. Precis vid trädgränsen.

Klockan har hunnit blir fem på kvällen när vi äntligen kan ta av oss skorna och lufta fötterna. Men inte så länge. Här uppe är det riktigt kallt när solen går ner och det krävs åtminstone två lager kläder för att inte frysa.

De följande dagarna består av uppför, uppför och mer uppför. Slitigt och jobbigt, men vi belönas med fantastisk god mat. Stekt fisk, potatis, grönsaksgryta, gurksoppa, pasta med biffsås, ris, grillad kyckling och gröna bönor är bara ett litet urval av vad som dukas fram på bordet vid lunch och middag. Frukosten är inte sämre. Gröt, välling, stekt ägg, korv, pannkakor, kaffe, varm choklad och te.

Efter ett par dagar på berget faller du in i rytmen. Ett-två-ett-två. Det enda du ser är kängor och skoavtryck framför dig. Men vandringen blir aldrig tråkig. Bakom mig skränar musik ur en sprucken högtalare som en av bärarna har med sig. När inte musiken är där hörs Kilimanjaro-sången eka nerför sluttningarna. Bärarna tar i ända från tårna. En sång om berget och dess svårigheter.

Det är stundtals trångt på stigen. Den breda jordvägen från regnskogen är borta sen länge. Mestadels består vår färdväg av en liten stig full av stenar och nästan hela tiden stupar det brant. På sina håll är stigen mer en trappa och för varje steg blir landskapet allt kargare. Efter regnskogen vandrar vi genom ett buskigt landskap utan några högre träd. Buskarna försvinner så småningom och miljön övergår till ett stenigt månlandskap med någon enstaka grästuva eller en liten tålig blomma här och där.

Dag tre kommer huvudvärken. Huvudvärken som inte ska komma att försvinna på hela veckan. Vi är nu uppe på närmare 4 000 meter över havet. I slutet av dagen toppas det hela med förlorad aptit. Vanliga symptom på den här höjden. Jag tvingar i mig pastan trots att hela min kropp säger nej till allt vad mat heter.
– Ät, även om du inte är hungrig. Du behöver det, säger vår guide Innocent.

När maten är intryckt mot min vilja lockar tältet. Nätterna på den här höjden är iskalla. Flera lager kläder och sovsäck med ett extra innerlakan krävs. Utanpå den gröna tältduken sprider iskristallerna ut sig. Det blir inte riktigt mörkt på grund av fullmånen.

Det var ett medvetet val vi gjorde. Att åka hit vid fullmåne. Sista vandringen upp till toppen görs mitt i natten och vi tyckte det vore häftigt att gå upp på Kilimanjaro med månen som sällskap.

Bara en dags vandring till sen är vi där. Baslägret Barrafu Camp är beläget på 4 600 meter. Vi närmar oss sakteliga och nu har huvudvärken fått sällskap av illamående. Vi passerar en spansk kvinna som fått kapitulera och blir av med hela lunchen bakom en sten.

Jag blundar för den synen och använder mina sista krafter för att nå vårt redan uppsatta tält. Baslägret ligger vackert beläget på en brant kam. Det går inte att se toppen härifrån men utsikten är fantastiskt. Molnen breder ut sig under oss som ett lila bubbligt täcke och när solen är på väg ner blir färgprakten enorm med hjälp av det orangea skymningsljuset.

Planen är att lämna baslägret vid midnatt för att nå toppen vid soluppgången runt klockan sex på morgonen. Vid elva blir vi väckta för att äta en väldigt tidig frukost. Termometern visar minus 23 grader men med tre lager kläder och ullstrumpor i kängorna fryser vi inte alls.

Första biten av denna sex timmar långa vandring är lätt och bara svagt sluttande på en hård jordstig mellan mindre stenar. Det är stjärnklart och månens sken hjälper våra pannlampor att visa vägen.

Efter en timmes lätt promenerande börjar den sista ansträngande utmaningen. Branten upp till toppen. Det är mörkt, kallt och extremt hårda vindar. Stigen ringlar sig i S-kurvor uppför. Det är för kallt för att ta några länge pauser.
– Max en minut, säger Innocent.

Jag tittar på honom med famlande ögon. Sträcker mig efter Marabouchokladen jag har i en liten plastpåse i byxfickan. Fumlar in en bit i munnen och känner hur kroppen får en liten, liten sockerkick.

En snabb titt uppför berget och vi ser ett långt pärlband av gungande lampor. Första målet är Stella Point som ligger precis på brantens kant. 5 370 meter över havet. Men dit är det långt. Känns som en oändlighet. Jag lutar mig på gångstaven jag har med mig och känner hur yrseln tar över. Nästa steg bär inte, jag är inte där. Jag har somnat gåendes. Jag faller en liten bit bakåt men blir uppfångad av Stefan.

Vi stannar för en kort paus. Stefan och jag ger ifrån oss våra väskor med vatten och kameror till Innocent.
– Jag kommer inte låta er bryta så lätt, jag vet att ni har åkt långt för den här skiten. Huvudvärk eller illamående är ingenting, när jag ser de verkliga symptomen, då vänder vi, säger han samtidigt som han trycker ner våra väskor i sin egen stora 80-liters.

Efter dryga fem timmars vandring når vi platån. Stella Point. Vi får en kopp med varmt te och kakor. Nu är det bara svagt sluttande uppför den sista biten. Himlen börjar färgas orange i horisonten. När jag en stund senare skymtar solens övre halva långt där borta spelas introt från filmen Lejonkungen upp i mitt huvud. Värmen kommer direkt med solens första strålar. Jag vänder mig om och ser den stora skylten hundra meter bort.

Uhuru Peak 5 895 meter över havet. Jag sträcker armarna i luften. Tar några springsteg. Det skulle jag inte gjort. Syret i min kropp räcker inte till för att styra mina ben och jag vinglar som om jag vore full.

Jag känner hur en tår sakta trillar ner för kinden. Jag försöker känna något. Det är omöjligt.   Samtidigt som hela jag genomsyras av lycka. Lyckan rusar genom blodet, genom hjärtat och genom hjärnan.

Glädjetårarna forsar ner för kinden. Ett ögonblick jag aldrig kommer glömma.