I snart åtta månader har jag bott här på ön Atauro i Östtimor och jobbat som dykinstruktör. Det har varit ett helt fantastiskt liv fyllt av dykning på helt otroligt vackra korallrev. Faktiskt de vackraste jag sett. Jag har också haft ynnesten att få jobba som guide för att simma med blåvalarna – helt otroliga upplevelser som länge varit en dröm för mig.
Människorna som bor här på ön är några av de snällaste personerna jag någonsin mött och jag har fina relationer med flera av dem. Här på bloggen och på instagram lägger jag upp vackra bilder av valar, dykning, palmer och soluppgångar.
Det är vad som syns utåt. Hur har det egentligen varit? Jag ska nu berätta en historia som är beviset för att allt inte är så paradisiskt som det kan verka. Tyvärr.
Den dykresort som jag jobbat för har haft problem sen juli – bara en månad efter att jag började jobba här. Vår härliga, exalterade manager, som precis tagit över valde abrupt att säga upp sig. Hon rekommenderade oss andra att göra detsamma. Jag ska inte gå in på detaljer, för jag gillar inte pajkastning. Men kort kan sägas, att den person som äger företaget och som inte har något att göra med den dagliga verksamheten – nog inte är bäst lämpad att driva en dykresort. Det var därför vår manager slutade. Relationen med ägaren funkade inte.
LÄS MER: Så får du jobb som dykare – Patrik tipsar >>
Här syns restaurangen på resorten. Foto: Patrik Enlund
Efter att vår manager slutade blev hon inte ersatt och bokningarna till resorten avtog. Under hösten hade vi bara ett fåtal gäster, vissa veckor var resorten helt tom. Inga rum var bokade alls under långa perioder eller så var det bara en eller två gäster. Vad gjorde vi dykinstruktörer då? Ja, det fanns inte mycket att göra. Det var väldigt mycket hängmatta, njuta av utsikten och äta mat.
Som jämförelse ska sägas att vår enda konkurrent, dykresorten bara ett stenkast bort, nästan varit fullbokad och de har haft flera dyk-kurser, fulla båtar med dykturer runt hela ön nästan varje dag. Det finns alltså gott om personer som vill dyka och bo på resort här på ön – men de hamnar inte hos oss.
Jag är ju här för att jag vill dyka, visa korallreven för turister, ha roliga kvällar med resorten full av gäster. När jag ligger i hängmattan för den tionde dagen i rad utan något att göra blir det ju tråkigt.
Jag i mitt esse – när jag får ta med turister ner under ytan och visa dem alla vackra koraller.
Dessutom är min bild att hela resorten är misskött, just för att personalen saknar en tydlig ledning. Det är problem med städningen, frukostbuffén och allmän skötsel av resorten.
Av flera anledningar valde jag att stanna kvar, vi fick information om att det skulle komma en ny manager och hoppet levde. När så inte skedde och jag blev mer varm i kläderna, började jag komma med förslag på förbättringar och pekade ut saker som måste förändras för att vi skulle börja få bokningar igen. Men det var inte populärt. Relationen med ägaren hamnade i samma sits som för vår manager. Så här är vi nu, sen årsskiftet jobbar jag inte längre för dykresorten.
Men jag har sagt det förut och jag säger det igen. Det härliga med att leva den här typen av liv är att det inte gör någonting att jag inte längre har ett jobb. Jag har inget huslån, jag har inga andra räkningar som måste betalas och jag har just nu tillräckligt med sparade pengar för att klara mig.
Så vad händer nu? Ja, du får hålla dig lite för det tänkte jag berätta i nästa inlägg. Då kommer jag också skriva om en stor anledning till varför jag stannade kvar så länge här på ön och varför jag fortfarande är här.
