Det är morgon i Jakarta, strax innan klockan 06. Vi beställer taxi i en av apparna som motsvarar Uber, de finns alltid tillgängliga oavsett timme. Det är en del trafik påväg till tågstationen, men inget i jämförelse med rusningstrafik. Utanför fönstret passerar det ett oräkneligt antal mopeder, ibland med hela familjen som passagerare. Småbarn som sover i famnen, påväg någonstans. Långt ifrån alla har hjälm, men väldigt många munskydd mot avgaserna.
Igår kväll bokade jag tågbiljetter mellan Jakarta och Yogyakarta, en resa som kommer ta mig cirka 8 timmar österut. På tågstationen finns det mycket folk, men ordning lyder. Tåget avgår i tid och jag ser fram emot timmar av att lyssna ikapp poddar och titta ut över landskapet som svischar förbi.
LÄS MER – Tekla i Jakarta: ”Livlig trafik, mat på gatan och kulturkrockar” >>
Några minuter efter avgång, en kvart innan sju börjar vi lämna Jakarta bakom oss. Tåget går inte så fort, jag har gott om tid att uppfatta omgivningen. Jag ser en grupp män sitta vid spåret och spela kort. De är tidigt uppe, andra människor kring spåret håller på att vakna. De stiger upp ur sina bäddar längs rälsen, vissa kliver ut ur sina skjul. Det känns konstigt att för en millisekund få inblick i deras vardag, för att sedan lämna det bakom mig.
Solen är påväg upp när tåget rullar ut från Jakarta.
Det finns AC i vår vagn, och jag är glad över att jag tog med ett par längre byxor och en tröja eftersom det är rätt kallt. Då och då ser jag lågor ur små eldar längs banvallarna och ibland på spåret nästintill. En lukt som jag känner igen från andra delar av världen kommer in i kupén, sopeldning.
Utanför fönstret ser jag risfält och bananträd, i det fyra-säte jag sitter slår sig en man ned. Han börjar prata på indonesiska, men jag bara ler till svar. Han fortsätter sin konversation med en kvinna som sitter i samma sektion, hon svarar glatt. Han tar upp en påse med mat, och frågar om vi vill ha. Jag tackar nej, men blir glad av gesten.
Några timmar in i resan pratar mannen och kvinnan fortfarande. Nästa stopp verkar vara hennes och hon ger mannen en bok. Tillsynes såg det inte ut som om de kände varandra innan, men de skiljs med varma leenden.
Utsikten från fönstret har ändrats, från platta ytor med fält har kullar börjat torna upp sig. Kullar med skog och plantage av olika slag. Det har blivit lunchtid och jag äter min medhavda färdkost, ris i bananblad.
Tågresan börjar närma sig sitt slut och vi rullar in på stationen. När jag kliver ut ur vagnen slås jag av en vägg av hetta och fuktig luft, jag blir lika förvånad varje gång. Känslan i luften påminner mig om att jag faktiskt är här och inte enbart beskådat på håll genom ett tågfönster.
