Denna förmiddag har vi alla känt oss lata. Ingen kände för att laga mat, ännu mindre att ge sig iväg på motorcykel i regnet för att köpa hem något. Så vi valde att beställa mat som körs hem via en app, absolut fantastiskt vid förmiddagar som denna då hungern gör sig påmind. I appen hittar vi ett matställe som inte verkar ligga allt för långt borta och vi beställer.
Medan vi väntar på vår måltid pratar vi om alldagliga saker. Hur regnet vräker ner, hur kläderna vi tvättade i förrgår ännu inte har torkat på grund av den höga luftfuktigheten. Hur taket har börjat läcka på ett nytt ställe. Alla tystnar för en sekund då den närliggande moskén börjar sitt böneutrop och jag slås av tanken hur fort något blir normalt. För mig är det inte lägre iögonfallande med en motorcykel lastad till bredden och höjden med hö eller att all vätska man beställer som take away kommer endast i en plastpåse med sugrör oavsett om det är skållhett eller isbitar i. Ljuden liksom lukterna förvånar mig inte längre.
En motorcykel kör upp på vår infart och vi betalar och tackar för maten. Det är äntligen dags att äta och vi sätter oss i en ring på golvet. Några av oss ber, så vi sitter en stund i tystnad. Förpackning efter förpackning plockas upp och delas ut. Det är ris, grönsaker, fermenterade sojabönor och en soppa gjord på grönsaker, buljong och hönsfötter. Just det, hönsfötter. Något jag aldrig har ätit tidigare i mitt liv, som jag till början rynkade näsan för. Nu är det som vilken del av hönan som helst.
Vi äter hungrigt upp måltiden och till kaffet efter maten är jag tyst. Jag slogs hårt av tanken om hur fort det nya blir vardag. Man skulle kunna se det som något negativt, att så fort något blir normalt är det tråkigt. Då kanske det är dags att börja om, resa någon annan stans? Men jag njuter. Jag njuter av känslan av att vara kapabel till att anpassa mig, jag blir lite stolt. Att jag som är i början av 20-årsåldern kan skapa mig en fungerande livsstil i ett annat land, i en helt annan kultur. Jag jämför med hur jag kände mig när jag precis hade anlänt till Indonesien. Jag var konstant på spänn, försökte observera allt och alla. Idag har jag möjlighet att vara mer avslappnad och lugn. Det är en snabb utveckling, jag har bara varit borta i fyra månader. Självklart finns det saker jag kanske aldrig kommer vänja mig vid. Men jag är säker på att jag kommer hitta ett sätt att anpassa mig till, om inte bara temporärt.
Idag hade jag planer att träffa en vän, men vi bestämmer oss för att ställa in. Det regnar lite för mycket och vi kan alltid ses senare. Ingen av oss ser detta som något märkvärdigt, planer är till för att ändras. En stor skillnad till vad jag tyckte i Sverige. Där var planer ristade i sten. Imorgon är det förhoppningsvis sol, då kan vi åka någonstans.
