Den senare delen av min tonår bestod i huvudsak av två saker: skola och jobb. Inte så unikt. Inte heller har min dröm varit unik, när skolan är klar att dra. Flytta till ett annat klimat, en annan kultur och börja ett annat liv.
I skrivande stund är det endast en dag kvar till avfärd. Ingen hemresebiljett är bokad, jag har försökt intala mig själv att det kommer blir bra. Hur det än blir. I hela min kropp känns det att det är dags, att det som jag har drömt och längtat efter är det äntligen tid för. Men i mitt sinne finns tankarna, om att alla i min numera gamla gymnasieklass antingen har sökt till högskola eller jobbar i Sverige. Att det är nu man blir vuxen, och att det är nu livet börjar bli seriöst.
Jag vill inte påstå att jag är unik, eller att detta äventyr inte kan komma att sluta i katastrof. Men jag har valt att tro på att en motgång antingen kan bli ett misslyckande eller en erfarenhet. Nyligen fyllde jag 20 år, så har varken upplevt många misslyckanden eller har inte mycket erfarenhet. Dock är jag redo att uppleva, och att dela med mig av dem.
Första biljetten är bokad till Indonesien. Ett land där en vän har bott de senaste åren. Jag försöker hålla förväntningarna nere, och på så sätt likaså vanföreställningarna. Tankar som ”nu är det äntligen dags!” varvas med skräckscenarier både med och utan insekter. Vad som kommer att göras, att ses, eller att erfaras i Indonesien är det ingen som vet. Både på gott och ont.
Tacksam över att ha flera barndomsminnen från olika kontinenter har jag förstått hur viktigt det är att få nya perspektiv. Både att blir tryggare i mig själv, men även mer stabil för mina närstående. Det närmsta geografiskt jag har varit till Indonesien är grannlandet Malaysia, då var min tvillingsyster och jag åtta år gamla.
Det är en resa jag vet har påverkat mitt åttaåriga och framtida jag oerhört, men som jag 12 år senare inte riktigt kan sätta fingret på hur. Den resan har jag tänkt mycket på, och undrar hur mitt kommande äventyr kommer att påverka mig. Hur kommer jag att se på den om 12 år? Utan att försöka få en känslomässig svindel blir jag påmind av att de upplevelser och erfarenheter jag får nu, kommer att påverka mitt liv i framtiden. De kommer förhoppningsvis stärka min relation till mig själv, ge mig verktyg och tillvägagångssätt att hantera framtida problematik och vidga mina vyer.
Tankarna flyger och känslorna bubblar, men min beslutsamhet består: det är dags att prova något annat, även om det är innan jag har provat det som förväntas av mig. Först ut är Indonesien, sedan får vi se.
