Tält i två månader. Hur tänkte vi där är en tanke som slagit mig av och till utmed kusten. Insekter, storm och ormar och lite till har vi tagit oss igenom men om sanningen ska fram så ångrar jag det inte en sekund.
Det kan vara ljudet av gräshopporna på morgonen eller stjärnorna genom myggnätet i tälttaket som gör det hela så värt alla timmar i bilen och otaliga felkörningar. Jag har campat en hel del tidigare i mitt liv men aldrig utanför Sverige och aldrig mer än en vecka i sträck.
För er som varit ute i en vecka eller två så förstår ni mig om jag säger att man på något sätt vill hem och packa upp. Kolla igenom alla sina saker man haft med sig och som på något sätt inte alls ligger på samma organiserade sätt som när man åkte hemifrån, kanske ta en dusch och titta på tv. Självklart har vi under vår resa bott på hostel och couchsurfat så jag har inte helt glömt bort hur en säng känns. Även om vi vid ett svagt tillfälle skämtade om att vi skulle köpa en säng i en sängaffär bara för att få känna hur skönt det är att ha en.
Större delen av den här resan har vi spenderat i tält och i bilen. Vi har ett litet tremannatält, ett sånt som är enkelt att sätta upp med bara två pinnar över taket. Själva delen man sätter upp består av ett myggnät och sedan kan man sätta på ett regnskydd över, men det har vi knappt använt för det blir alldeles för varmt och kvavt med det på och så kan man inte se stjärnorna.
Personligen älskar jag när man efter en lång dag på stranden eller i en nationalpark hittar en gratis camping mitt ute i ingenstans, slår upp det lilla köket och lagar 1-dollars pasta med massor av vitlökskrydda och salt (Jag är beroende av salt). På något sätt så smakar alltid maten från gasspisen i mörkret i skogen så fruktansvärt bra och jag är inte den som kan skryta med min matlagning i normala fall, kanske är det för att den i stort sett är färdiglagad när man köper den men det vägrar jag tro på. Efter maten brukar vi kika runt om det är fler folk på campingen för då kan man ta sig en runda för att se om någon vill prata lite. Annars brukar vi sitta uppe ett tag och bara lyssna på naturen och försöka överleva matkoman.
Jag tror personligen att det är resandet i världen som fått mig att uppskatta allt det där lilla runt omkring mig som kvällen när vi hade tre pungråttor på campingen. Troligtvis så hade tidigare gäster matat dem eftersom de till och med kom upp på bordet för att få sig en matbit. De är faktiskt otroligt söta och i samma storlek som en stor katt. Det var först när de började bråka inbördes som skräcken för australiensiska djur slog till igen och vi spenderade resten av kvällen i tältet.
Allt är oftast frid och fröjd på de australiensiska campingarna, men det finns nätter då jag ärligt talat gjort vad som helst för ett rum med fyra väggar och tak. Ett exempel var när vi för länge sedan lagat vår pasta, jag hade klappat alla hundar jag kunde hitta och vi låg nerbäddade i tältet. Någon lyste väldigt mycket på vår bil med ficklampa. Min första tanke var att de kanske var ute efter något i bilen. Men så fel man kan ha, tjejerna som gått runt vår bil kom fram till vårt tält och berättade hur de sett en stor orm krypa upp i motorn på bilen. Det var då fyra väggar och tak hade varit underbart.
I efterhand har jag fått höra att ormar gör så för att det är varmt vid motorn. I vilket fall som helst så satt vi där i ett tält utan regnskydd och börjar fundera på om ormen kan komma in i tältet, hur stor den kan vara och om den äter människor. Det fanns inte många val eftersom ormen var i bilen, det var bara att gilla läget och försöka somna i tältet. Tre timmar senare börjar det ösregna och för att få på regnskyddet måste vi gå ut ur tältet. Jag har aldrig i hela mitt liv varit så rädd för att stöta på eller trampa på ormen, men jag lever fortfarande. Morgonen därpå var ormen borta. Tro nu inte att det var vi som kollade efter under huven efter ormen. Nej, nej, vi behandlade bilen som en tickande bomb och frågade en modig man i tältet bredvid oss.
Alla de här små upplevelserna hade vi missat om vi bott på hostel hela resan och därför är jag så fruktansvärt glad att vi faktiskt gjorde på vårt sätt och krigade oss igenom kusten.