Nu har vi bara några dagar kvar här i Thailand och jag tänkte utvärdera hur tiden varit.
För den som tror att det varit mysigt och roligt hela tiden kan ju tänka om direkt. Det är fel. Det har varit slitigt. Vi är trötta ända in i själen, och de sista dagarna nu handlar endast om att överleva tills vi kommer hem ungefär.
Att i princip spendera all vaken och ovaken tid tillsammans, varje dag, i tre månader, har tagit ut sin rätt. Alla ni som har småbarn vet hur eh, utmanande, det kan vara att ta med dem ut och äta. Tänk då att göra det tre gånger om dagen i tretton veckor. Inte så kul va? Speciellt inte om de matvägrar. Att anpassa sig efter en meny, fundera ut vad som kan tänkas fungera just den måltiden, samtidigt som barnen inte vill sitta stilla. Förödande. För våra psyken alltså.
Våra barn är lite för små och med för stor ålderskillnad emellan dem för att kunna leka tillsammans. Detta innebär att en förälder alltid haft ett barn. Ett barn som behöver passas, tröstas, roas, matas och bara liksom hållas vid liv.
Allt detta i samband med sömnbrist, bråk vid läggningar, inget eget utrymme, resor och värme har resulterat i många tårar och bråk och har slitit på förhållande barn-vuxen och vuxen-vuxen.
Det som varit tuffast för barnen har inte varit värmen eller så, utan alla människor som är på dem hela tiden. Thailändare och andra turister, speciellt från Kina, ska pilla, bära, pussa och ta kort. För Valle som har en otroligt stark integritet har det varit väldigt jobbigt. Vi har försökt på ett vänligt sätt säga nej, men det är inte många som respekterat det. För oss som inte är vana vid detta känns det oerhört konstigt att människor har noll förmåga att läsa av barns signaler och kroppsspråk och att inte behandla de som människor. Vi har pratat mycket med Valle om detta och sagt att det är helt okej för honom att morra åt eller säga ifrån kraftfullt mot människor som kränker hans personliga sfär. Vi är alltid vid hans sida såklart och kliver in om det behövs. Det ska bli skönt att slippa det hemma.
Okej, det lät väldigt pessimistiskt. Det har givetvis varit helt fantastiskt också och underbart på så många olika sätt! Det jobbiga har gått i perioder. Vi har njutit av värme och bad, god mat, träffat fina människor, skrattat och lekt. Vi har ändå, trots allt, gjort det vi ville från början och besökt norra delen av landet. Vi har rest på alla olika sätt det går. Flyg, buss, tåg, olika sorter båtar, motorcykel och vi har hyrt bil.
Men det ska bli så oändligt skönt att komma hem nu. Hem till sin egen säng, till en lägenhet där vi kan lägga barnen i separata rum så de inte stör varandra. Där vi kan träffa vänner och familj, äta hemma i lugn och ro, ta långa varma duschar och krypa upp i soffan på kvällen med en kopp te. Att bo på mer än 20 kvadratmeter och bara få vara IFRED ibland.
Nu väntar en en lång resa ner till Bangkok. Vi har bokat sovkupé på nattåget och resan tar 13 timmar. Jag hoppas för allas skull att barnen kommer vilja sova. Ett par dagar kommer spenderas i huvudstaden innan flyget går hem till Sverige på tisdag morgon.
Jag vill säga tack till alla ni som läst och följt oss. Det har inte blivit så många inlägg som jag önskade (pga allt jag skrivit här över), men jag är glad att jag fick chansen att göra detta. Det har varit grymt kul att skriva.
Tack!
