I början av förra seklet föddes två systrar i en liten by i Västergötland. De hette Anna och Britta och bodde med sju syskon i ett torp med sin mor och far. Som alla barn vid den tiden fick de tidigt medverka till familjens uppehälle och eftersom de visat tecken på händighet med tyger så spenderade de mycket tid vid familjens symaskin. Tiden gick och så småningom bildade systrarna var sin familj, den ena i trakterna av Falköping och den andra i Svenljunga.
I bröllopsgåva fick de varsin skinande ny Singer symaskin och med dessa kunde de sy och anpassa många av deras familjs klädesplagg.
Foto: Anders Krasse
På den tiden var en symaskin någonting man köpte en gång i sitt liv. Det var en stor investering och således vårdade man sin symaskin ömt, och så gjorde även systrarna Bengtsson. När maskinen inte användes placerades den vackra ornamenterade huven av trä över själva symaskinen och alla mekaniska detaljer fick sig regelbundet en översyn. Med den lilla medföljande oljeflaskan hölls allt välsmort och blankt. Singer var en tillverkare som tidigt la stor omsorg vid sin design, och deras välarbetade produkt var verkligen vacker att se på. Detta gjorde att den oftast kunde stå framme och på så vis var den även lättillgänglig när något behövde repareras i en hast. Om den behövde flyttas var det ofta ett företag som involverade mannen i familjen, eller något av de större barnen. Det solida stativet av gjutjärn gjorde visserligen att det var stabilt att sitta och arbeta vid, men när det skulle flyttas krävdes en viss muskelkraft.
Tiden gick, och många klädesplagg passerade under systrarna Bengtssons symaskinsnålar. I slutet av nittonhundratalet avled så först Anna, och året därpå Britta. Under dess långa levnad hade de kunnat se textilmarknaden förändras. Anna och Britta hade levt sina liv i ett tidsfönster där de fått uppleva den svenska textilindustrins uppgång och fall. Ett plagg var inte längre något man reparerade. Nej, det var inte ens längre något man köpte för att sedan ha tills man nött ut det.
Kläder hade blivit en renodlad konsumtionsprodukt, styrd av en för dem helt ny grupp av människor i den så kallade modeindustrin.
Singer Symaskiner finns fortfarande, men borta är den tiden då det var varje familjs egendom och Singer Building var världens högsta hus på Manhattan 1908. Borta är den tiden då underredet gjöts i gjutjärn med underbara detaljer.
Nu släpper vi taget om det som ibland kallas den gamla goda tiden, när ett företag kunde sätta en ära i att producera en högkvalitativ produkt avsedd att hålla en livstid. Nu ska vi titta på vad som hände med systrarna Bengtssons symaskiner och vi börjar med Anna.
Annas barn i Falköping fick ärva den ganska skrymmande och tunga apparaten. Den var närapå i nyskick, välservad och blank. De tyckte den var fin, och lät den stå i ett slags minneshörn vardagsrummet i 25 år. På väggen satt flera foton av Anna i sin krafts dagar, och i linneskåpet fanns fortfarande några av de plagg som Anna hade sytt på sin symaskin.
När så Annas barn så småningom flyttade in på ett seniorboende så tog barnbarnen över symaskinen. De tyckte också att den var vacker, men hade inte plats för den i sin tvårumslägenhet på Södermalm. De tog med den till en vän som driver en lite antikaffär i Stockholm, där den så småningom såldes för 2200 kronor, vilket var mångdubbelt mer än vad den en gång kostade.
Visserligen sa kunden att hon främst behövde underredet som ett litet sideboard i hallen, men att hon även avsåg att behålla den dekorativa symaskinen med sina vackra sirliga bokstäver i guld.
Brittas barnbarn fick även de så småningom åka och ta över mormors gamla möbler i Svenljunga. Tyvärr så såg de inte minsta värde eller skönhet i Brittas välvårdade amerikanska klenod från Singer. De såg bara besvär. De tyckte den var tung och otymplig. Redan när de vräkte omkull den på den hyrda släpkärran så sprack stativet mellan S och inger. Den vackra välvda träkåpan lossnade i fallet och skrapade mot kärrans durkplåt. Framme på soptippen möttes de av tydliga instruktioner av personalen. Träkåpan var av hickory så den skulle ligga i containern för ”Träavfall”. Det vackra gjutna bordsunderredet skulle ligga i ”Skrot och Metall” medan symaskinen ironiskt nog skulle ligga i ”Elektronik”.
”Det är inte särskilt mycket elektronik i den symaskinen” sa en spydig medelålders man som med stigande blodtryck varit åskådare till det hela. Jag känner honom ganska väl. Det var jag. Trots att jag borde vara van vid det här laget får jag fortfarande huvudvärk när jag ser respektlösheten mot vårt kulturarv, mot våra släktingars ägodelar och mot våra ekologiska fotavtryck.
En gång trodde jag att TV-produktionen Antikrundan verkligen hade gjort underverk med svenska folkets syn på antikviteter och ”kuriosa”.
Varje gång jag är på återvinningscentralen så slungas jag tillbaka till stenåldern.
För jag vet.
Att detta pågår varje dag.
I hela Sverige.
Och inget jag gör verkar ha någon betydelse.
Eller?
