Vad är meningen med livet? Det är en fråga som alltid funnits och alltid kommer finnas i vårt medvetande. I den nuvarande samhällsmaskinen är arbete den centrala punkten i våra liv. En grundbult för att människor ska kunna uppfylla sin mening med livet. Sina mål och drömmar. Men finns det kanske andra vägar dit? Det försöker Ett annat livs redaktör Patrik Enlund söka svaret på i en intervju med docenten Lena-Karin Erlandsson.
Känner du att vardagen ser likadan ut? Livet bara rullar på utan att det händer något spännande? Kanske väntar en renovering av altanen eller en veckolång resa till New York? Men för det mesta består livet av en 40 timmar lång arbetsvecka som upprepar sig själv.
Ett inrutat liv som följer mönster passar många. Det är enkelt att bara följa de redan uppkörda hjulspåren, enkelt att göra som grannen. Att inte behöva tänka så mycket. Livet rullar på och vi har det bra.
Jobbar vi för mycket? Foto: Rob./Flickr
Trots det pekar alla siffror på att vi inte mår så bra och borde göra något helt annat, vad du än tänker och känner när du läser detta.
– I Sverige konsumerar tio procent av befolkningen antidepressiva mediciner. Både i Sverige och globalt har det ökat enormt mycket. Det har dubblerats på bara ett par decennier, säger Roland Paulsen, doktor i Sociologi vid Lunds universitet.
En australiensisk sjuksköterska vid namn Bronnie Ware jobbade länge med patienter i livets slutskede, personer som visste att de skulle dö inom en väldigt snar framtid. Bronnie Ware skrev sedan boken ”Fem saker vi ångrar mest när vi ska dö”. Nummer två på den listan är intressant att notera. ”Att jag jobbat för mycket i mitt liv”.
Många blir upprörda av tanken på att inte jobba. Skatten måste betalas till kollektivet. Pengarna måste in till hushållet. Men behöver vi verkligen tjäna så mycket? Behöver vi jobba 40 timmar varje vecka?
En som kanske vet är Lena-Karin Erlandsson, docent i arbetsterapi vid Lunds universitet. Hon har länge studerat mönstren i vårt samhälle och hur balansen mellan arbete och fritid påverkar oss.
Mår vi dåligt, Lena-Karin?
– Ja många gör det. Det går jättebra ett tag, vi är effektiva på att proppa in så mycket som möjligt i våra liv. Ju bättre det går, ju mer inproppning sker. En vacker dag går det inte längre. Det är då man blir sjuk. Vissa människor har en oerhört hög kapacitet för en komplex vardag. Vissa mår bra av ju mer komplext det är. Vissa klarar inte av det alls.
Lena-Karin Erlandsson, docent i arbetsterapi. Foto: Lunds Universitet
Lena-Karin menar alltså att våra oerhört späckade livspussel gör att vi mår dåligt. Inte att det är jobbets fel.
– Många mår bra och tycker om att arbeta. Lönearbetet bekräftar din identitet. Det ger dig en social tillhörighet och du har en roll som de flesta andra i samma livsfas har. Det är en möjlighet till bekräftelse ganska enkelt. Du har ett antal uppgifter och kan du göra dem blir du bekräftad.
Samtidigt har samhället och vi själva satt oss i den sitsen att vi måste jobba för att kunna leva. För att kunna betala lånet på huset och bilen. Köpa en ny dator när den gamla drar sin sista suck, ge barnen den senaste smartphonen och snyggaste kläderna.
– Vi lever i ett kapitalistiskt samhälle. Vi läser i tidningar, ser på tv och tittar på alla runt omkring. Alla grannar renoverar och då kommer man på att man också vill göra det. Du får signaler från samhället att du måste göra allt det där, säger Lena-Karin.
Är det alltså samhällets fel att vi mår dåligt? Grupptrycket som bestämmer hur vi ska se ut, vad vi ska göra och vad vi ska äga. Vi ska banta, träna, vara smala, uppkopplade och uppdaterade. Ha en bra man eller hustru och massor med vänner och bjuda in till trevliga middagar, fika och ha en fin fasad utåt.
Prylar och status har fått en roll som inte är nyttig på något vis. Vi överöser våra liv med prylar. Men blir vi lyckliga för det? Barnen blir mobbade i skolan för att de inte har märkeskläder eller för att tjejerna inte sminkar sig. Den som gör eller tänker på något annat sätt än alla andra är annorlunda, konstig och onormal. I Jantelagens hemland får ingen sticka ut.
Lena-Karin, hur hamnade vi här?
– Det undrar jag också…
Lena-Karin Erlandsson kan prata i timmar om det här ämnet. Samtalet hamnar tillslut i det gamla bondesamhället där prylar var mindre viktiga.
– Vi hade färre val då. I och med det hade vi också mindre förväntningar. Först var det vinter och då var frågan om hur mycket av höstsådden som frös bort, sen var det vår och då skulle man så och sen väntade man på skörden. Det var jätteviktigt, det upptog människors hela engagemang.
Lena-Karin bara sprutar ut intressanta synpunkter och perspektiv. Bland annat om det uppkopplade sociala medier-samhället.
– De sociala nätverken var otroligt mycket mindre i bondesamhället, men mycket starkare. Idag har du 450 vänner på Facebook men det är inte samma sak som att du har 450 vänner som kommer när du blir sjuk eller hjälper dig när någonting händer. På den tiden hjälpte byborna till om något hände. Det fanns en norm som sa att ”om jag blir sjuk hjälper folk till”. Det finns inte idag för ingen har tid. De måste köra barnen till träningarna och renovera köket.
Något gick fel på vägen från bondesamhället. Riktigt fel. Frågan blir uppenbar efter ett tag. Är vårt samhälle utom räddning? Håller vi på att förstöra oss själva samtidigt som vi förstör planeten vi lever av?
– Jag tror att det kommer någon form av reaktion på det uppkopplade konsumtionssamhället, säger Lena-Karin.
Så vad är lösningen för att rädda oss själva då? Lena-Karin tror på att analysera livspusslet i förebyggande syfte.
– När man är inne i ekorrhjulet så ser man inte vad som pågår. Det är plötsligt en dag när man inser att man inte vet vad man ska göra. Då är det svårare att göra den här självanalysen som jag tycker är viktig. Får jag plats med en aktivitet till? Vad måste jag prioritera för att må bra i morgon?
Det är alltså viktigt att hitta en balans i tillvaron mellan arbete och fritid. Men det är väl en självklarhet. Inte för alla enligt Lena-Karin.
– Det finns människor som vilar på arbetet. Det blir den enda tiden på dygnet som man får vara ifred på, säger hon.
Arbetet har alltså blivit ett andningshål för vissa människor. Den meningen tål att funderas på.
