Spännande tigervandring i Nepal

Artiklar om en holländsk man som överlevde en tigerattack i Nepal cirkulerar på internet. Detta fick mig att minnas tillbaka på mina egna erfarenheter av Bardia Nationalpark. Jag har själv ett antal starka upplevelser i bagaget från min tid i samma djungel. Resan dit var en upplevelse i sig. Jag nöjde mig inte med en välorganiserad gruppresa till den mer lättillgängliga nationalparken Chitwan. Nej, äventyr skulle det vara. Jag ville djupt in i en outforskad djungel med färre turister och större djurliv. Min dröm var ett möte med en Bengalisk tiger, vars population trots tjuvjakt fortfarande är stor.

En 16 timmars lokalbussresa var ingen stor uppoffring gentemot de genuina och unika naturupplevelser jag skulle få möjlighet att bekanta mig med. Är övertygad om att jag är en av de få (galna) turister som vågar sig på att åka långdistansbuss nattetid i Nepal. Ett land fullt av snirkliga smala vägar, dåligt underhållna bussar av äldre varianter och höga stup.

Chaufförerna kör snabbt, skoningslöst och gör vansinnesomkörningar som ibland får dig att stänga ögonen och be för ditt liv. Lokalbussarna i Nepal är fullproppade med människor, både i bussen och emellanåt även på taken. Det är inte ovanligt att ha djur med som färdsällskap. Hönor förvaras i bussen medan getter blir fastbundna på taken. Ut ur högtalare dånar hög musik, Bollywoodhits varvas med Nepalesiska klassiker efter busschaufförens smak. Det är inte ovanligt med illamående resenärer med påsar i händerna på grund av farten och svängarna.

Jag blev inför resan till Bardia nationalpark glad över att INTE bli tilldelad sittplats precis ovanför ett busshjul, vilket gjorde en tidigare långresa (Kathmandu-Jiri) till en otroligt skakig och obekväm topp 3-placering av bussresor från helvetet. Till min förvåning var det en annan våghalsig turist som även han hade planer på att spana efter tiger i Nepals sydvästra hörn.

Att ha någon att kommunicera med gör en långresa betydligt mer genomlidlig. Det var även guld värt att vid ”toalettstopp” längst vägkanterna ha någon som vid behov kunde uppmärksamma min frånvaro när bussen bestämde sig för att åka vidare. Min mardröm var att bli kvarglömd ensam mitt ute i ingenstans medan bussen och mitt bagage åkte iväg utan mig.

Jag lyckades hamna bredvid ett fönster som inte gick att stänga, vilket innebar ett konstant flöde av isande kylig luft som förvandlade mig till en huttrande isbit. Det blev en lagom kall, skakig och obekväm färd med ytterst få sömntimmar. Tidig morgon, ett antal timmar försenat, anlände bussen äntligen till min destination.

Jag sa hejdå till min reskamrat som hämtades med jeep av sin lodge, medan jag möttes upp av en trevlig ung kille med moped. Där och då förbarmade jag mig lite över mitt budgetval av transport. Men tänka sig, jag överlevde även den sista timmens resande. Mopeden tog sig sakta men säkert fram på den gropiga grusvägen, tills vi skymtade det familjeägda gästhus som skulle bli mitt hem de kommande veckorna. Efter en rejäl sovmorgon var jag någorlunda återhämtad och redo för äventyr.
Jag blev snabbt förälskad i byn Thakurdwara och dess omgivningar. Med cykel utforskade jag små traditionella byar där Tharu-folket bor i lerhus och främst lever på jordbruk. De små landsvägarna delade jag med glada och nyfikna skolbarn, bönder med stora kärror dragna av oxar (ibland så ostyriga att man nästintill fick slänga sig av vägen), mopedister och kvinnor med färgglada kläder på väg till eller från sitt arbete på åkrarna. På kvällarna begav jag mig ut för att se ett antal inhemska elefanter ta sig hemåt efter en dag på savannen och i djungeln med sina Mahouter (elefantskötare). Speciellt söt var den nyfödda elefantbebisen som aldrig lämnade sin mammas sida.

Jag begav mig ofta till byns center och mötesplats där det fanns ett Hindutempel, affärer med allt från indiska textiler till smycken från den lokala smeden samt små caféer som serverade ”chia” (te) och ”singada” (samosa). Jag fick utnyttja det lilla ordförråd jag skaffat på Nepali medan de få som kunde engelska övade sina språkfärdigheter med mig. Smedens 8-åriga dotter tog mig till det lokala templet och visade sig vara både en exemplarisk guide och utmärkt fotograf. Hon tog otaliga foton med min kamera och var väldigt bestämd med hur och var jag skulle posera. Jag åt lunch från ett palmblad på marken med de äldre i byn, dansade och sjöng till traditionell dans och tog foton med ett flertal byinvånare. Flickan var minst lika stolt över att vara min guide, som jag var glad av att bli rundvisad av henne.

En skola var också och besökte templet när jag var där, vilket resulterade i ännu fler foton och ännu mer dans. När skolbarn åker på utflykt i Nepal avslutas resan oftast med grillning och dans till hög musik från skolbussens högtalare. Fastän jag inte är världens största dansare går det inte att säga nej när både rektor, lärare och elever ber mig att vara med. Alla dansar, och vilken stämning. Önskar att mina skolutflykter i Sverige var lika fulla av liv och glädje. Smedens dotter, min nyfunna lilla vän, blev en av de bästa guider jag haft och gav mig upplevelser att bära med mig för alltid.

Förutom att på egen hand utforska byar spenderades tre långa dagar inne i nationalparken. Min stora förhoppning var trots allt att få syn på en av de stora, men skygga, Bengaliska tigrarna. Inför mitt första besök i nationalparken vaknade jag tidigt av förväntan. Jag var redo. Med mig ut i djungeln hade jag två unga guider och en 1,5 meter lång träpinne (!) för att försvara oss mot de faror som kunde tänkas lura bland de öppna savannerna, det höga gräset och de täta buskarna. Innan vi begav oss in i nationalparken till fots fick jag en kortfattad genomgång över hur jag förväntades reagera vid diverse djurmöten.

Jag fick berättat för mig att det var en enkel match att manövrera bort en noshörningsattack. Om jag har en argsint noshörning rusandes i min riktning är det ”bara” att själv börja sicksacka mellan träd och samtidigt slänga av mig tillhörigheter. Noshörningen skulle på grund av sin dåliga syn och goda luktsinne därmed bli förvirrad, medan jag kunde ta tillflykt upp i ett träd. Om jag hamnade öga mot öga med en tiger var det ”bara” att behålla lugnet, hålla ögonkontakt och sakta backa bakåt för att undvika en attack. Piece of cake! Om tigern hade en dålig dag och trots allt kände för att besvära oss skulle träpinnen användas som vapen samtidigt som guiderna gjorde högljudda läten i, vad jag kan tänka mig, äkta Tarzanstil. Om man däremot mötte en elefant med dåligt humör var det ganska kört. Vi vandrade in i nationalparken, med mitt liv i guidernas och träpinnens händer.

Väl i djungeln var det bara vi, djuren och naturen. Inga människor så långt ögat kunde nå. Många tankar gick genom mitt huvud. Vad händer om vi helt plötsligt stöter på en tiger vandrandes i det två meter högra gräset? Vart ska jag fly om en noshörning får för sig att jaga mig mitt ute på en savann? Vi såg ett flertal färska tigerspår större än min hand samt noshörningsspår från en mamma och dess unge. Mina guider bestämde sig för att spåra noshörningarna. De var seriösa i sitt arbete samtidigt som jag började inse att stalka noshörningar inte precis är den säkraste aktiviteten som finns. Kanske skulle jag valt en lugn solsemester i Thailand istället för äventyr i en djurtät djungel? Tillslut fick vi syn på en noshörning som vilade i solen på savannen en bit framför oss.

En av mina guider ville prompt gå närmare noshörningen, medan jag helst ville klättra upp i ett träd. Varför riskera att väcka en björn som sover? Han lånade min kamera, smög fram och tog några bilder medan jag hade hjärtat i halsgropen. Jag fick senare berättat för mig att detta antingen var en noshörning med barn eller den noshörningen som blivit aggressiv sedan hennes barn blivit uppäten av en tiger. Som vinden låg var chansen även stor att noshörningen kunde känna våra dofter. Efter timmar av vandring i djungeln och en lång väntan vid ett vattenhål som är populärt bland tigrarna, var vi tvungna att bege oss hemåt. Vi fick inte se någon tiger, men det var inte så pjåkigt med noshörning, rådjur, krokodiler, boaorm och ett flertal sällsynta fåglar.

Mitt andra besök i djungeln blev betydligt mer dramatiskt. Jag, ett tyskt par och en äldre brittisk herre begav oss med tre guider ut på en heldag i nationalparken med jeep. Vår erfarna guide lovade att han skulle ta oss djupt in i djungeln dit inga andra turister satt sin fot. Dessvärre fick vi inte se någon tiger den dagen heller, men upplevde istället någonting som nästan var ännu häftigare. Med jeepen följde vi spår efter två tigrar, en hane och en hona.

Bilen parkerades längst den gropiga vägkanten och letandet fortsatte till fots. Med gott avstånd till jeepen hörde jag någonting som jag aldrig kommer att glömma, ett flertal stora tigervrål. De som hört ett tigerläte, vare sig på film eller i verklighet, vet hur kraftfullt och mäktigt det är. Tigrarna var inte långt ifrån oss. Ännu en gång spelades hemska scenarion upp i mitt huvud. ”Jag är här i djungeln för privilegiet att beskåda vild Bengalisk tiger, men vad sker om tigrarna får en skymt av mig först?!”. Tigrarna valde att fortsätta åt motsatt håll, så det blev inget möte den dagen heller.

Vår grupp åkte vidare med jeepen och stannade för en sista vandring till fots innan det var dags att bege oss tillbaka till boendet. Vi var djupt inne i djungeln, djupare än någon annan turist varit enligt vår guide. Vi vandrade vidare och korsade en flod. Guiderna bar oss turister över vattnet på deras ryggar, vilket kändes lite lustigt samtidigt som de försäkrade att de var vana vid detta. Hur en liten späd kille på 160 cm kunde korsa en flod med en turist av variant större på ryggen var svårt att föreställa sig, men inte omöjligt. De är trots allt Nepaleser. Vi var på väg att följa färska elefantspår som ledde in bakom det höga gräset längst floden.

Plötsligt hörs ett läte, som för en oerfaren inte varit möjligt att urskilja, eller ens lägga märke till. Våra guider stelnade till och började prata oroligt med varandra på deras modersmål. Vår prioritet blev genast att bege oss tillbaka mot bilen. Jag frågade vad som var fel, och fick hastigt berättat för mig att de hört ett varningsläte från elefantfamiljen vi spårade. Våra guider var märkbart nervösa.

Vi tog oss tillbaka över floden, in genom djungeln med snabba steg mot jeepen. Situationen verkade märkbart mer allvarlig än någon annan jag upplevt i djungeln tidigare. Vi tog oss till bilen och körde snabbt iväg, ut ur djungeln, ut ur nationalparken och tillbaka till boendet. Jag fick senare förklarat för mig att lätet vi hörde var högst oroväckande, och att vi kunnat råka illa ut. Den äldste guiden berättade att han och några turister tidigare blivit omringade av en grupp elefanter. De kontaktade armén som lyckligtvis var stationerad i närheten och kunde komma till undsättning.

Mitt tredje besök i djungeln blev inte lika dramatiskt, men desto mer givande. Denna heldag spenderade jag med ännu en ung guide, den mest rutinerade djungelguidens son. Han visste att det var min sista chans att se tiger, då jag skulle lämna nationalparken dagen därpå. Vi besökte ett flertal ställen där chansen var stor att skymta en tiger. Men nej. De sista timmarna innan det var dags att ge upp spenderade vi på en plats där vi varit tidigare.
Vi satt tysta gömda bakom buskar med god utsikt över tigerns favoritvattenhål. Ovanför oss hoppade apor och fick trädgrenarna att skaka. Jag spenderade tiden med att spana på krokodiler i vattnet och fåglar i trädgrenarna. Men ingen tiger. Jag hade gett upp, låg vilandes på marken med ögonen stängda, när en hand rörde vid min axel. ”Tiger, tiger”, viskade min guide och pekade ut mot vattnet. Visst var det en stor hane som korsade vattenhålet.

Ögonblicket var kort men overkligt. Jag, min guide, två personer från en annan lodge och deras guide kramade om varandra och hoppade. Att uttrycka vår glädje i ord var inte tillåtet med risk för att skrämma tigern. En halvtimme innan vi skulle ge upp fick jag äntligen vara med om den största anledningen till mitt besök i Bardia nationalpark. Tack du tiger för en magnifik syn och tack för alla andra fantastiska upplevelser jag fick genom att ta mig ut i vildmarken och på landsbygden.

Under min tid vid Bardia nationalpark fick jag naturupplevelser som heter duga och historier att berätta för framtida barnbarn. Jag blev bekant med fantastiska människor som gladeligen visade mig deras hem, natur och kultur. Det har flera gånger visat sig att ju mer äventyrliga saker jag gör, desto fler unika upplevelser får jag. Härmed uppmanar jag alla att våga ta chansen att utmana sig själv och få minnen för livet.

Ångrar jag beslutet att sätta mig på en 16 timmar lång resa på en skranglig lokalbuss istället för ett bekvämare och mer lättillgängligt alternativ? Nej, inte en chans!