Sara Hofgren: Nu är vi äntligen skolfria

Skolavslutning.

Idas sommarvisa, Den blomstertid nu kommer och Flaggan vajar på sin stång väcker sköna minnen från min egen barndom, med känslan av att hela sommaren och vad som verkar vara en oändlighet av frihet, lek och vila ligger framför. Det är svårt att hålla tårarna tillbaka. Där sitter mina barn med spring i benen och pirr i magen av längtan och lyckan att snart, snart, snart få gå hem sådär lediga som kanske bara skolbarn den första dagen på sommarlovet kan vara.

Skolavslutning och sommarlovsögon tindrar

Ingen klocka ringer mer, ingen skola snart man ser.

Imorgon bara sov, sov, sov, imorgon är det sommarlov.

Underbara ord som betyder mer än någon kan ana för hela familjen H. Kanske kan en mamma ändå känna sig lika ledig och spralligt lycklig över lovet som skolbarnen själva, och kanske är det därför jag inte lyckas hindra en och annan tår från att leta sig ner för min kind där jag står och försöker sjunga med. För oss är det årets bästa dag, den när hela familjen går på sommarledighet, det är just idag det händer och just i år är vi extra lyckligt lottade med nio lediga veckor tillsammans. Mamma, pappa, barn och nio veckor fria att rå över själva.

Gamla kära platser att komma tillbaka till och nya som väntar på att upptäckas.

En tanke som följt mig ett tag och blir extra tydlig en dag som den här, är hur mycket skolan egentligen styr och ställer i livet, vilket järngrepp den har om oss och i vilken omfattning den sätter upp regelverket som vi bygger hela vår tillvaro kring.

För det är så mycket mer än det uppenbara att barnen måste vara på plats i sin skolbyggnad flera timmar varje dag. Drar jag det bara lite, lite längre så inser jag snabbt att det i själva verket är skolan som styr när vi ska vakna, när vi ska gå och lägga oss, när vi ska äta, när vi ska leka, när vi ska ägna oss åt våra egna intressen, när vi ska vila, när vi ska utföra våra plikter, när, vad och hur vi ska lära oss och utvecklas, när vi ska åka på semester, när vi ska vara tillsammans, när vi ska vara åtskilda. På område efter område har skolan sitt finger med i spelet om jag drar det ännu längre mot sin spets.

Som vuxen kan jag värja mig mot en sådan ofrihet, även om jag har ett arbete att sköta. Jag kan stanna uppe sent, hoppa över frukosten eller skjuta på jobbiga uppgifter om det passar mig och ta konsekvensen av mitt handlande. Jag får leva med att vara trött, hungrig, grining och stressad en dag eller två, jag förstår varför och kan rätta till det senare. Jag kan ta lunch lite tidigare, jobba över, säga nej när det blir för mycket eller till och med byta jobb, jag har friheten och ansvaret att göra mina egna val.

Men för barn i skolan ser det inte riktigt så ut. Rutiner som i sig kanske inte för något gott med sig, blir till ett nödvändigt ont för att ge barnen en chans att kunna leva upp till alla krav som läggs på dem.

Vi äter middag och motar i säng i rättan tid om kvällen, tvingar upp på morgonen, trugar i frukost, vinkar glatt adjö i kapprummet även om hjärtat gråter, säger stopp och nej det kan vi inte göra idag för det är skoldag imorgon när barnens bästa idéer ploppar upp, vi bokar in aktiviteter, utflykter och semestrar på helger lov för att trängas med alla andra lediga till dubbla priset och halva nöjet fast vi egentligen längtar efter något helt annat. Allt för att klara skolordningen så följsamt som möjligt och även om livet självt kommer i kläm.

Eli Gerzon myntade en gång i tiden uttrycket worldschooling och han beskrev det så bra:

Skolan kommer aldrig någonsin att vara hela vår värld, även om det kan kännas som om den vill ta över allt ibland, det kommer alltid att finnas alldeles för mycket roligt, vackert och spännande runtomkring för att vi ska låta oss begränsas av den.

Och allra minst idag. Idag struntar vi i allt som vill styra oss. Imorgon också. Och många, många dagar framöver.

Ingen klocka ringer mer. Nu släpper vi rutinerna, vi glömmer tiden, tar dagen som den kommer, njuter av sommarlovet och lever livet istället. Nu ska vi ägna oss åt så självklara och livsbejakande saker som att vara tillsammans, sova tills vi vaknar, äta när vi är hungriga, lägga oss när vi är trötta, leka när det är roligt, göra utflykter när vi vill det och lära av liv och lust när andan faller på.

Och jag är faktiskt inte ett dugg orolig att vi ska missa något på vägen. När vi lämnar skolans fyra väggar bakom för ett tag tar hela världen utanför över som ett klassrum utan gränser, friheten och ledigheten ligger utbredd som den finaste röda matta framför oss, det är bara att gå ut och ta för sig, upptäcka och uppleva.

Från polcirkeln i norr…

Till Alpernas slingriga stigar söderöver…

Eller på en tågperrong någonstans däremellan…

Vart än vägarna bär så finns det alltid något att förundras över, tillfällen vi alla kan lära något av. Grattis alla sommarlovsfamiljer, vi är skolfria! Fria att leva och lära!