Sara Hofgren: Tacksamhet som hjälper världen?

Jag fick en så intressant kommentar till det senaste inlägget jag skrev på Ett annat liv. Om att skolstarten är tyngsta dagen på året. Det inlägget (Läs här) handlade om en vardag med påtvingad stress och press och barn som inte är så glada över att skolan dragit igång igen, och en läsare lyfte frågor som jag tycker är så stora och viktiga att jag vill spinna vidare på dem här.

Jag vill poängtera redan från början att jag tänker fritt nu, det är inga bestämda åsikter, jag menar inte att jag sitter på någon sanning eller har alla svaren, bara att det är intressant och berikande att dela och fundera tillsammans, även när det kanske skaver litegrann och vi tycker olika. Bara en sån sak som att få tillfälle att tänka till över sina egna ståndpunkter, om eller varför man egentligen tycker si eller så, kan vara rena dunderkuren för både hjärta och hjärna, och jag tror vi har mycket att lära av varandra.

Så tack till dig som väckte viktiga frågor och tankar, och välkommen du som läser det här att också dela med dig av dina funderingar, ordet är fritt och jag blir alltid glad över kommentarer.

Frågan som hängt med mig sen sist handlar om tacksamhet och vad som verkligen gör skillnad för andra. Jag har så oerhört mycket att vara tacksam för i mitt liv, det vet jag om, och det är jag också. Omgiven av kärleksfulla människor, med tak över huvudet, mat på bordet varenda dag, och i ett land där fred råder, där jag kan få vård om jag blir sjuk och vågar yttra nästan vilka åsikter jag vill fast jag är kvinna, har jag egentligen allt jag behöver och ännu mer. Det borde väl inte finnas något mer att önska?

Vem är jag att drömma några drömmar över huvud taget och hur har jag mage att hävda min rätt till något mer när det finns de som har så väldigt mycket mindre? Med vilken rätt klagar jag över någonting alls när det finns de som skulle offra vad som helst för att få vara i min position?

Borde jag inte bara vara rakt igenom nöjd och tacksam?

I just mitt förra inlägg och kommentarerna kring det, hamnade det inrutade livet med jobb och skola i fokus, och även om de här frågorna går igen på många områden i livet så tycker jag jobb och skola är bra delar att tänka vidare runt. Det finns ju så många människor som inte vill något hellre än att ha ett jobb att gå till, som skriker efter möjligheten att försörja sig och sin familj, och så många barn som aldrig ens kommer i närheten av en chans att utbilda sig. Borde jag inte skämmas över både mig själv som inte vill gå till ett vanligt jobb och mina barn som ibland gråter över att behöva vara i skolan?

Förnöjsamhet är en fantastisk gåva och en nog så viktig del av att vara till freds och må bra. Samtidigt är väl förmågan att kunna se förbättringspotential, och kanske ett visst mått av missnöje, nödvändiga för att världen och mänskligheten ska gå framåt och kunna utvecklas? Tänk hur annorlunda livet skulle sett ut idag om människor genom tiderna bara nöjt sig med att ha kommit på hur man gör upp eld, uppfunnit hjulet eller glödlampan.

”Det är bra så, vi stannar här”.

Det är ju himla bra saker alltihop, men med facit i hand så vet vi att det till och med fanns ännu mer. Att vilja någonting mer, att tänka ännu större, drömma, längta och försöka komma framåt är något djupt mänskligt, en urkraft som leder oss till det bättre. Oavsett hur lite eller mycket vi har där vi är idag så kommer vi att sträva efter att få det ännu bättre om vi bara ser möjligheten. Jag ser inget ont med det så länge det inte handlar om att roffa åt sig på andras bekostnad. Jag tror alla människor är ämnade att leva gott och må bra, det är meningen att vi ska vara trygga, glada, känna oss till freds och kunna njuta av livet och då blir det rätt märkligt om man försöker stoppa någon på halva vägen.

För mig är då den stora frågan:

Hjälper det någon annan att jag går här och biter ihop, gillar läget och ger avkall på det som verkligen betyder något för mig? Vem vinner på att jag ger upp min strävan mot det jag tror på och längtar efter, och nöjer mig med ett liv som känns halvuppfyllt?

Om det vore så enkelt ändå, att det jag avstår här och nu per automatik gör livet bättre för någon som verkligen behöver det!

”Tänk på barnen i Afrika…” var en vanlig uppmaning till barn som inte ville äta när jag växte upp. Och självklart ska vi tänka på barnen i Afrika och alla andra delar av världen, men jag tror tyvärr inte det hjälpte dem ett dugg att jag blev itvingad den där säkert supernyttiga lilla biten leverbiff som smakade så förskräckligt att jag fick kväljningar. Jag tror det finns betydligt bättre sätt att hjälpa och göra skillnad än att tvinga sig själv till sånt man inte mår bra av.

För att knyta an till skolan igen, som är ett område där jag ser en enormt stor förbättringspotential, för att inte säga behov av en totalförnyelse, så tror jag inte det gagnar någon att vi har en skola som bygger på tvång och enkelspårighet där alla måste fungera på samma sätt för att klara sig. Jag tror ingen vinner på att vi står kvar på i stort sett samma ställe som när folkskolan grundades för 175 år sedan, men däremot att många skulle vinna på att vi vågade tänka om helt och bygga en skola som är öppen för människors olikheter på riktigt, där barn får möjlighet att blomma ut precis som de är, lära och utvecklas som det faller sig naturligt för dem. Det är något jag önskar alla världens barn, inte bara mina egna, och i längden tror jag alla skulle vinna på att vi vågar förändra, eftersom det vi gör här i väst har en tendens att spilla över på resten av världen och forma utvecklingen även där.

Jag tror detsamma gäller för områden som jobb, konsumtion och miljö, i min vardag funderar jag ofta över hur mina val, i stort och smått, påverkar andra och vilket ansvar jag har mot mina medmänniskor. Men jag tror ändå på drömmar och jag tror att de är till för alla. Så jag fortsätter följa mina drömmar och min längtan efter det jag värdesätter i livet, jag fortsätter att sträva mot mina mål fast jag redan har så mycket att vara tacksam över. Ansvaret börjar med mig själv och mina närmaste, de människor jag satt till världen. När vi mår bra och är till freds med vårt liv är det också mycket lättare att dela med sig och hjälpa andra. Kanske börjar en god cirkel med en människa som mår bra och smittar av sig på en annan, som i sin tur sprider det goda vidare, och så vidare, och så vidare…?

En kvinna jag beundrar är Rebecka Koritz. Hon har flyttat till Mexico för att hon och hennes son som inte mådde bra i skolan ska kunna leva ett fritt liv som passar dem. I Mexico har hon startat flera olika verksamheter för barn som bygger på självstyrd inlärning, där utbildning får vara precis så naturligt och fantastiskt som det är. Det här måste vara den ultimata förlängningen av att se till sina egna behov och förverkliga drömmar, en riktigt god cirkel som kommer många människor till del. Den utvecklingen vill jag gärna se av mina egna drömmar också!

På En skola från scratch skriver  Rebecka så oerhört bra för den som vågar nosa på totalt nytänk i fråga om skola och lärande. Läs gärna det här inlägget med öppet sinne och fundera över varför vi egentligen gör som vi gör?