Sara Hofgren: ”Skolstarten är tyngsta dagen på året”

Nu börjar vardagen igen. Tillbaka till verkligheten. Nu rullar allt igång. Åter till verkliga livet.

Fraser som de här haglar över mig och mot mig vart jag än vänder mig så här i slutet av augusti. Några yttrar dem med en liten suck av lättnad, andra suckar mer uppgivet, men alla med samma självklarhet. Som om ödet dömt dem till ett evinnerligt springande i ekorrhjulet, som om det var någon slags orubblig naturlag att snurra runt där. Jag varken kan eller vill tro att det måste vara så, känner mig som en utomjording i en värld där alla plikttroget rättar in sig i ledet, ler snällt och bara gör det som förväntas av dem, och jag drar en egen liten suck av frustration över att jag alltid måste vara så motvalls. Jag undrar om jag bara lurar mig själv när jag tror att jag ska kunna skapa ett annat slags liv för mig och min familj, är jag bara naiv?

Jag har ingenting emot vardag som sådan, egentligen. Vardag kan vara något verkligt fint och meningsfullt, en rytm och ett mönster som får livet att flyta på kan vara behagligt, vanor och rutiner behöver inte alls vara något dåligt, så länge de är självvalda för att de hjälper oss att leva tillsammans och forma livet som vi vill ha det. Vi har just haft ett helt sommarlov som flutit fram i vår alldeles egen, underbara lunk och saker upprepar sig visst i den vardagen också. Men det går inte att jämföra med vad som väntar nu.

När ett av barnens lärare möter oss i kapprummet den första skoldagen och sådär klämkäckt utbrister: ”Det är ju så hääärligt att få dra igång igen på riktigt!”, som om de senaste veckorna när de bara haft sommarfritids varit alldeles för lugna, kan jag knappt tro mina öron, och än mindre att hon verkligen menar vad hon säger. Jag förstår verkligen ingenting och måste se ut som ett enda stort frågetecken när jag helt förbryllat tittar på henne och mumlar tillbaka något i stil med:  ”Öäährmm… nja…?”  För mig är det årets tyngsta dag, den när allt drar igång igen. Tjusningen med en vardag där allt är styrt utifrån allmängiltiga villkor som kanske inte alls passar oss har nämligen gått mig helt förbi och är inget jag vill förknippa med min verklighet.

Ett inrutat liv där någon annan dragit alla skarpa linjer innebär kan hända lugn och trygghet för en del, men för oss som inte känner oss så fyrkantiga skapar det mer stress och oro.

Barnen är inte direkt glada att börja skolan igen, det vore en överdrift att påstå det. Mer samlade. De vet vad som väntar och väntas av dem, de vet vad de måste göra och det skrämmer mig lite att de redan är sådär plikttroget sammanbitna. Att de redan ser det som något man bara får acceptera och som att sommarlovet, höstlovet, jullovet, helgen… är själva livet, och all annan tid bara en lång transportsträcka dit. Det här är deras ekorrhjul. Sju, åtta och tolv år. Är det redan för sent? Är de redan så inpräntade med att livet inte kan vara annorlunda?

Fasta tider är verkligen inte för oss. Vi kommer visserligen aldrig för sent till skola och jobb, men stressen, pressen och tårarna som krävs för att vi ska klara det kan aldrig vara bra. Att leva efter klockslag är inte värt sitt pris.

Jag slits mellan det positiva och fina som skolan ändå ger barnen, allt det som den inte ger och allt det som den till och med berövar dem och oss som familj. Jag gläds med dem när de träffar vänner och lärare igen som de tycker mycket om, när de får ha sitt eget lilla sammanhang och känna sig stora och självständiga. Jag delar tårarna och mitt hjärta slits itu när nyhetens behag redan efter två dagar har lagt sig och en av dem verkligen inte vill gå iväg på morgonen. Jag grämer mig över hur respektlöst deras värdefulla tid behandlas när jag ser hur många timmar de måste vara i skolan kontra hur många minuters meningsfullt lärande de faktiskt får. Jag sörjer den frihet som vi inte längre har, all den närhet vi går miste om, allt roligt vi inte kan göra, allt det som de måste vänta med att uppleva, utveckla och lära tills läroplanen tycker det är dags eller tills vi är lediga.

Jag ser tillbaka på året då jag och mina yngsta tog oss friheten att rå över vår egen tid, jag slutade jobba och det var bara vi. Det var augusti, alla andra drog igång och återgick till sin vardag, men vår verkligehet såg helt annorlunda ut.

Vi kunde dra till skogs eller till havs vilken dag vi ville…

Alla våra frukostar kunde övergå i ett intensivt räknande, skapande, forskande, lekande, precis som det faller sig naturligt för just de här barnen…

Vi kunde gå på muséer när inga andra var där…

Och tillbringade nästan ändlösa dagar på Tom Tits experiment där vi hade årskort och kände oss som hemma…

Det var den bästa tiden i mitt liv. I våra liv. För att vi var fria och mådde så bra av det. För att det var något vi valt själva och inte blivit tilldelade av någon annan. Det enda vi saknade var storebror som var tvungen att vara i skolan och pappan som försörjde oss, och mitt instagramkonto från den tiden påminner mig alltid om att det är så här vi är ämnade att leva. Jag bläddrar ofta igenom det och sörjer en tid som är förbi, men jag blir också stärkt av det och tänker att kunde vi göra det då så kan vi göra det igen, fast hela familjen den här gången.

Jag gråter med mina barn när de inte vill gå till skolan, sörjer friheten vi inte längre har.  Men med den sorgen kommer också en ny slags styrka. Genom tårarna växer en ny beslutsamhet fram. Plötsligt tänker jag att det kanske är tur ändå att jag alltid måste vara så motvalls! Kanske är det tur att jag varken vill eller skulle klara av att le sådär snällt som alla andra och kliva tillbaka in i ekorrhjulet. Kanske är det inte kört för mina barn ändå, för jag kan fortfarande göra något åt saken och visa dem att livet har så mycket mer att ge, att vi själva kan dra linjerna för hur vi vill leva det. Det är verkligen dags för förändring.

Med skräckblandad förtjusning ser jag plötsligt någonting positivt med att få några timmar om dagen när barnen ändå är i skolan och jag kan jobba fokuserat för att hitta en väg ut ur det som känns så knepigt med livet här och nu. En väg för oss. Förtjusning över att jag tror det är möjligt. Skräck över att inte veta hur, och kanske misslyckas. Det är hur som helst nu det blir allvar. Det är nu det måste hända, det är nu jag måste börja dra i varenda liten tråd, undersöka alla alternativ till försörjning på fri fot, göra min matte och kalkylera för en utlandsflytt, hitta ett land att börja i, läsa på om hur andra gör och får det att fungera, ta mig igenom djungeln av lagar och regler, lära mig allt om hemskolning och worldschooling och göra upp en plan för mina tre barn, skaffa mig ett nätverk av likasinnade, förankra tanken hos de familjemedlemmar som inte alltid är helt med på noterna, förbereda vårt hem för att faktiskt kunna lämna allt en längre tid, och säkert hundra andra saker som dyker upp längs vägen.

Jag hoppas för mitt liv att det här är den sista augustimånad som vi ofrivilligt kastas in i den vardag och verklighet som alla pratar om och tar för självklar. Nästa år vid den här tiden hoppas jag att vi ska ha så pass mycket frihet att vi uppriktigt kan säga att vardagen är vår! Att vår egen verklighet ligger i våra egna händer! Och att vi lever livet varenda dag, inte bara några enstaka som vi fått på nåder!

Känner du som jag, att det är dags för något nytt, att längtan efter tid tillsammans, en friare och rikare skolgång och möjligheten att kunna leva mer på resande fot lockar, men att frågorna är många? Lever du redan ditt fria liv och har tips och erfarenheter att dela med dig av?

Klicka in på helt nya Worldschoolers of Sweden och säg hej, eller gå med i Facebookgruppen med samma namn.

Jag tror vi behöver varandra!