Vi lämnar vårt hem en morgon i juli. Efter ett par vilsamma sommarlovsveckor hemma och flera dagars träget arbete med att förbereda huset för Airbnb-gäster och bilen för en roadtrip kliar det ordentligt i varenda liten resnerv, det märks att det är dags att ge sig av. Vi längtar allihop.
Så vi rullar hemifrån, lämnar Stockholm bakom och är på väg. Äntligen på väg!
Det här är på något sätt vi när vi är vårt allra bästa. Vi har ett mål, att nå Treriksröset inom några dagar, men i övrigt ligger allt öppet. Det får bli som det blir och ta den tid det tar, vi kan tänka och tänka om hur många gånger vi vill och bara styra kosan dit vägarna bär. Sexåringen fångar hela känslan så bra i en enda mening och med ett stort leende på läpparna:
”Mamma, nu ger vi oss ut i världen, precis sådär som vi vill!”
Precis så är det, och i den friheten är vi närmare varandra än någonsin. Det är något som händer i samma stund som vi lämnar vardagens lunk, hemmets vrå, invanda roller och allt annat som vanligtvis håller oss samman bakom. Att vi hör ihop bara som vi är, var vi än är blir så tydligt när vi rör oss bara lite utanför det som är vårt vanliga och det finns en sådan styrka i det.
Sverige visar sig också från sin allra bästa sida, solen strålar och det är vackert så det nästan gör ont vart man än tittar. Gula rapsfält, gröna skogar, himmel och sjöar som är blåare än blåast, precis allt badar i ljus och värme idag.
Vi lyssnar på alla våra hårdrocksfavoriter, ljudböcker och dagens sommarpratare, barnen spelar, ritar, ser på film, skrattar, kivas och pratar omvartannat och det känns redan att den här resan kommer att göra oss gott.
LÄS MER: Tove, 6 år: Varför ska vi jobba hela livet? >>
När vi närmar oss kvällen och Höga kusten har vi en tanke om var vi vill övernatta, ett ställe vi tycker mycket om och längtar efter att få komma tillbaka till. Besvikelsen är det första som slår oss när det visar sig att där inte finns plats ens för ett litet tält som vårt denna strålande lördagkväll. Fullbelagt. Men så tar reseplaneraren över, vi börjar kolla kartan och Google och plötsligt känns det bara spännande att få tänka om och hitta något nytt.
Hörsång. Bara namnet får det att sjunga i mina öron, det ser ut att ligga fint vid vattnet och där ska finnas en liten camping. Vi ringer och kollar att det finns plats för att slippa åka fyrtio minuter ut åt havet i onödan. Visst finns det plats, och visst undrar vi vart vi är på väg när vi åker och åker på småvägar som aldrig tycks ta slut. Och visst, visst, visst visar det sig att vi hamnar precis rätt när vi smått förvirrade svänger in på den pyttelilla parkeringen och letar oss in mellan de pyttesmå byggnaderna till det som verkar vara receptionen.
Ett par pratsamma och trevliga figurer checkar in oss, tvekar inte på att rota fram en påse runda mackor ur frysen när vi berättar att vi glömt köpa frukostbröd och ursäktar röran runt uteserveringen med att det ska bli pubafton ikväll.
En kort stund är vi frestade att ta en stuga och skippa hela proceduren att slå upp tält, packa ur och upp och in och ner och allt det där. Men så tänker vi att är det någon gång vi ska tälta så är det just nu och just här, den här platsen är som gjord för oss. Det är strålande vackert, lugnt och avskilt, enkelt och utan krusiduller, dessutom slår budgetresenären i mig små kullerbyttor av glädje när vi inte behöver betala mer än 120:- för en tältnatt inklusive djupfrysta mackor.
Med tältproceduren följer också så mycket gemenskap, så många tillfällen för oss att jobba tillsammans, för var och en att få känna sig betydelsefull. Och fast att det är förenat med en hel del suckande och knotande från barnen över att behöva hjälpa till, så lyser det ändå igenom, det är fint att få bidra, det är roligt att hjälpas åt!
LÄS MER: Markus är ledig 269 dagar om året >>
Vi har en helt fantastisk kväll där vid Bottenhavet, vi kan inte önska oss mer än en strand nästan helt för oss själva, sand mellan tårna, volleybollplan, basketkorg, gungor, en liten, liten gästhamn att utforska och en kompis åt sjuåringen att leka med.
Vi lagar en enkel middag på gasolkök och äter den i solens sista strålar. Inget kunde smaka bättre.
Någon pubafton blir det inte för vår del men den glada stämningen sprider sig ända ner till oss och vi har sån tur att vi får höra nästan alla de där favoritlåtarna vi lyssnat på i bilen tidigare, live där vi ligger i vårt tält.
Jag huttrar och fryser i min alldeles för tunna sovsäck och sover inte mycket den natten, men slumrar ändå både in och vaknar på morgonen med en underbar och varm känsla av att det är härligt när det får bli som det blir och man hamnar där man hamnar. Av att det enkla kan vara det allra bästa. Av att få ligga i ett tält någon helt annan stans och höra ihop med min familj. Av roadtriping när den är som allra bäst.
Hörsång sjunger ännu vackrare i mina öron nu. Hörsång. Lägg det på minnet om du reser längs Höga kusten och letar efter ett boende i all enkelhet bortom de vanliga stråken.
Följ Sara och missa inte hennes kommande texter – gilla Ett annat liv på Facebook:
