Sanne Sevig – ett år senare: ”Jag kärleksmediterar”

Read this article in english here >>

Nu har jag pratat med Sanne Sevig igen. Ni minns väl Sanne? Hon hade hjärtklappningar i sitt stressiga liv i Sverige. Hon lämnade hela sitt gamla liv, sålde allt och började om på nytt på en avlägsen liten ö i Filippinerna där hon nu lever i stillhet. För nästan exakt ett år sedan träffade jag henne för en intervju (Läs här). Världen gick bananas och alla ville läsa om Sanne. Morgonen efter publiceringen hade hon 5 000 nya följare på sitt privata Facebook-konto och mängder med mail.

Ett år senare. Hur mår hon? Vad gör hon? Hur ser livet på  en paradisö på andra sidan jorden ut? Jag ger er: Sanne Sevig.

Den här gången har jag inte möjlighet att träffa Sanne på plats. Signalerna på Skype går fram och när hon svarar hör jag hur bra hon mår. Jag behöver inte ställa frågan. Hennes hej på andra sidan luren säger allt. Jag kan nästan se framför mig hur hon ler. Med hela kroppen.
– Jag mediterar varje dag nu. Jag har experimenterat mycket och hittat mitt sätt. Ibland sitter jag 10 minuter och ibland 30 minuter beroende på hur jag känner mig. Jag visualiserar mycket. Ibland kör jag kärleksmeditation, säger hon.

Kärleksmeditation. Smaka på det ordet. Låt det virvla runt inne i huvudet. Låt det landa. Själv blir jag alldeles varm när jag hör det.
– Man tänker på sina nära och kära och skickar sin kärlek hem till dem, förklarar Sanne.

Det är såhär hon är, Sanne. Rakt igenom. Hon lyser fast jag inte kan se henne. Jag känner det.
– När jag är balanserad och mitt intre ljus är starkt nog att lysa på andra delar jag med mig av det. Jag har ju dagar när jag inte lyser och det får vara okej. Jag känner mer. Men jag visste inte hur jag skulle hantera det. Jag tänkte ”jag vill inte vara ledsen”. Jag bråkade med mig själv. Nu är det mer ”Nu är jag ledsen och då får jag vara det”. Jag bråkar mycket mindre med mig själv än jag någonsin har gjort.

Gilla ”Ett annat liv” på Facebook för att inte missa inspirerande texter som denna:

För er som inte hängt med från början. Sanne hade alltså i princip tre jobb i Sverige, rökte cigaretter och kunde inte stå ut med tystnad. En dag svimmade hon bakom ratten och bestämde sig för att dra från Sverige.

Det där är historia. Nu är hon tillsammans med sin filippinske pojkvän Joseph, eller Coy som han kallas. De driver sitt lilla hostel och Sanne är också involverad i välgörenhet med sin egenstartade organisation Nature Kids of Siargao. Men framförallt. Hon är lugn. Och tillfreds.
– Nu har jag väldigt få stressmoment i mitt liv. Vi jobbar ju inte 8-5 liksom. Men det händer ju grejer.  Som att vår vattentank går sönder och det skulle kostat 20-25 000. Sådana grejer har stressat ihjäl mig tidigare. Men nu tänker jag mer att det löser sig. Och löser det sig inte så löser det sig.

Det är bara Sanne som kan säga en sådan sak. ”Löser det sig inte så löser det sig”. Jag skriver ner det i min lilla anteckningsbok med bra citat. Det är värt att spara.

I den sista intervjun jag gjorde med Sanne förra året frågade jag vad hon drömde om då många anser att hon redan lever drömmen. Svaret var att hon ville kunna jobba heltid med välgörenhet. För hon mår så bra av att hjälpa andra.
– Jag jobbar med Nature Kids of Siargao 50 procent nu och försöker att inte ta på mig för mycket, säger hon.

Mitt i intervjun hör jag ett litet barn i bakgrunden som avbryter Sanne.
– Det är en av dem som fått en vattenflaska som kom för att säga tack. Vi hjälper till i ett projekt som heter ”No Waste” där vi lär barnen i skolan här om miljön. Barnen har druckit vatten ur engångsplastmuggar tidigare. Nu försöker vi få alla barn att ta med egen plastflaska istället och vi delade ut 250 sådana flaskor till de barnen som inte har råd att köpa en själv, säger hon.

Sanne sprudlar av energi när hon pratar om barnen.
– Alla klasser har tävlat om att bli det ”grönaste klassrummet”. När vi kom för att dela ut pris var över 600 ungar där. Jag hade tänkt att vi skulle gå till klassrummen, men det var en stor ceremoni, alla barn hade fått ledigt från lektionerna och rektorn höll tal, säger Sanne.

Hon skrattar och bubblar när hon berättar det. Det märks att välgörenhetsarbetet och barnens glädje har smittat av sig.

Sannes liv ser helt annorlunda ut och saknar motsvarighet i Sverige. Uppe i norden lever folk i en bubbla med jobb nio till fem. Sanne är utanför det. Och hon är ständigt på jakt efter nya sätt att må bra.
– Jag reste en månad själv i oktober. Lite runt i Filippinerna och sedan Thailand i tre veckor. Jag lärde mig jättemycket. Det var skönt att komma ut och inte vara en värdinna för hostelet, utan bara vara en i gänget, säger hon.

Hon berättar att hon testade en retreat i en typ av kloster i skogen med munkar och nunnor. Där ska man vara tyst i 12 dagar. Det låter som en evighet. Och ni kan ju tänka er hur långt det är för Sanne som för bara några år sedan inte kunde stå ut med tystnad.
– Det var brutalt. 10 av 12 dagar är det ett program man följer. Man är helt isolerad. De tar alla dina tillbehör och du får inte ha någon kontakt med omvärlden. Inte skriva, inget papper och penna, ingen klocka och du får inte läsa. Du ska följa schemat men vet inte vad klockan är. Du följer en gong-gong som de slår på. Jag gick in i mig själv 10-12 timmar per dag, berättar Sanne.

Hon berättar om gående meditation, sittande meditation och att det var tufft.
– Jag sitter där och tänker ”Andas in, andas ut”. Men sen kommer de här tankarna ”jag längtar efter choklad. Nej, nej andas nu”. Jag slogs med mina egna tankar. Det kommer upp så mycket grejer i huvudet.

Hon var nära att ge upp efter fyra dagar. Med både fysisk och mental smärta i kroppen.
– Jag sov ingenting. Vi fick gå och lägga oss nio eller tio och då snurrade skallen för man kan inte bara stänga av hjärnan. Jag hade sömnbrist och hade inte ätit några onyttiga grejer som min kropp är van vid. Då tänkte jag ”nu skiter jag i det här”. Jag har världens finaste familj på Siargao och är inte olycklig. Jag ville lämna.

Men Sanne övertalades att stanna minst en dag till av nunnorna. Och då fick hon hjälp från oväntat håll. Efter att ha tagit en paracetamol sov hon i fem timmar vilket gjorde att hon missade ett av meditationspassen.
– En av tjejerna som bodde tre rum bort från mig fick mig att stanna kvar. Jag vet inte vem hon är och jag pratade aldrig med henne efteråt. Hon hade fått tag på en gammal papperslapp och skrivit med typ en eye-liner eller nåt. Hon skrev ”Jag vet att jag bryter mot husreglerna nu men jag noterade att du inte kom i morse. Jag hoppas du mår bra. Kom ihåg att vi nästan är halvvägs”.

Då brast det för Sanne som tack vare det bestämde sig för att köra hela vägen ut.
– Jag bröt ihop och grät så himla mycket. Att hon bryr sig om att jag är här. Utan den lappen hade jag nog dragit. Jag fick aldrig möjlighet att tacka henne. Hon lämnade på morgonen med ett flyg efter att vi var klara.

Upplevelsen är ett bra exempel på det som Sanne ofta pratar om. Att se varandra.
– Tänk om folk var mer uppmärksamma på andra och noterade något som inte känns rätt och agerade. Tänk om fler människor inte var så passiva. De flesta som ser någon som inte mår bra tänker: ”Men jag känner inte henne, tänk vad hon ska säga”. Men tänk om människor agerade istället. Hur skulle världen se ut då? Den skulle ju definitivt vara en bättre värld, säger Sanne.

Mitt i vår Skypeintervju blir det helt plötsligt ett himla liv hos Sanne. En hel drös med hundar ylar och skäller. Sanne skrattar åt sina fyra vänner och följeslagare som blir som tokiga utanför hennes lilla hus.
– Det här händer tre gånger per dag. 12-15 grannhundar kommer förbi när de ska till stranden och både de och mina hundar blir så glada att se varandra och hundarna börjar skälla, yla och sjunga. Det här får man bara vänta ut.

Efter att hundkonserten lagt sig berättar Sanne något fint. Hon ser ofta på sina hundar som sina förebilder.
– Hundar har jättemycket inre ljus. De delar med sig av så mycket energi. Jag lär mig av dem varje dag. Tänk när en hund ser dig. Den blir så himla glad när du bara varit borta i 30 minuter. Tänk om vi människor skulle hälsa på varandra så. Någon sa en gång: ”Var den personen du tror att din hund tycker att du är”.

Efter intervjun på Ett annat liv förra året blev Sanne internetkändis. Hela världen ville läsa om henne. Sajten kraschade, Sannes Facebook fick 5 000 nya följare, hon fick tusentals mail och de kommer fortfarande till hennes inbox ett år senare.
– Jag känner mig som en rockstar, säger hon och skrattar.

Det är så hon hanterar det. Skrattar åt det. För att få någon större uppmärksamhet är inte hennes mål. Det säger ju ganska mycket att hon flyttat till en liten isolerad ö långt bort i Filippinerna.
– Jag har aldrig varit intresserad av att vara kändis. Det vill jag inte alls.

Efter artikeln har Sanne valt att göra flera intervjuer med olika medier och även tv-kanaler i Filippinerna. Av en anledning. Hon vill påminna människor i Filippinerna att det faktiskt finns människor som lämnat allt i sitt hemland för att åka hit för att det är fantastiskt.
– Om jag kan väcka de här tusentals människornas stolthet så gör jag det. Jag vill att alla Filippinare ska känna ”Vi hör bara bra grejer om Sverige men den här tjejen har valt att lämna det och det måste ju innebära att vi har så mycket bra grejer här”. Jag vill väcka en patriotisk känsla att de ska vara stolta över Filippinerna.

Sannes hostel är fullbokat, hon mediterar och hon mår bra. Men hon har fortfarande drömmar att uppfylla.
– Jag är inte klar med att resa. Det här året koncentrerar jag mig på Filippinerna. När jag fyllde 30 så besteg vi ett berg, en vulkan. Det var jättespännande och tungt. 1400 meter på åtta timmar. Det var jag, Coy och min hund Batman. Batman var den andra hunden på toppen någonsin. Vulkanen hade senaste utbrottet 1950. Det var mysigt och kul att göra en resa. Varje födelsedag har jag som mål att göra något spännande och nytt. Liksom för att kickstarta mitt nya år.

Hur känns det att ha fyllt 30?
– Jag har blivit en bättre version av mig själv. Jag vet inte om meditationen satt sina spår men jag är lugn och distansierad till saker som kunde stressa mig innan.

Hon mår bra, Sanne. Och det är det viktigaste.