Idag publicerar vi denna berättelse av vår återkommande gästskribent Patric Olé baserad på en sann saga med spår av enkelhet och passion.
Det var en gång en liten, liten kille som bodde i ett litet, litet djungelhus, uppe på höjden av en liten, liten kulle på en liten, liten tropisk ö. Detta i ett land långt bort bestående av 7 106 andra öar.
Huset hade fyra dörrar, en mot vardera väderstreck. Detsamma gällde fönster på övervåningen varav ett med utsikt mot havet. Från ett av de andra kunde man sträcka ut handen och greppa tag om färska calamansi som växte från ett ståtligt träd. En citrusfrukt perfekt att göra förfriskande juice av på morgonen innan diverse äventyr skulle ta vid.
Ibland kom det inget vatten ur kranen, då fick man nyttja regnvatten från stora tunnor som hustaket samlat upp. Rätt som det var försvann strömmen, men eld gick ju bra det med. Gasspisen berördes så klart inte och stearin med tillhörande veke har ju bringat ljus förr. Sjukt nog fanns det täckning för wifi då en skola låg två kokosnötskast bort (smidigt ifall man ville skicka mail till mamma istället för flaskpost).
Utanför det lilla huset fanns ett ännu mindre hus uppe i ett träd, samma ståtliga träd som bar på frukten jag nämnde ovan. Där bodde en apa som hette Malaya. En riktigt skön och hårig liten brud med sprudlande energi och imponerande klätterkunskaper.
Innan man kom fram till djungelhuset i fråga behövde man passera en grind. På grinden fanns en kobjällra som genom rörelse signalerade att någon var på ingång. Det gick nämligen inte att låsa dörrarna och det är ju inte alltid man vill ha oväntat besök som Gevalia verkar tro.
Jag hyrde huset av en man vid namn Jossie i ett halvår för en överkomlig slant. Vi kom i kontakt genom en gemensam vän då jag letade nytt boende på ön som kallas för Boracay, denna vän ritade en karta till mig för att hitta till platsen i fråga (nästan som hämtat ur en saga kan man tycka). Och nog allt hittade jag, det har ni nog redan kunnat lista ut.
Husägaren Jossie hade ett utseende likt en typisk indian, fast utan fjädrar på huvudet. Han hade en dotter som hette Jellie. En vacker dag fick hon för sig att göra en skylt som sedan placerades på grinden med kobjällran. Ett härligt intiativ med en text av tung kaliber. Sådär riktigt rak och ärlig men ändå så ödmjuk på något vänster.
”It’s allowed to come inside if the purpose is not good!”
Skylten var signerad med namnet Tarzan, vilket fick mig att le varje gång jag såg den trots att en halv basketboll med ögon och mun var påspikad, föreställande en arg inföding (gissar jag).
Kreativt.
Med denna storyn vill jag mest säga att less is more och att kontraster är spännande.
Upplevelser är inget man kan studera men däremot praktisera. #Amen
Patrik Olé