Inga och Richard sålde huset: ”Det slog mig, jaha, var det allt”

Det var kanske den ömma IBS-magen, stress-exemen samt sömnlösheten som var indikatorer på att det är dags för en granskning av vår livsstil.

Eller så var det bara ett oundvikligt nästa steg.

När jag och Richard blev tillsammans för fem år sen, bodde vi i varsin Stockholmslägenhet och vantrivdes. När vi skulle flytta ihop, föll beslutet på ett hus tre mil norr om stan. Vi hade ändå inte råd med en rymlig 2:a i stan. Vi skulle rusta upp sommarstugan och om vi älskade huslivet skulle vi bli gamla där. Om vi däremot ville tillbaka, kunde vi med lätthet byta det nyrenoverade huset mot en trivsam tvåa inne i stan.

Vi älskade skärgårdslivet. Men, åtta mils pendling till jobbet (som konsult styr man inte alltid sina uppdrag) gav mig en utmattningsdepression istället för livskvalitet. Jag sökte jobb närmare hemmet, halva lönen hade kunnat duga, men vi var många på ön som ville jobba närmare hemmet, konkurrensen om en anställning bara 1 timme från hemmet var hård. Mellan klockan 06 och 09 samt 17 och 19 är det bumper-to-bumper trafik på öns lilla lantväg. Vaxholm är en av Sveriges rikaste kommuner, villorna och Audi SUV:ar signalerar att det här är folk som har slitit hårt för att bli chefer, läkare och advokater. Tyvärr spenderar dom fler timmar i bilen än med sina barn/på båten/i naturen. Veckodagar delade vi väg, lördag morgnar hörde jag grannarnas trädgårdskrattade och barnens förtjusta skrik från trampolinerna. En kort lycka som mjölkades ivrigt. Det var det som alla slet så hårt för: skärgårdsidyllen.

Richard till vänster sista dagarna på jobbet

Min utsikt från skrivbordet, här stirrade jag mycket ut när jag satt i telefonsamtal.

Själv ställdes jag inför Sophies choice:

•    pendla fem timmar dagligen och sova bort alla helger
•    eller flytta tillbaka till stans betongghetto men ha ett liv med mer sömn, gym och ett social liv

3,5 år senare bytte vi huset mot en lägenhet i stan, alla vi kände såg med en klump i halsen på hur drömhuset såldes. Jag hade nu 20 min till jobbet och 250 meter till gymmet.

Vi flyttade för jobbets skull, och jobb var det ingen brist på. Richard var en arbetsledande elektriker; med tanke på hur Stockholms fastighetsmarknad ser ut, kunde han få jobb intill förbannelse. Jag var team-leader för ett It-team på en bank. Jag hade kostym, fikade med bankens IT-chef och affärschef, det skulle nätverkas, löneförhandlas och kompetensutvecklas. Man kan säga att vi var mitt i karriären.

Vi hade lyckats med att lägga livspusslet. Perfekt lägenhet, två karriärer, inga barn och stabil ekonomi. Det var då det slog mig ”Jaha, var det allt?” Vi insåg att vi nu hade råd med det lyxigaste av allt: en paus. Jag tror att när jakten är över och man landar, så har man råd med det min mor kallade för ”farliga tankar”. Farliga tankar är mitt livslånga ifrågasättande av institutioner. Sen jag var ett år har jag institutionaliserats och jag förstod aldrig varför det måste vara så. Det var så himla mycket prat om att man ska göra som ”alla andra” följa bara flocken.

Vi var en armé av kavajklädda medelålderskvinnor med dataskärmssprängda ögon i hissen som broderade över hur fantastisk helgen hade varit. Den mest lyckade av oss, min chef pendlade dagligen till min forna ö. Inget fel i det, men jag behövde ett break kände jag.

Man får inga pauser om man är en arbetsledare, så vi sade upp oss helt enkelt. Det finns inget avgörande ögonblick utan det var ett naturligt nästa steg. Inte minst för våra karriärers skull. Vi hade dubbelt så långt till pensionen som vi hade jobbat hittills och vi galopperade med flocken bara. På 25 år hinner man antagligen att bli mästare på sin sak, eller ha hunnit med två karriärer till. Det var verkligen dags att ta sig en funderare och äga sitt liv.

Här fiskar vi på Bali.

I många länder finns det företag som ger de anställda, efter att man har uppfyllt vissa krav, ett betald sabbatsår. Vissa kommunala tjänster i Sverige har också det. Känner du till några företag i Sverige som ger sina anställda sabbatsår? Dela gärna med dig!

Våra arbeten tillät inte det, men vi tog ett sabbatsår ändå, som vi finansierar med överskott från vår husförsäljning.

Vad skulle vi göra under ett arbetsfritt år? Eftersom jag hade bott i Japan köpte vi varsin Japan biljett till våra mammor i 60-års present, Mammorna måste se körsbärsblomningen i Kyoto medan de kan! Den 1:a April i våras skulle vi sammanstråla på Osakas nya flygplats. Vad vi skulle göra fram tills dess samt efter Japan var oklart.

Min uppfattning är att det är svårare att åka iväg när man är mitt i karrären än när man var yngre. Våra chefer var allt annat än välvilliga, vår nya fastighetsförening avslog vår ansökan om att hyra ut och ingen förstod vad vi skulle göra.

Har du funderat på att bryta upp med ditt liv?

Om du har gjort det, vad var svårast? Kommentera nedan!

Gilla Ett annat liv på Facebook för att inte missa texter från Inga: