Jag kommer sakna att somna till lejonens ryt

Njuter av den sista solnedgången på Felidae centre i Kimberley. Afrikas solnedgångar och soluppgångar är obeskrivligt vackra. Under min resa så representerar de alla början och avslut som denna tripp kommer ha. Det här är bara början.

Jag är nöjd efter tre veckor här, helt klart. Jag kommer att sakna att somna till lejonens ryt, och även att vakna upp till dem fyra gånger per natt. Jag kommer att sakna att gå en morgonrunda till Zena och Bobby. Att när som helst kunna gå in och kela med världens mysigaste ökenlo. Att ha dessa djur och människor omkring mig. Jag kommer att sakna själva grejen.

Zena pussar gärna sina älskade människovänner.

Ett sista gos med finaste Sera. Svårt att förstå att detta är ett av Afrikas mest aggressiva kattdjur.

Vilken fantastisk avslutning på vistelsen. Ett tredje och sista besök hos lejonkillarna Tao och Alex.

Bobby och jag tar selfies.

Så avslappnande att sitta inne hos honom och bara hålla handen.

Det är alltid tråkigt med avsked och särskilt då man vet att man inte kommer tillbaka. Jag skulle absolut åka hit igen när jag besökt alla andra tusen platser som jag har på min lista. Jag rekommenderar verkligen folk att åka hit.

Än så länge en mindre farm, vilket gör man får kontakt med de som äger gården. Man jobbar tillsammans med dem. Det är ett trevligt och ärligt projekt som arbetar emot att lejonungar som föds i fångenskap ska säljas som troféer till rika jägare i så kallad canned hunting. Som volontär har jag fått känslan av att jag betyder något här, jag bidrar inte bara med pengar. Vi volontärer fick hjälpa till att utforma trädgården, samt att inreda och bygga nya inhägnader till djuren. Är min idé en dålig idé så genomförs den såklart inte. Men om den är funktionell så är det min idé som man arbetar efter. De litar på sina volontärer. Som betalning för allt slit så har jag fått kela med ett fantastiskt ökenlo och en minst lika fantastisk gepard. Jag har suttit och pratat i telefonen med folk hemma och samtidigt hållit en apa i handen. Jag har klappat lejon, matat lejon och försökt lära mig livets stora cirkel. Djuren som jag har varit med är varken drogade eller mår dåligt för människans nöjes skull. De älskar människor. De är tama men samtidigt vilda och behandlas därefter. Här prioriteras djuren och inte människorna.

En kväll som denna glömmer man allt som har varit dåligt. Köttlukten finns inte i den här världen och att att jag lyckats dela ett hushåll på 18 personer! Sovit i en våningssäng och delat rum med upp till sex personer till och från i tre veckor. Dessutom med bara två toaletter och duschar inomhus. Nu i veckan installeras det 3 nya duschar och toaletter. Jag har fått lära mig att stå ut med en hel del när det kommer till bakterier, men det kommer jag inte längre stå ut med när jag kommer hem.

Tiden har gått fort och långsamt på samma gång här, svårt att förklara. Hemlängtan har slagit till då och då. Men mest vill jag bara ta hit alla mina bästa människor där hemma. Vi kan ju bo så här tillsammans på en farm i exempelvis Afrika?

Den så evigt trogna hunden Sandy vet vart gränsen går för henne. Jag fångade hennes tålmodiga väntan på sin matte.

Min svaghet är djuren och det kändes vemodigt att gå förbi en sista gång. Ett sista gos. Det bästa och det värsta är att bli fäst vid något.

Men resan går vidare, först väntar en massa timmar spenderade på buss och sedan Kruger nationalpark under en hel dag innan det är dags för nästa volontärprojekt på Afrikas savann med the big five.