Jag cyklar hemåt genom kvällen. Det är hösten 2014. Hjulen rullar över tillplattade höstlöv och oktoberkylan biter mina fingrar som krampaktigt håller i styret. Jag undviker en vattenpöl och svänger vänster över bron. Snart är jag hemma i min lägenhet. Lägenheten som ligger i området Majelden i Linköping. Lägenheten med min stora platt-tv, mitt xbox och min soffa i fejk-skinn och bokhyllor från Ikea.
Jag cyklar under ännu en gatlykta och förbi en kvinna som är ute och går med sin hund. Min kropp sitter på den där cykeln, men mitt huvud är någon annanstans. Mitt huvud är på Thailands kritvita sandstränder, i Malaysias regnskog, på en flod i Laos och på en surfbräda i Indonesien.
Ett av minnena som fladdra förbi från resan under hösten 2013. Här är jag på en strand i Malaysia.
Minnena fladdrar förbi som filmer på ögonlocken. Det var en härlig tid utan bekymmer, inga räkningar, inga prylar, inga golv som måste dammsugas och inga tider som måste passas.
Jag trampar frenetiskt vidare uppför backen. Det är över ett år sedan jag gav mig av med min ryggsäck och äventyrslusta. Genom en mobilapp som samlar minnen från varje dag har resan nu kommit tillbaka till mig. Varje dag ser jag ett nytt minne daterat exakt ett år tidigare.
LÄS OCKSÅ – Patrik: ”Jag är snubben som fick nog” >>
Ett annat minne från samma resa. En strand på ön Koh Kradan i Thailand med ölen Chang i solnedgången.
Jag cyklar genom Linköpingskvällen och inser att jag matats med dessa minnen i snart två månader. Mitt huvud börjar så sakteliga forma en tanke. Till en början är det bara ett litet frö. Ett litet frö som jag försöker gömma under mattan där inne i huvudet.
Men för varje dag blir fröet starkare och börjar så sakta sträcka sig mot himlen som en ståtlig planta. Jag kan inte hålla emot längre.
Livet här hemma jämfört med de där minnena är inte tillräckligt. Jag känner ett stort tomrum. Ett hål. Jag är inte hel. Jag känner att jag måste fylla det där tomrummet med upplevelser, med nya språk, ny mat, ny kultur och nya vänner. Jag känner att jag måste tillbaka till den där bekymmerslösa tiden ett år tidigare.
LÄS MER: Bara 833 kronor mer i pension om du jobbar hela livet än om du inte jobbar >>
Här blickar jag ut från en båt på floden Chao Praya i Bangkok, Thailand.
Jag går till sängs den kvällen med pannan rynkad i djupa veck. När jag vaknar nästkommande morgon av solstrimman som glimmar i glipan i gardinen är tveksamheten borta. Jag halar upp telefonen som legat på laddning på sängbordet och letar fram syrran i messenger-appen.
Jag skriver sju ord: ”Jag kan inte slå undan tankarna mer”.
De sju orden följs av en hel radda med meddelanden om att jobba nio till fem inte kan vara meningen med livet. Att det finns något mer, att det måste gå att leva annorlunda och på ett annat sätt.
Det är där och då det händer. Jag har bestämt mig. Aldrig mer en vardag i ett ekorrhjul. Min kropp och min hjärna klarar inte av det. Jag är inte gjord för inrutade fyrkantiga dagar. Jag måste ha äventyr, utmaningar, upplevelser och erfarenhet.
LÄS MER – Patrik: Så är det att vara Digital Nomad >>
Samma vecka börjar förändringen. Jag söker ett visum till Australien och gör mig av med min lägenhet, säljer alla prylar och säger hejdå till Linköping. Jag flyttar tillfälligt till Stockholm för att jobba ihop pengar och bokar en enkelbiljett till Bangkok.
Några månader senare, den 28 april, åkte jag. Jag började leva ett annat liv. Ett beslut jag aldrig kommer ångra.
Jag är lyckligare än någonsin.
TV4 Nyhetsmorgon: Patrik ger sig ut på livslång resa >>
Metro: Patrik säljer allt och drar >>
Expressen: Patrik drar ut i världen >>
Sveriges Radio: Patrik säljer allt och lämnar Sverige >>
