Ingas reseguide till favoritstaden Tokyo

Nu till min favoritstad i hela världen: Tokyo. Men först en tredagarsparantes om Osaka.

Mitt förhållande till Osaka har aldrig fått en ärlig chans, trots att det ligger bara 40 minuter från Kyoto, där jag har bott. Många unga kyotobor brukar festa i Osaka på grund av det torftiga nattlivet i Kyoto. Även denna gång fick vi ingen bra start. Festa var det sista jag ville dagen efter Valborg. Egentligen ville jag inte ens vara i Osaka, men det var den enda login vi fann i närheten av Kyoto till ett normalt pris under Golden Weeks sista dag. En artighetsvisit hos min faster i Kyoto stod på agendan.

 

Om du har sett filmen Sin City, det är vad Osaka är, det är precis som i en serietidning. Osaka är Japans Seattle, grungens huvudstad. Osaka är allt vad Tokyo och Kyoto inte är: folk cyklar och går huller om buller på trottoarerna, det finns inget system, man står i rulltrappan på båda sidorna. Osakabor har på sig tofflor och pyjamas utomhus och pratar med rullande r så alla låter som japanska maffian, yakuza. Aprils sista dagar stod Osaka i grönska och japanernas allergiögon lyste röda. Vi tillbringade tre dagar i vår lya under en tågviadukt i Korea Town. Sista dagen tog vi pendeltåget till Kyoto för att ta farväl av min faster som är bosatt där. Samma kväll väntade en nattbusstur, en av våra hårdare bussresor någonsin: Kyoto-Tokyo. Det tog våra ryggar nästan en vecka att återhämta sig. Nog med gnäll nu och till en av våra favoritstäder – Tokyo.

Jag ser Kyoto och Tokyo som Yin-Yang, de tar ut varandra och behöver varandra. Om man bor länge i Kyoto, känner man sig isolerad, alla är gamla, allt är konservativt, hemligt och förbjudet. Att komma till Tokyo är som att få nytt blod. Snurrar man i Tokyos omlopp för länge, tappar man bort sig själv. Det finns nya galna karaktärer att festa med varje kväll, nya klubbar, mer dekadent för varje kväll, det är upp till dig att säga stopp. Kan du det?

För att inte drunkna i Tokyo och snabbt få grepp om denna jättestad, fokusera på stadsdelarna Shinjuku, Shibuya och Roppongi. Allt annat är enligt mig en bonus.

Shinjuku
Är ett vuxet Disneyland, staden som kommer till liv vid solnedgången. Jag känner en svensk som bodde där ensam i en hel månad och jag förstår honom. Shinjuku kan hålla dig sysselsatt i en hel månad. Flygplatsbussarna stannar där. De stora varuhusen ligger där, liksom Shinjuku-parken, Yodobashi camera, varuhuset där man kan handla elektronik taxfree mot uppvisning av pass, Robot cafe med sin galna Tokyo show, all you can drink -restauranger, afterhours-barer med seriösa afterhours till klockan nio på morgonen, Golden Gai med 100-tals minipubar, där ibland bara fem gäster får plats, fantastiska kusuri-ya (apotek med enorm sminkutbud). Ja, allt som en storstad ska ha finns i Shinjuku. Det var där vi bodde med hela vår familj en månad innan.

Shibuya
Det berömda övergångsstället samt Hachiko, den väntande hunden, mötesplatsen är här. Shibuya är mer japanskt än turistiga Shinjuku. Här finns det gott om ungdomar, modeaffärer och ett par klubbar, Womb och club Asia ligger här. När jag pluggade, älskade jag att hänga i Shibuya. Jag stämde alltid mina träffar med vänner där. Trancemusiken som pumpades ut från affärerna och japanskornas fladdrande lösögonfransar fick mig på festhumör.

Roppongi
Ligger lite off, söderut, yamanotelinjen går inte dit så man får byta tåg. På dagen kan man beundra Roppongi Hills arkitektur och åka upp i Mori tower. På kvällen kan man festa med amerikanska soldater och ryska modeller på Quest, Wallstreet eller 911, lite skabbiga barer men ack så underhållande. Det är vänlig stämning. Det är lättast att få kontakt med människor i Roppongi. Redan första kvällen hamnade jag och min man i Roppongi.
Har du tre dagar i Tokyo så är det Shinjuku, Shibuya och Roppongi som gäller enligt mig.

Överkurs: ”Shitamachi” 

Shitamachi är ett samlingsnamn för stadsdelarna Ueno, Asakusa och Akihabara. Shitamachi är lummigt, lugnt och nedgånget. Helt underbart och står i kontrast till Shinjuku, Shibuya och Roppongi. Sumidafloden flyter där och där kan man få en av Tokyos bättre solnedgångar, ta med dig picnic och kamera.

Ueno och Ameyoko street känns inte som Tokyo; shoppinggatan under tågrälsen är stökig och full av 40-kronors skor, skärp, väskor, skaldjur- och kinamat. Från Ueno kan du promenera till världens näst högsta byggnad, Tokyo Skytree, 650 meter högt. Det är en avgift på cirka 80 kronor att åka upp, klart värt att se Tokyos storhet i 360 grader.

Tunnelbanan
Är ett helvete i Tokyo. Inte för att det finns många linjer och inte för att allt är på japanska, det har blivit mycket bättre. Problemet är att det finns flera olika ägare. Förutom subway finns det JR-tåg, Yamanote-, odakyulinjen etc. Det finns inget system som sammanflätar linjerna. Ska du från Yoyogi Koen till Ebisu, tar det 46 minuter enligt appen. Ingenstans står det att om du tar yamanotelinjen istället så tar det bara fem minuter. Beroende på vilken ägare det är så ser du dennes tågkarta. Linjerna är aldrig synkade, till och med namn på samma station är olika, vilket är förvirrande. Det finns en lösning: bo centralt så du kan promenera lite och fokusera dig på en linje. Yamanotelinjen är loopen som går runt de viktigaste stadsdelarna, till slut kommer du alltid fram till din destination. Jag skulle rekommendera att utgå från den.

Shopping

”Man super eller shoppar i Tokyo” utbrast min man en dag. Det må vara en grov generalisering, men inte för långt från sanningen. Jag finner detta att vara en del av Tokyos charm. Vad shoppar man?

Förutom de sedvanliga japansouvenirerna som träsnittstryck, tygväskor/nessesärer, samurajsvärd, pappersparaplyer, lackade skålar, ätpinnar, grön té, bommullsyukatas, brukar jag handla sånt som är svårt att få tag på på nätet eller i övriga världen.

Teknik är fortvarande i toppklass och billigare i Japan. Man kan åka till Akihabara men behöver inte. Yodobashi Camera-kedjan, låt dig inte luras av namnet, det brukar vara fyra till åtta vånings varuhus med mycket mer än kameror, samt Don Quijotte, har tillräckligt med elektronik att tillfredställa även en kräsen tokyobo.

Kosmetika, Tokyo är bäst för smink, definitivt bättre än Kyoto. Don Quiotte har brett utbud, men min favorit är Matsumoto Kiyoshi-kedjan.

För de som är intresserade; Shiseido och Kanebo säljs för hälften av priser vi är vana vid. SKII är fortvarande hutlöst dyrt. Jag brukar handla fullständiga hudprogram. Man får peka på sitt ansikte och säga ”wash” ”tonic” ”essence” ”moisture” ”mask”. När det gäller smink gillar jag Sofina och Kate, men se upp för färgerna i foundation, de är ofta vitgula. Sen går jag loss på shampo, hårtreatment och tvålar, för det luktar godast, lödrar mest och man blir mjukast av, det måste vara det japanska vulkanvattnet. Bästa badsaltet finns också här.

Japan har en ulåldrig knivtradition. Jag brukar köpa vanliga japanska köksknivar för 50-200 kronor men det finns även knivar för flera tusen kronor. Gör det lätt för dig: Don Quijotte samt alla varuhus har köksavdelningar med knivar som håller högre standard än de flesta hemma.

Daiso är 100¥ shoppar (7kronor) och säljer plast-, rese-, och kontorsartiklar av förvånansvärt hög kvalitet till låga priser. Tänk Muji. På Takeshita street (Harajuku) finns en stor Daiso.

Det hade gått en månad sen vi hade varit i Tokyo med vår familj, nu kändes det som att komma hem. Vi hade bokat en Airbnb-lägenhet i utkanten av yoyogiparken. Här skulle vi bo i två veckor innan det slutligen bar av mot Vietnam.

Vi välkomnades av solig vår och Gay Pride i Yoyogiparken. Vi promenerade till Omotesando, Tokyos mest fashionabla gata som leder mot Shibuya. Vi hamnade på Shibuyas Tower Records, som hade en rock-konsert på taket, med tonårstjejband med enbart män i publiken.

Vi älskade att bo så nära Yoyogiparken. Favoritnöjet var att äta picknik i parken och titta på folk. Vi blev till och med intervjuade av ett japanskt tv-team. Programmet hette ”Ski ka kirai ka” (hiss eller diss) och ämnet var kinesiska turister. Jag gav ett diplomatiskt svar. Det var inte min plats att tycka kände jag. Japanerna själva är allt annat än glada över kinesiska turister. Världens artigaste folk möter världens minst artigaste, det är en upplevelse att se interaktionen. Toaletternas elektroniska bidésitsar sparkas och kissas ned. Det finns skyltar uppsatta på alla toaletter på kinesiska att man inte får stå på toaletterna. Dessa fanns inte uppe år 2004. Samtidigt pumpas det ut propaganda i japanskt tv över hur turismen ökar i Japan och hur man hoppas på att just den kinesiska turismen ökar mest. Japan har länge lidit utav avstannad ekonomisk tillväxt, man behöver pengarna. Det mest chockerande är att se hur kineser behandlar japaner, det är inte mycket kärlek där. Samtidigt som kineser verkar avsky japaner, så storhandlar de allt som normalt tillverkas i Kina. Allt japanskt är status i Kina. Efter Donald Trumps seger har Japan ingen vän kvar i världen, så nu gäller det att sova med fienden. Som man bäddar…och allt det där.

Tips på vad du kan göra din sista dag i Tokyo
Ett ovärderligt tips för dig som har kvällsflygning från Naritaflygplatsen är gå på ett prisvärt spa nära flygplatsen. Ta tåget till flygplatsen med Keiseilinjen, stig av tre stationer innan flygplatsen och bada sento (japansk bad) en sista gång. På hemsidan www.hananoyu.jp finns det en beskrivning hur du tar dig dit. Inträde kostar 800 yen per person. Det serveras mat, öl, sake, det finns sovplatser, bastu, flera utomhusbad, olivbad samt kallbad. Mittemot Hana no Yu finns det en restaurang som heter Yamato och är supermysig. Yamato serverar bättre mat än Hana no Yu. Det blir VIP-känsla att påbörja sin hemresa på detta sett.

Men eftersom vi var på ett sabbatsår, skulle vi inte tillbaka till Arlanda. Vårt nya hem skulle bli Vietnam i nästan nio månader.