Rå vintermagi bland späckhuggare och knölvalar i Andenes

Vi möts upp i Stockholm. Hon kommer ut ur bussen med sitt lockiga, röda hår och sin ljuslila väska på hjul. Vi kramas länge och innan vi ens hunnit prata om hur resan har gått har vi börjat skämta på varandras bekostnad, sådär som vi två alltid gör – ironiskt och kärleksfullt. Hennes italienska dialekt resulterar alltid i samma felsägningar på engelska där bokstaven ”h” ibland försvinner när den behövs och andra gånger tillkommer där den inte ska vara och jag kan bara inte låta bli att retas. Jag har saknat henne för länge.
– Are you angry? Frågar jag istället för ”hungry”.
– No, I hate on the plane, svarar hon utan att notera min fälla.
– Let me ‘elp with your suitcase
– No it’s ok. I can carry it. It’s not ’eavy, svarar hon och hör plötsligt sig själv. Skrattar och skämtar tillbaka på mina tilltagande minnesbesvärs bekostnad;
– I’m flattered. You forget everything nowadays but you still remember our hold jokes! 
That’s impressive.
– The fact that you said ”hold jokes” in that sentence is impressively ironic.

Vi knuffar till varandra skrattandes. Skämten väcker minnen från tiden då vi studerade tillsammans i Nederländerna för ett par år sedan. Sedan dagen då hon skällde ut mig i en restaurang för att jag åt lasagne med sked, vilket tydligen betraktas som en åttonde synd i Italien, har vi snabbt utvecklat en djup och bestående vänskap och kommit att bli varandras främsta resesällskap. Detta trots att jag aldrig blev förlåten för sked-incidenten.

Den här gången flyger vi till Andenes, en dunkel liten kustort i Nordnorge med knappa 2700 invånare, belägen på Västerålens allra nordligaste spets. Vi flyger mitt i vintern när det är så mörkt, kallt och obekvämt som det bara kan bli. Vi har laddat med fler termolager än vi kan räkna på våra händer och tår tillsammans och jag har till och med tagit med handvärmarna som jag använder vid kallvattensdykning. Familj och vänner förstår inte vad vi håller på med. Istället för att undkomma kalla januaridagar på en sandstrand i Thailand åker vi till någon okänd plats 300km ovanför polcirkeln. De överöser oss med skeptiska blickar, fullt övertygade om att vi inte är vid vårt sinnes fulla bruk. Vi förstår inte vad de menar, vi är lyriska. Det kan ju inte bli bättre, ser de inte det?

När vi vaknar upp under vår första morgon i Andenes är det fortfarande mörkt och molnigt men vi hoppar förväntansfullt upp och kryper förvånansvärt snabbt in i alla våra klädlager. Det gäller att vara redo och ta vara på de få värdefulla timmarna av dagsljus. Såhär års når solen nämligen inte över horisonten. Vi samlas på nedervåningen, i ett gemensamt rum vars väggar pryds av magnifika fotografier från närområdet som tagits av vår kapten och som oundvikligen bidrar till ytterligare förväntansboost. Vi äter frukost och umgås i personlig atmosfär med en liten skara gäster från olika håll i världen som alla fullt ut förstår det vackra med galenskapen i att vi har hamnat just här och just nu; vi är på jakt efter en rå form av vild magi långt borta från allt som har med turisthets att göra. Och vi finner det vi söker.

Efter en introduktionsföreläsning och säkerhetsgenomgång hoppar valskådarna in i varma overaller medan vi snorklare tar på oss vår utrustning. Med pirr i magen intar vi våra platser i ribbåten och beger oss ut mot valarnas värld. Medan vi passerar sälar och havsfåglar av olika slag börjar det snöa. Ju snabbare båten rör sig desto hårdare blåser snön på våra kinder. Vi håller hårt i sätet med ena handen, mössan med den andra och skrattar kisandes så högt och helhjärtat att vi nästan överröstar båtmotorn som kör på full fart.

Mitt i adrenalinruset saktar båten plötsligt ner. I den oväntade stillheten märker jag att snöfallet har upphört och att mörkret har ersatts av ett rosa arktiskt skimmer längs horisonten. Vi är omgivna av vassa, vitklädda bergstoppar som kontrasteras mot Andfjordens mörka vatten. Den kyliga morgonluften är fylld av en ihållande känsla av förväntan, spänning och mystik. Luften går ur mig samtidigt som jag uppfylls av skönheten jag befinner mig mitt i.
– There! Orcas! Orcas to the left! Do you see them? ropar vår guide entusiastiskt samtidigt som en gnista av sällsynt styrka och intensitet tänds i hans ögon och han brister ut i ett stort, skinande leende som smittar av sig på alla ombord.

Han är en ung spanjor som har lämnat sin yrkeskarriär i hemlandet för att volontärarbeta med valforskning och miljövård i Norge. Trots att han ser valarna varje dag verkar han lika förälskad i varje ny stund som han får med dem. Och vi blir nog alla lite förälskade i hans sätt att älska sitt liv. För är det inte det vi alla letar efter? Det som japanerna kallar för ”ikigai”; När det vi älskar, det vi är bra på, det världen behöver och det vi kan livnära oss på sammanfaller på ett sätt så att vårt arbete är detsamma som vårt mål, vår mening i livet och vår livsstil. Är det inte då vi strålar på samma sätt som vår spanska dykguide gör där ute på vattnet?

Jag följer hans blick ut mot vågorna till vänster om båten. Där är den, och den kommer rakt emot oss, i all sin elegans! Min första späckhuggare, en svart-vit tandval som tillhör delfinfamiljen. Ryggfenan glänser medan späckhuggaren smidigt bryter sig igenom en hög våg som om den transporterades från en främmande, hemlighetsfull värld, genom en vattenportal in i vår värld.

Under en bråkdels sekund är vi alla tysta som under en förtrollning, varefter vi börjar skratta, flämta, ropa av glädje och vissla för att få ut åtminstone lite av all den överskottseufori som intagit våra kroppar. Innan vi hinner smälta det första intrycket omringas vi av späckhuggarens övriga familjemedlemmar som lever tillsammans livet ut. Kort därpå möts vi av dykande knölvalar som är välkända för sin gåtfulla sång, och hastigt förbipasserande sillvalar – världens näst största djur som pga. sin förmåga att komma upp i en hastighet av 46km/h fått titeln ”the Greyhounds of the sea.” Snart skapar blåsljud från alla möjliga håll melodiliknande ljudkombinationer.
– Guys, this is crazy! ropar spanjoren.
– It’s like we are crashing a huge whale party! They’re everywhere! Ropar jag till en av våra nyfunna vänner från Ryssland.
– It’s like they are all on a “human safari” rather than us being on a whale safari! svarar han entusiatiskt.

Och precis så känns det när knölvalarna får för sig att de ska dyka ner just under vår båt eller när späckhuggarna ”spyhoppar” precis intill oss, riktandes nyfikna blickar åt vårt håll.

Forskare har funnit att späckhuggarna, som har den näst största hjärnan av alla marina däggdjur, kan delas upp i grupper som alla är genetiskt mycket lika varandra men vars levnadsvanor väsentligt skiljer sig åt. De olika grupperna har egna språk, livnär sig på olika slags föda, tillämpar helt skilda jaktstrategier och samspelar på olika sätt med andra marina djur. Vore de inte så lika till utseendet hade en ren beteendeobservation resulterat i övertygelsen om att de är skilda arter. Många tror därmed att skillnaderna i livsstil beror på späckhuggarnas intelligens. Med sin förmåga att både lära sig lokala dialekter och lära in, utveckla samt lära ut överlevnadsstrategier som passerar generationsgränser verkar de till synes ha format olika ”kulturer.” Och trots att det frekvent använda namnet mördarval har gett dessa predatorer sitt skräckinjagande rykte finns det inga kända fall där vilda späckhuggare har dödat en människa. Det är istället troligt att namnet härrör från en felaktig översättning av spanskans ”asesina ballenas” vilket betyder valdödaren och är en benämning som användes av spanska valjägare under artonhundratalet då de fick konkurrera med späckhuggarna om sitt byte.

I själva verket ses späckhuggaren bland Tlingitfolket som lever längs Amerikas nordvästra kust som människans beskyddare. Urinvånarnas legender berättar om den mystiska ”Blackfish” som symboliserar en mäktig naturkraft vilken uppnår sin fullaste styrka då naturen och alla dess varelser lever i harmoni med varandra, men som – om denna harmoni förstörs – har makten att förgöra oss.

Under de tre dagar som vi spenderar ute på vattnet får vi tre helt unika upplevelser. Stormigt hav, snöfall och nästintill hypotermi. Arktisk stillhet, spegelblankt vatten och en snarast meditativ känsla. Samt någonting mitt emellan: en blågrå, dramatisk dunkelhet där gränserna mellan molnig himmel och mörkt fjordvattnet suddas ut och endast bryts av svarta ryggfenor vars rörelser indikerar att valarna har tagit ett sillstim i sikte.

Under ytan är det teamwork som gäller. Späckhuggarna sprider ut sig och börjar sakta men säkert cirkulera runt om och under sillen. Jaktbeteendet kallas på engelska ”carousel feeding.” Knölvalarna verkar till synes avvakta medan späckhuggarna gör större delen av jobbet. Sillen som varken kan fly ner eller åt sidorna trängs ihop och tvingas upp mot ytan. Det är då vi kan se resultatet av den jakt som pågår i den hemliga världen under oss; ytan bryts av tusentals sill som hoppar i försök att fly i den enda fria riktningen som återstår – uppåt. Havsfåglarna som följt akten från ovan börjar nu dyka ner mot sillen samtidigt som knölvalarna tar sats från sina dolda positioner och plötsligt störtar uppåt med vidöppna gap, slukandes större delen av sillstimmet medan vattnet filtreras bort genom de upp till 400 barder som valarna har på varje sida av munnen. Jaktmetoden kallas ”lunge feeding” och är bland det mäktigaste jag sett.

Mitt i dramatiken påminns jag om alla de gånger som jag förundrats över dessa scener i naturdokumentärer på BBC, Discovery Channel och National Geographic. Nu befinner jag mig mitt i en sådan scen och jag är ärligt talat osäker på om jag andas eller inte.

Till min besvikelse, men med min fulla förståelse får vi inte snorkla med späckhuggarna under den här resan. Kaptenen är mycket mån om både djurens mående och snorklarnas säkerhet. Det krävs optimala förutsättningar för att vi ska få gå i vattnet.

Första dagen är vågorna för stora. Risken är att kapten stundvis skulle förlora oss ur sikte pga. vågornas höjd. Vi tackar för den bedömningen. Andra dagen finns det en unge i varje späckhuggarfamilj som vi möter. Risk finns att både modern och ungen blir stressade, därav hoppar vi inte i.

Barnet i mig vill själviskt nog låtsas halka i vattnet och simulera att det är svårt att ta sig upp bara för att få en chans att se dem under ytan. Vuxna jag uppskattar och värdesätter kaptenens integritet och respekt för valarna. Många valskådararrangörer bedriver oseriös verksamhet som är direkt skadlig för djuren vilket gör just detta till det viktigaste kriteriet vid val av arrangör. Kaptenens beslut krossar visserligen mitt hoppfulla hjärta som i så många år har känt en fysisk längtan efter att få möta dessa magiska varelser, men hans beslut inger respekt och bekräftar min känsla av att vi har valt rätt arrangör.

Tredje dagen är det svårare att acceptera orsaken till att vi inte får snorkla just eftersom själva orsaken är det som ökar suget efter att hoppa i. Tredje dagen är det nämligen alldeles för många knölvalar i vattnet omkring oss. De förflyttar sig snabbt och det är svårt att avgöra hur de är grupperade samt vilket stämningsläge de befinner sig i. Valfesten är helt enkelt för vild för att vi ska få joina den.

Besvikelsen över att inte få hoppa i vattnet är dock snabbt övergående. Det skådespel som utspelas vart jag än tittar är oslagbart. Trots att vi inte snorklar den här gången får vi se otaliga späckhuggarfamiljer med nyfödda ungar simma tillsammans i förgrunden till majestätiska bergstoppar. Vi får se dessa mäktiga varelser resa, jaga, leka, umgås och spionera på oss. Vi får se dem leva tillsammans där de både samarbetar över artgränser för att skaffa föda och konkurrerar med varandra om den. Vi får se hur nära inpå varandra de lever, och vi får lära oss om de otroligt starka sociala band som valfamiljerna har sinsemellan, samt vilken förödande effekt det får när de separeras från varandra av människan som jagar dem för köttets och för underhållningens skull. Jag förstår det inte. Jag finner det obegripligt att vi skulle vilja skada någonting såhär vackert. Jag kommer på mig själv med att sända ut en intensiv önskan, rakt ut i universum. En önskan om att vi ska låta dem förbli orörda av människans girighet och älska dem i sin frihet. Alltid och för alltid.

När mörkret som börjar falla indikerar att det är dags att åka tillbaka till stugan är vi utmattade av en blandning av eufori och nedkylning. Stundvis har vågorna varit så höga att vi har fått oss en rejäl kalldusch och tappat känseln i större delen av våra kroppar. Handvärmarna som jag i sista packningsstund stoppade ner i väskan har kommit väl tillhands och jag är tacksam för det spontana draget. Vi åker tillbaka i tystnad. Alla bearbetar sina egna intryck. Och alla längtar efter husmors varma soppa och mumsiga olivbröd.

Huttrandes på båten funderar jag över legenden om Blackfish. Över vad som händer om vi vänder oss emot valarna och deras kraft. Efter det kommersiella valfisket återstår mindre än 30% av valarna i haven. Samtidigt är det just valarnas exkrement som ger näring åt växtplankton vilka i sin tur producerar med än hälften av syret som vi andas. Jag ler åt naturens osannolika symbios. Och jag undrar vad som händer om vi fortsätter att ignorera naturens vilja. Har Tlingitfolket sedan urminnes tider förstått något väsentligt som vi i dagens bekvämt egofokuserade konsumtionssamhälle väljer att blunda för? Kan deras sagor betraktas som en förutsägelse av den rubbade obalans som vi märker av idag i form av drastiskt tilltagande klimatförändringar? Har vi vänt Blackfishs oövervinnliga kraft emot oss, och kommer vi förgöras på samma sätt som Natsilanes själviska bröder förgjordes i legenden? Eller kan vi, med all dagens kunskap, teknologi och kommunikationsmedel, hitta sätt att återskapa den förlorade balansen och åter omfamnas av Blackfishs beskyddande kraft?

Vi har börjat ta de första stegen åt rätt håll. Sedan det kommersiella valfisket har förbjudits börjar valantalet åter att stadigt stiga. Människor världen över efterfrågar idag hållbarhet och miljövänliga produkter. Alltfler börjar inse materialismens begränsade förmåga att göra oss lyckliga och söka efter alternativa livsstilar i närmare kontakt med naturen. Vi är den första generationen som tack vare digitala kommunikationskanaler har en reell möjlighet att på ett snabbt, enkelt och effektivt sätt dela kunskap, mobilisera oss och utöva vår makt för att skapa både lokala och globala förändringar. Det finns en stadigt växande rörelse av vardagsmänniskor världen över som redan har börjat. Genom att ta vara på dessa möjligheter och tillåta oss att brinna för de frågor som väcker vår glöd har vi nu chansen att omskriva vår tids legend tillsammans.

Andenes ökända, röda fyr visar vår väg hem medan mörkret lägger sig över oss. Några timmar senare kommer ett helt annorlunda men lika spektakulärt skådespel att inta plats på natthimlen – det förtrollande norrskenet.
– And they wanted to send us to a beach in Thailand, säger jag till min Italienska vän medan vi avnjuter den varma soppan i fullkomlig tillfredsställelse.
– They ‘ave no idea what they’re talking habout, säger hon på sin härliga Italienska.
Medan jag sträcker mig efter mer av husmors mumsiga olivbröd passar jag på att tacka universum för all dess skönhet, för privilegiet att kunna se den och förmågan att uppskatta den – i alla vardagens små stunder likväl som på en dunkel plats 300km norr om polcirkeln, mitt under vinterns mörkaste, kallaste och obehagligaste dagar. Livet är fulländande magiskt och jag är fullständigt levande.