Det är knappt att jag vet var jag ska börja den här texten. Jag har extremt stora nyheter att dela med mig av. Jag har hållit inne med den här texten ett tag och sugit på karamellen för att klura ut hur jag på bästa sätt ska berätta det här för er som läser.
Sen mitt senaste inlägg har allt mitt fokus varit på en enda grej. Det har tagit mig till där jag är nu. Jag sitter just nu i Indonesien med ett kontrakt i min hand där det står att jag och min flickvän är General Managers för en dykresort. Hur sjukt är inte detta? General Manager. Det känns overkligt att låta de orden rulla ut på tungan.
Som jag skrev i ett tidigare inlägg: Hur fan hamnade jag här? Ja det vaknar jag nästan varje dag och tänker på.
Vi bygger, fixar och donar. Jag köpte en konhatt för att skydda mig mot solen. Vi är bara 16 km från ekvatorn så stolen står väldigt högt.
Idag den 27 april år 2025 är det exakt 10 år sedan jag lämnade Sverige och började att leva ”Ett annat liv”. Samtidigt som jag har upplevt extremt mycket häftiga länder och situationer så har åren också flugit förbi i en rasande fart. När jag över en natt blev känd i tv som ”han som lämnar allt” kom hatarna – bland annat den där snubben som på ett forum skrev att jag bara ett år senare skulle stå på Arlanda med ett hajtandshalsband som enda ägodel.
Jag tänker ofta på den kommentaren och så fel han hade. Nu när 10-årsdagen närmar sig är jag alltså General Manager för en dykresort. Jag undrar ibland hur långt den där hatande snubben tagit sig i sitt liv. Det är en sådan skön känsla att bevisa tvivlarna att jag har lyckats.
10 bungalows väntar på att fyllas med liv.
Genom åren har jag skrivit många texter här på bloggen om hur man bäst uppnår det man vill, att du ska sätta upp små mål istället för stora och att du inte ska kalla det för en dröm utan för just mål. Och istället för att se problem – se lösningar. Det har ofta känts som om jag kanske inte riktigt själv testat detta innan jag skrivit det. Men nu kan jag se tillbaka på 10 år och verkligen förstå varför jag hamnat där jag är nu. Varje beslut, varje hinder, varje problem och varje erfarenhet jag samlat på mig har på något självklart vis lett hit. Det är extremt tydligt nu när jag ser tillbaka.
Det gick fort. Från att inte veta någonting om framtiden i början på februari gick det bara en månad innan vi var på plats på ön Una Una. En liten paradisö i norra delen av Indonesien, fylld med vajande palmer och otroligt vackra korallrev. Vår resort har inte öppnat ännu, vi är i ett väldigt tidigt stadie. 10 bungalows står på plats vid strandkanten, det finns en byggnad som ska bli restaurang och en byggnad som ska bli dykcenter. Förhoppningsvis kan vi köra en smygöppning i juni eller juli – men vi får se hur processen går. Just nu väntar vi på byggarbetarna som ska komma och slutföra alla byggprojekt.
Det är mycket som ska göras innan vi kan öppna.
Det är extremt roligt, spännande och nervöst på samma gång. Vi har själva valt namnet på resorten, vi ska själva anställa all personal, vi ska sätta upp riktlinjerna, välja färg på gardiner, bestämma hur vårt kontor ska byggas och vilken inriktning vi ska ha.
Nu blir ni riktigt nyfikna va? Det enklaste sättet att stilla nyfikenheten är att följa vår resort på Instagram. Sök på: lavanadiveresort
Och sjävklart är ni, varenda kotte, välkomna hit för att snorkla, dyka och sippa på en kokosnöt. Gillar du inte att dyka? Vi har en aktiv vulkan, djungelturer med näshornsfåglar, kungsfiskare och apor. Det finns något för alla. Vi längtar tills vi kan slå upp portarna och börja ta emot gäster. Är ni sugna på att boka en resa hit hjälper vi mer än gärna till med allt från flygbiljetter till båttransport. Bara att höra av er: patrik@ettannatliv.se
Och självklart – fortsätt följ bloggen och Instagram för mina tankar och uppdateringar från mitt liv.
