Nu gör jag det. Jag uppfyller drömmen om att ta certifikat för att hoppa fallskärm. Jag har gjort tre stycken så kallade tandemhopp tidigare, då har jag suttit fast i en annan utbildad fallskärmshoppare. Nu ska jag snart få kasta mig ut ur flygplanet helt själv.
Jag har tänkt på det i flera år men det har liksom inte passat tidigare, men jag har hela tiden haft inställningen att det ska hända inom en snar framtid. Jag tänker nämligen inte vänta med att uppfylla mina drömmar tills jag är i pensionsåldern. Jag hör och ser alldeles för många som väntar och sen är deras kroppar för gamla och svaga för att orka med mycket av det de drömmer om. Minns ni mannen som tänkte se världen när han fyllde 65, men som fick allvarlig cancer och blev fast i en lägenhet? Läs storyn här >>
I värsta fall finns det de som inte överlever tills de uppfyllt sina drömmar, livet kan bjuda på de mest oväntade överraskningar. Då vill jag inte vara den som sitter där med en hel drös ouppfyllda drömmar.
Därför gör jag det här nu.
Jag har precis avklarat två hela helger med teori och praktiska övningar på marken. För att få certifikatet måste jag nu göra 16 stycken utbildningshopp som alla innehåller olika former av övningar.
Min kropp fullkomligen bubblar av adrenalin och då har jag inte ens fått sätta mig i flygplanet ännu. Det blir först nästa helg. Men vi har pratat så mycket om alla moment att jag i mitt sinne har suttit i det där planet redan 100 gånger. Vi har visualiserat och praktiserat exakt hur vi ska röra oss, exakt hur vi ska hoppa ut, exakt hur vi ska falla fritt, exakt hur vi ska dra fallskärmen och exakt hur vi ska flyga och landa på marken. Nu ska det bara göras i verkliga livet också.
Det är med skräckblandad förtjusning som jag tar mig an detta. På min vänstra axel sitter en listen röst och skriker ”Ja, ja, ja! Kör, kör kör! Så jäkla coolt!”. På den högra axeln sitter en listen röst och skriker ”Men jösses, himlars skymning, hujeda mig vad läskigt”.
Jag tror att en gnutta nervositet och rädsla behövs. Annars hade det ju inte varit en grej att hoppa fallskärm. Det är ju att pusha den där gränsen som är äventyret. Det är det som ger adrenalinkicken.
Jag sprängs av längtan och räknar ner sekunderna till på lördag. Varje morgon när jag vaknar tänker jag: Har jag drömt det här? Sen vaknar jag till ordentligt och inser att det här är mitt liv.
Jag är så jäkla bestämd, inga drömmar ska få vänta. Allt jag vill göra ska jag göra. Innan jag blir gammal. Innan det är för sent.
Bra Patrik, bara kööör !
Kommentarer är stängda.