När det som andra klassar som semester är ens vardag infinner sig en speciell känsla. Att jag har kunnat kalla Thailands vita och lena stränder för mitt hem ger mig rysningar. Något jag bara kunde drömma om för flera år sedan.
Jag saknar den vardagen något oerhört. Att spontant kunna hoppa på moppen framåt kvällen, puttra de 5 minuterna ner till stranden, sicksacka mellan hålen i den dåliga vägen, parkera under en palm och säga ”Tjena, hur är läget, jotack det är bra” på thailändska till ägaren av vårt stammis-hak. För att fem minuter senare sitta där och sippa på en kokos-shake när solen eldröd glider ner i Andamanska havet.
Solnedgång sedd från vårt favoritstrand i Thailand. Foto: Patrik Enlund
De allra flesta har sett helt otroligt vackra solnedgångar på sin semester. Men när det är vardag är det speciellt. Den som aldrig upplevt att ha det som sin vardag kommer aldrig förstå. Känslan av att jag någon dag kan välja bort solnedgången för att jag vet att det kommer en ny chans i morgon, och nästa dag, och nästa och dagen efter det.
Jag saknar att dagens svåraste beslut är var vi ska äta middag. Jag saknar att när alarmet ringer supertidigt vet jag att det är för att jag ska ut och dyka. Jag saknar att känna pulsen höjas när vi får höra att det är valhajar vid korallrevet.
Jag saknar det så mycket att det värker i hela kroppen. Jag saknar det som varit mitt liv dem senaste fem åren.
Nu suger jag på det lyckorus jag byggt upp under fem år av upplevelser och äventyr. Jag suger på känslan då jag fick möta de magnifika Komodo-varanerna, jag suger på känslan då vi vandrade på Franz Josefs glaciär i Nya Zeeland, jag suger på känslan när jag simmade sida vid sida med en sex meter majestätisk valhaj, jag suger på känslan av frihet.
De här känslorna kommer aldrig sina. Dem kan något dumt virus aldrig radera. Det finns i mitt hjärta och för evigt etsade på näthinnan.
