Jag springer sicksack över lagårdsplan och håller hårt i det lilla snöret knutet i en hopknölad papperstuss. Katten Pelle springer efter fullt fokuserad på att få fatt i pappret. Det är svensk sommar någon gång på 90-talet. Jag är en lekfull och energisk liten kille som ännu inte börjat skolan. En liten kille som ännu inte behöver tänka på något annat än att ha roligt. Somrarna hos mormor och morfar på bondgården är en idyll. Livet är enkelt när en inte hunnit bli sju år.
Drygt 20 år senare sitter jag här och inser det overkliga: Jag fyller 30 år på måndag. Men herrejösses, kan det verkligen stämma? Jag får det inte att gå ihop i huvudet. Var tog åren vägen? 30 – det är ju liksom den där riktiga gränsen som säger att nu minsann, nu är du vuxen. Men jag är ju inte vuxen?! Jag känner mig verkligen inte vuxen. Jag känner mig som yngre än sju år på insidan, jag vill springa med ett snöre och leka med katten. Jag vill vara barn utan ansvar och måsten. Jag vill varken jobba, göra läxor eller följa rutiner. Det är ju skittråkigt!
LÄS MER – KRÖNIKA: Om jag bara kunde säga till den lilla pojken…
Jag minns alla gånger jag lämnade vardagsrummet som liten när de vuxna började prata om vuxensaker. Det var ju inte kul alls. Jag ville hellre leka och busa. Det har jag inte slutat med. Och det tänker jag inte sluta med.
På måndag kommer jag tack vare min flickvän befinna mig på hemlig ort. Det enda jag vet är att vi kommer bo någonstans där frukost ingår. Inga måsten, inget ansvar.
LÄS OCKSÅ: Varför ska jag jobba hela livet när pensionen ändå suger >>
Nej hörni, bara för att det på pappret står att jag kommer vara 30 år innebär det inte att jag kommer vara 30 på insidan. Jag kommer inte växa upp och skaffa ett vanligt liv. Snarare tar planerna på allvar fart för att få den här livsstilen att bli permanent.
Ett annat liv är just det. Ett liv. Inte en fas som går över.
LÄS OCKSÅ – Patrik: ”Sagan om Ett annat liv – Dagen jag fick ett uppvaknande >>”