Jag glider ljudlöst fram genom vattnet och det enda jag hör är min egen andning. Solens strålar når hela vägen ner under ytan och tusentals fiskar rör sig som skuggor med ytan som bakgrund. Några är röda, andra är blå, vissa är gula och flera är randiga.
I ett litet hål tittar en muräna ut och bortanför kröken kravlar en stor bläckfisk, ute på djupet avvaktar en mäktig barracuda och en bit ner mumsar en sköldpadda på en bit av en korall.
Vi har varit i Thailand i en månad och jobbet som Divemaster har börjat kicka igång på allvar.
Det här är ett av de där tillfällena när jag tittar runt mig en extra gång. Skrattar högt i min regulator och liksom kramar mig själv med armarna. Det är den där galna lycko-kicken jag får ibland. Då när det liksom bubblar så mycket i magen att det inte går att hålla tillbaka längre.
När jag får kicken på land skriker jag alltid ut ”Fan vad jag älskar mitt liv” samtidigt som jag tänker att det inte kan vara sant.
Havet är mitt kontor.
Och ändå inte. För jag ser det inte som ett jobb att göra det jag gör. Men allvarligt liksom? Vi simmar runt och tittar på fisk tillsammans med turister som är på semester…
LÄS MER
Jag vill aldrig bli vuxen – jag vill vara Peter Pan >>
Varför ska jag jobba hela livet när pensionen ändå suger >>
Vi svenskar jobbar så mycket att vi blir sjuka >>