Jag vaknar till i min sovsäck i tältet. Vi har spenderat natten långt från allting mitt ute i ingenstans, på kalfjället. Det är krispigt kyligt ute, det märker jag när jag sticker ut näsan genom den lilla öppningen i sovsäcken. Jag får ut hela huvudet och ser under kanten på tältduken att gräset och mossan utanför är täckt av vit frost.
Det blev minusgrader en av våra nätter i fjällen. Foto: Patrik Enlund
Samtidigt träffar solens första morgonstrålar toppen av tältet. Det gnistrar och glimmar i den frost som klistrat sig mot duken. Sakta värmer solen och när frosten smälter börjar droppe efter droppe åka rutschkana ner mot marken.
I värmen i sovsäcken ligger jag och tittar på dropparna länge, de slingrar sig ner som ormar och bildar mönster på tyget. Jag hör hur en fågel kvittrar någonstans där ute på fjället.
Ännu en morgon gryr i den svenska fjällvärlden. Just den här morgonen är det slutet på augusti. I världen, långt från oss just nu, där pågår livet och vardagen. Och en pandemi.
Men ingenting annat spelar någon roll här uppe. Det enda som är viktigt just nu är att äta och hålla sig varm. Jag ålar mig ur sovsäcken och drar ner mössan lite extra över öronen. Jag drar upp dragkedjan för att spana ut, jodå, bergen och fjällen är kvar.
Precis som de var igår och dagen innan det och för miljoner år sen också. Berg och fjäll gör något med mig. Det är något speciellt med dem. De bryr sig inte, de dömer inte. De står bara där. Det kan bli pandemi, världskrig, svält, sju svåra år och klimatkatastrofer, men bergen – ja de står kvar. De stod där i människans begynnelse och de kommer stå där långt efter att vi är borta.
Jag kan bli sittandes med blicken fäst på bergskedjan hur länge som helst. Det är lite som meditation och jag inser hur liten jag är. Det ger mig insikter och respekt för naturen. Det är kontinentalplattor och väder och vind som skapat det jag tittar på. Krafter som jag inte kan kontrollera. Det är mäktigt i sig och det är svårt att beskriva med ord.
När jag tittar på berg, då släpper jag allt annat. Tankarna slutar fladdra. Det är bara här och nu. Ingenting annat spelar någon roll.
Det är bara jag och bergen.
Det kommer så småningom en videoblogg från resan i Norrland. Håll ut och håll utkik på Youtube-kanalen >>
