Patrik: Det är ledsamt att behöva säga hejdå till vännerna

Lite drygt åtta månader har gått sen jag landade på den lilla ön Curacao i södra Karibien. Det var jobbet som dykfotograf som tog mig hit. Jag lämnade Sverige i början på oktober och sa hejdå till familj, vänner och kollegor. Samma sak har jag gjort i Thailand, Australien, Nya Zeeland och England. Jag lämnar och åker vidare. Det är tufft. Det är känslosamt. Det är tudelat.

När jag landade här på Curacao kände jag absolut ingen. Jag fick börja om från noll. Nu är det bara några dagar innan jag åker härifrån och det känns ledsamt. Jag har träffat så många fantastiska människor och flera av dem har blivit nära vänner. En av de här sista dagarna har jag bjudit in till avskedsmiddag på restaurang. Vi blir tolv stycken. Tolv personer som vill komma på middag bara för min skull. Tolv personer som vill komma och kramas hejdå.

Läs allt om min ekonomi på resande fot här >>

I mars bjöd jag in alla mina nyfunna vänner för att göra mitt 1000:e dyk tillsammans med mig.

När jag tänker på det känns det lite hisnande. Tolv personer alla från olika länder och bakgrunder som jag inte hade någon som helst relation till när jag landade här. Nu är de mina vänner. Jag minns den första månaden på ön, då kände jag i princip bara min chef och mina grannar. Jag hade ingen bil och jag satt på mina lediga dagar och skrev texter och redigerade videos. Det att jämföra med hur det är nu och varit de sex senaste månaderna, varje dag är det någonting på gång. Middag, dykning, grillfester, after work, strandhäng, you name it. Jag har inte tid att sitta själv och skriva texter inte. Alltid är det någon som vill umgås.

Detta är både det härliga och det tråkiga med att leva livet jag lever. Att få upptäcka nya platser och möta nya fantastiska människor är både roligt, lärorikt och ger mig energi. Men när det är dags att lämna och åka vidare får jag en klump i magen. Kanske träffas vi aldrig mer igen, eller ja, det är snarare sannolikt att jag aldrig mer träffar majoriteten av dem jag lärt känna.

Patrik: Hur har jag råd att resa så mycket? Här förklarar jag >>

Många som lever ett vanligt liv hemma i Sverige som jag pratar med säger att detta är något de själva aldrig skulle palla med. Att alltid tvingas börja om från noll och lära känna människor på nytt gång efter gång efter gång tar för mycket energi. Dessutom menar många att det tär för mycket på känslorna att hela tiden tvingas separera från människor som kommit en nära.

Jag känner också de känslorna. Men min drivkraft att se världen och prova nya saker och möta nya kulturer är starkare. Då får jag helt enkelt leva med att det blir ledsamma stunder. Jag försöker också alltid se det ur ett positivt perspektiv, att jag skaffar mig vänner över hela världen.

Det bästa med allting är att minnena som vi skapat tillsammans för alltid kommer finnas sparade i mitt huvud.

På lördag sätter jag mig på flyget och far vidare till Costa Rica. Där är jag i drygt två veckor innan jag åker en sväng till Sverige under sommaren. Sen väntar nya äventyr. Var ska jag? Det vet jag inte ens själv ännu. Någonstans i världen ska jag, frågan är var och vad jag ska göra. Det får framtiden utvisa.

Häng med både här på bloggen och på Instagram för uppdateringar från Costa Rica.