Jag minns det som igår, typ.
Ung, orutinerad och mycket nervös.
Fram och bak – dag som natt. Ett ståtligt torn. 233 meter på sin höjd. Adrenalin av renaste slag. Bokstavligen knäsvag. Nätta steg ut till avsatsen. Likt att gå på plankan motad av en värsting till sjöbuse. Men busen är i själva verket ens egen rädsla. Ingen återvändo. Bestämd blick följt av; bemöta – besegra.
Och vips, känslan av frihet är svår att sätta ord på. Hög hastighet. Handlös. Ner mot marken. Tillräckligt lång färd för att hinna tänka ”shit pommmesfrites” och mer därtill.
Sen plötsligt, när det börjar bli sådär onödigt läskigt… som en gummiboll kommer jag tillbaks upp igen.
Om det vore nutid är det inte omöjligt att man gjort i brallan. Något av liknande kaliber skulle ju minsann sätta sprätt. Då tänker ja inte på bakdelen i första hand utan givetvis på tillvaron. Rädslor är kusligt, men också kungligt, att övervinna.
Det var sagan om Fallet i Macau och så även allt för idag.
Patric Olé
Gästskribent
Följ Patric på Instagram: @leggeluring
LÄS FLER TEXTER AV PATRIC OLÉ:
Krönika: Att resa själv men inte ensam >>
Patric Olé: En sann saga med spår av enkelhet och passion >>