Ingas guide till otroligt vackra Palawan i Filippinerna

Filippinerna är motivation för mig att fortsätta resa och ständigt upptäcka nya ställen. Jag blir lite upprörd när jag ser att vi har enbart sett 14 procent av världen och Filippinerna var inte ens bland dessa länder. Efter ett års resande och fem länder, blev Palawan vår favoritdestination, strax efter Vietnam, där vi ändå hade bott i drygt åtta månader. Bali, Japan och Kambodja kommer alltså efter Filippinerna. Vilken tur att vi tog oss dit.

För mig brukar det handla om:

1. Människorna
2. Maten
3. Naturen

Filippinerna levererar topp på alla tre. Människorna är leende, artiga och nyfikna öbor med perfekt engelska och ”mañana-mentalitet”.

Man äter mycket grillad fisk, bläckfisk och skaldjur. Drycken heter calamansi och är en sur uppfriskande citrondryck. Be gärna om sockerfri calamansi.

Såpan ”Robinson” spelades in på Palawan och ön ska ha inspirerat till boken ”The Beach”, så stränderna är otroliga. Vi pratar blå laguner, vita sandbanker, undervattensgrottor och vattenfall.

Palawan är en av Filippinernas 7 641 öar. Vi valde att åka till Palawan som få svenskar besöker. Svenskar väljer Boracay, Cebu och Siquitor. Jag har inte varit där, men Palawan stal våra hjärtan.
Palawan är en gangska stor ö, 650 kilometer från nord till syd bebodd av 900 000 invånare. Huvudstaden Puerto Princessa är den enda staden, resten är små byar.

Vi började vår resa mitt på ön, i Puerto Princesa. Vi hyrde moppe för 85 kronor dagen, åkte upp till El Nido i norr och avslutade i Puerto Princesa. Sammanlagt 670 kilometer på tre veckor. Man kör ett slags motocross hybrid, vilket behövs. Vägen var dålig på vissa sträckor.

Puerto Princesa är min favoritdestination på Palawan. Kanske för att den är rörig, äkta och påminner lite om Vietnam. Puerto Princesa är inte så turistigt, det är en levande hamnstad till skillnad från El Nido, där pizzahaken konkurrerar med varandra om selfiepinnebärande ungdomarnas gunst. Puerto Princessas huvudattraktion är fiskekrogarna i hamnen, the Baywalk. Vi hittade en lokal grillkrog där den fyllda bläckfisken serverades för nio kronor, dessutom fanns det karaoke.

 

Vår slutdestination som var El Nido, påminner om balinesiska Uluwatu. Uluwatu ligger på Balis sydligaste spets, medan El Nido ligger på Palawans nordligaste. Båda orter attraherar turister med sin dramatiska natur. El Nido är en liten by mellan skyhöga berg som sticker upp från havet rakt upp mot himlen. Det ser ut som om fladdermöss, flygande hundar och svalor bebor dessa berg. Bukten är skyddad från vind och kantas av restauranger, långsvansbåtarna ligger förtöjda i bukten. Gränderna är snirkliga, smala och livliga, motorcykelrikshor överallt. Elen kommer och går, internet är svajigt – i bästa fall. El Nido är inget för digitala nomader.

Hit kommer man för att göra båtutflykter i den filippinska skärgården. Överallt finns det bås med reklam för öturer. Det finns A, B, C och D-turer, alla går till olika ställen. Handla från hotellet eftersom gatubåsen lägger till skatt på 36 kronor. Dessa heldagsturer kostar från 200 kronor och uppåt, men då ingår grillad buffé. Man besöker laguner, paradisstränder och man snorklar. Bästa sättet att tillbringa tiden i El Nido.

Tips 1: Köp en vattentät väska och lämna finkameran hemma, allt blir blött på båten.

Tips 2: Gå sist på båten så du sitter långt från båtmotorns oljud. Detta ger dig även företräde att hoppa i plurret först.

Tips 3: På Coronstranden finns det massor av långsvansbåtar förtöjda, om ni är fyra personer lönar det sig att hyra en båt och göra en egen tour. Allt ligger rätt nära. Fördelen är att man slipper flaskhalsar med turister som till exempel ”the secret lagoon”. Nackdelen är att ni får fixa egen mat.

 

Dessvärre finns det ingenting att göra under dagen i El Nido, om man vill ha en lugn dag mellan båtturerna. Inga bönsäckar, hängmattor, dagbäddar, soffor, det är dåligt internet och dålig strand och avloppet rinner rakt ut i viken. Vi tog vår moppe till Nacpan beach, 20 kilometer från El Nido. Man tar nio kronor för ”inträde”, entrepreniella lokalbor då det är ingen nationalpark. Man kunde inte gå till Twin Beach eftersom ”professional squatters” har slagit ned sig där och man var orolig över ”landgrabbers”. En beväpnad vakt stoppade turisterna. Ett tecken på fuffens/korruption.

Det är mycket dyrare i El Nido än resten av Palawan, maten är turistanpassad. Pizza och pasta är storsäljare här. Vad är det med folk som flyger i 24 timmar till Asien för att ställa sig i pizzeriakön det första de gör? En pizza kostar cirka 80 kronor. Man kan äta billigare på lokala restauranger invid skolan. Vi åt och drack lokalt inklusive varsin öl för 55 kronor, två personer. Ändå hann vi inte smaka på krokodil (vad jag vet) vilket är typiskt på Palawan.

Det andra stoppet var Taytay, som är en by 60 kilometer söder om El Nido. Det är inte många turister där. En spansk fort står närmast havet och pensionatet Pems ligger alldeles intill, där vi tog in. Det finns inget sjukhus i El Nido, så det närmaste ligger i Taytay. Turism Board från Manilla tilldelade just ytterligare pengar till byn, man har planer på att utöka turismen här. Sist gick pengarna rakt ned i kommunpamparnas fickor. Taytay-skylten gjord av plywood ska ha kostat en miljon kronor.

Sammanfatningsvisst var Filippinerna en stark upplevelse, enbart på gott. Det är nästan som om vi har hunnit lämna en bit av vårt hjärta där efter bara tre veckor. Nu när vi har landat hemma i Stockholm, känns det emotionellt att skriva om Palawan. Som ett sista steg av vår drygt ettårs resa var vi väldigt avslappnade och äventyrliga, vi tog all exakt som det kom. Filippinerna är färgstarkt, tryggt och fullt av hjärta.