Den här dagen bestämde vi oss för att komma iväg tidigt. Vi beställde frukosten till 06.30 redan kvällen innan. När alarmet ringer vid 06 är det kyligt i rummet. Jag vill inte sticka mina små tår utanför sovsäcken. Men som för alla morgnar är det oundvikligt.
Efter att ha ätit upp havregrynsgröten och sippat på det sista av en kopp te nere i restaurangen packar vi ihop våra grejer, borstar tänderna och går ut genom dörren med vandringsstavarna i högsta hugg. Nu ska det bestigas berg! Eller kanske en kulle, jag vet inte. Klockan är precis 08.00 när vi ger oss av. Vi ska till Namche Bazaar som ligger på 3 400 meter och innan vi kommer dit ska vi korsa floden, på lägsta punkten för den här vandringen, lite drygt 2 500 meter.
Sista biten upp till Namche Bazaar som är den här vandringsledens och nationalparkens knutpunkt ska enligt flera vandrare vi mött under de här dagarna vara en riktig mördarbacke. En stigning på drygt 800 höjdmeter på en väldigt kort sträcka.
Hur brant kan det vara? tänkte vi. Det skulle vi så småningom bli varse.
Direkt när vi kommer ut ur Monjo når vi gränskontrollen för Sagarmatha nationalpark. Hittills har vi vandrat utanför den. Inträde per person kostar 3 000 Rupees plus någon ytterligare oklar avgift på 390.
För övrigt: Sagarmatha är det nepalesiska namnet på Mount Everest. Jag kan inte låta bli att undra varför inte hela världen kan kalla berget för Sagarmatha, det är ju ett mycket häftigare namn än det västvärldsklingande Everest.
Vandringen från Monjo går som ni förstått neråt. Vi passerar den lilla byn Jorsalee och sedan går stigen precis på flodbanken. Vi är nu så långt ner vi kan komma. Vattnet är precis som tidigare dagar vackert och forsens brus är lugnande. Vi håller ett hyggligt tempo då det nästan är helt platt.
Här finns en bra karta för att se hur leden till Mount Everest Base Camp går >>
Efter dryga timmens knatande över stock och sten får vi syn på den omtalade mördarbacken. Och den är inte att leka med vad det verkar. Vi tar en paus för toalett, chokladätande och vattenpåfyllning. Ska vi uppför den här backen krävs all energi som går att hitta.
Här har ni bildbeviset på mördarbacken.
Japp, vi ska korsa den övre hängbron och sedan vandra i s-kurvor uppför den där toppen. Men det slutar inte där, nej, nej, nej – leden fortsätter att stiga till vänster utanför den här bilden.
Chokladpaus och Leanne granskar mördarbacken med något skeptiska ögon.
Bron verkar åtminstone säker, den klarar att hålla minst ett ton med mulåsnor.
Backen är givetvis tung men inte så farlig som vi målade upp i våra huvuden innan. Vi höll ett långsamt tempo och det blev många små stopp längs vägen för att hämta andan och dricka vatten. Det är trångt på leden idag. Mängder av vandrare, mulåsnor, hästar och yakar. Mer än de tidigare dagarna.
Vi får höra från andra att det halvvägs upp för backen finns en utsiktsplats som är den första punkten där en kan få syn på Mount Everests topp. Vi har dock inga större förhoppningar då molnen redan dragit in. Och mycket riktigt, halvvägsstoppet som innebär en längre paus och mer choklad bjuder inte på någon utsikt över världens högsta berg.
Det tog oss totalt lite drygt tre timmar från botten av backen tills vi kom fram till Namche Bazaar. När vi når yttre delarna av Namche börjar snöblandat regn att falla på oss. Vi sätter på oss våra regnjackor, ökar tempot och hoppar in på första bästa vandrarhem vi hittar.
Det visar sig vara ett riktigt lyckokast. Khumbu Lodge har en stor och rymlig restaurang, en vedeldad kamin och en härlig meny. Ett enkelt tvåbäddsrum här kostar oss 300 Rupee.
Gatan utanför Khumbu Lodge är livlig och full av kommers.
Förvånas inte över vad som finns såhär högt upp i bergen. En pizzeria är ingen ovanlig syn. Här i Namche Bazaar finns också det som är världens högst belägna postkontor, det ni!
Klockan är bara 13 när vi slänger av oss våra väskor på rummet och tar sikte på restaurangen. Fem timmars vandring totalt inklusive alla pauser – inte illa för en mördarbacke.
På eftermiddagen bestämmer sig molnen för att försvinna och utsikten kring Namche Bazaar visar sig från sin bästa sida. Genom de stora glasfönstren i restaurangen ser vi den fantastiska och häpnadsväckande utsikten. Bland annat toppen Thamserku – nu från en helt annan vinkel än igår.
Eftermiddagen spenderas slappandes i restaurangen, med en liten promenad, god mat och varm dryck.
Sedan väntade sängen.
För mig personligen finns ingen bättre känsla än att sova nedanför ett berg. Jag har gjort det många gånger och det är lika häftigt varje gång. Bara att jag är medveten om att berget vakar över mig utanför gör mig lugn.
Den här bilden är tagen genom fönstret från restaurangen. Det här är alltså toppen Thamserku som vi såg från nerifrån dalen dagen innan.
Pingback: Patrik: Himalaya – Vi kommer med säkerhet tillbaka
Kommentarer är stängda.