Här sitter jag i Lund. Det snöar ute och snöflingorna virvlar runt i luften fram och tillbaka. Sverige är inte särskilt vackert idag med sin gråa himmel och blöta mark. Jag sitter och stirrar blint på verkligheten utanför och plötsligt börjar tankarna virvla iväg precis som snöflingorna. Jag börjar drömma och jag börjar minnas.
Tänk vilket liv jag har levt, tänk vad jag har fått se. Tänk att jag har privilegiet att kunna börja en historia med orden ”När jag reste i..”. Tänk att jag är 24 år gammal och att jag har fått upptäcka 46 av vår vackra världs alla länder. Tänk vad jag har fått uppleva. Tänk att jag under de senaste fem åren har fått vara helt totalt fri och lycklig.
Mitt skinn har blivit solkysst och saltstänkt i en stad vid havet någonstans långt iväg, mitt skratt har skvallrat om drömmar och mitt leende har vittnat om total lycka. Jag har haft fjädrar i öronen, flätade armband runt armar och ben och glitter i blicken. Jag har med samma glittrande blick rusat fram på ojämna kullerstensgator iklädd en tröja stickad av alpackaull för att hålla mig varm. Det är med samma lyckliga leende som jag har korsat landsgränser med tåg i Europa, åkt moped på slingriga vägar i Asien och cyklat bland palmer och sjöstjärnor i Sydamerika.
Ärren på mina ben är många, de vittnar om sena nätter och klumpiga bravader. De är som minnen inpräntade på mitt skinn och jag vill att de ska stanna där för alltid. Så att jag vet att jag när som helst kan titta ner på mitt vänstra smalben och minnas den där kvällen. Kvällen då jag sprang barfota i regnet i Bocas del Toro i Panama tillsammans med nya och gamla vänner. Plötsligt halkade jag på kaklet på trottoaren som hade blivit halt av det ösande regnet. Såret såg ut som om någon tagit en kniv och skurit ett sju centimeters långt streck i mitt ben, men det gjorde ingenting. Det ärret är ett av mina allra käraste, det påminner mig om en plats och en tid då jag var som allra lyckligast. Detsamma gäller för ärret på mitt högra lår som kommer från när någon fimpade en cigarett på mig på ett dansgolv i Vietnam. Det är inte ett vackert ärr, men det påminner mig om en tid då jag var modig nog att lämna hjärnspökena i mitt huvud bakom mig och ge mig ut och resa på egen hand.
Jag drömmer mig bort till kvällen då vi simmade i land till en öde ö ifrån en segelbåt och tillbringade hela kvällen och natten i vattenbrynet iklädda badkläder och solbränd hud. Vi åt grillad färsk fisk och drack sydamerikansk rom direkt ur halverade kokosnötter som vi plockat ner från träden på ön. Vi badade i solnedgången och skrattade tills våra magar krampade. Jag drömmer mig tillbaka till dagar på vita stränder, kvällar på stökiga gator och nätter då jag badat naken under stjärnhimlen.
Tänk vad jag har fått se. Tänk att jag, lilla jag från en liten stad i Småland har fått göra detta. Tack världen för att du visat dig från din allra bästa sida. Tack för att du alltid har funnits där för mig när jag tvivlat på mig själv och tack för att du har gjort mig till en bättre människa. Jag ska bo i Sverige nu ett tag, men vänta bara, snart kommer vi att skapa minnen tillsammans igen. Men till dess ska jag fortsätta drömma och minnas.
