När man räknar timmar, minuter, kyssar. När man vaknar mitt i natten och kysser naken hud var som på kroppen för att man vet att det kanske är den tredje sista, femte sista, andra sista, allra sista.
Ja, det hände visst igen. I ett land där inga bekymmer finns föll jag för någon. Varningsklockorna började ljuda högt i bakgrunden redan från början i takt med hans hjärtslag jag hörde när jag låg med huvudet mot hans bröst. En obeskrivlig trygghet spred sig i mig, men samtidigt stockade sig redan gråten i halsen eftersom jag visste att han snart skulle stå med fötterna i sitt hemland, och det är inte samma som mitt.
Sättet han höll mig om natten fick mig att andas lugnare och sättet han såg djupt i mina ögon fick mitt hjärta att springa. Men vad gör det när han på måndag är tillbaka på sitt 9 till 5-jobb.
Aldrig har en man, förutom min älskade pappa, visat mig så mycket respekt och kärlek. Han lyfte mig till skyarna och fick mig att känna mig sedd, viktig. Han sa att han aldrig träffat någon så godhjärtad som jag och jag undrade vart den där människan befunnit sig i hela hans liv. Vår sista kväll på en stökig gata i Ho Chi Min någon gång vid 2 på morgonen sa han att han var kär i mig och det lilla skydd jag fortfarande hade kvar runt mitt hjärta smulades till bitar.
Nu ligger jag här på en strand, medan han sitter i en taxi påväg till flygplatsen. I morse torkade jag tårar som färgades av gårdagens mascara efter jag hade kysst honom hejdå. Ho chi min vaknade just till liv medan taxin rullade iväg och jag såg honom genom bilrutan en sista gång.
Ja, jag saknar honom redan. Men medan han nu kommer behöva ta på sig vinterjackan fortsätter jag upptäcka Vietnam. Passionerat, innerligt och enda in i benmärgen ska jag känna detta land, upptäcka det. Land nummer 45 krävde nog en kärlekshistoria för att det skulle bli så minnesvärt som möjligt. Tack D, för all kärlek. Släpp mig nu fri medan jag dansar iväg på solstrålar. Jag bär dig med mig tills vi ses igen.
Så fint <3
Kommentarer är stängda.