Jag pratade med en vän till mig häromdagen, en vän som jag lärde känna på min senaste resa. Vi talade om hur roligt vi hade det tillsammans under de få dagar vi umgicks med varandra och andra reserelaterade saker. Ni vet, sånt där som vi resegalna gör.
Han frågade mig vad mitt bästa minne från min resa var och jag blev helt ställd. Vad skulle jag välja? Kanske den där kvällen i Halong Bay då vi alla drack lite för mycket rom och badade nakna under natthimlen? Eller kanske då jag flög fram över vackra landskap på baken av en moped och inget eller ingen kunde stoppa min lycka? Eller kanske den dagen då jag och ett gäng andra backpackers som också reste ensamma hittade en öde strand där vi slog läger för dagen, solade, badade, spelade gitarr och åt lunch med lokalbefolkningen? Men så helt plötsligt slog det mig och jag berättade om ett minst sagt udda minne.
Det var en lördag. Jag hade rest i cirka två veckor och just den dagen var jag bara så innerligt trött på att hela tiden behöva träffa nya människor och göra ett gott intryck. Den dagen ville jag och behövde jag bara vara för mig själv. Så jag bokade ett billigt hostel i utkanten av staden där jag visste att det fanns en stor chans att jag inte skulle springa in så mycket människor.
Den kvällen gick jag ut och åt middag på en liten lokal restaurang som en liten vietnamesisk kvinna tipsade mig om. Jag förstod knappt vad som fanns på menyn, men jag pekade på bilder och använde kroppsspråk och helt plötsligt stod massa okänd mat framför mig på bordet. Jag visste inte vad det var eller hur jag skulle bära mig åt för att äta det, men med ännu mer kroppsspråk visade en vietnamesisk man mig det och det smakade alldeles utsökt. Där satt jag, helt ensam på en restaurang och jag mådde så bra i just det ögonblicket.
När maten var uppäten och jag hade betalat nästan ingenting för min måltid bestämde jag mig för att ta en promenad runt staden. Det hade regnat i flera dagar och trottoaren var hal och lerig. Helt plötsligt halkade jag och drog knät över hårt grus och slog i det på kanten av trottoaren. En kille rusade ut till min räddning men jag bet ihop och log stort för att inte visa hur ont jag faktiskt hade. Jag rullade upp mina leggings för att se hur illa knät såg ut, men det såg bara ut som några skrapsår.
Knäet bultade och värkte och mina leggings torkade fast i blodet från såret. Jag bestämde mig för att promenera hem men gick fel på vägen. Helt plötsligt gick jag på en stökig gata full med människor och barer med så hög musik att alla toner bara flöt ihop till en och skapade något galet beat. Regnet öste ner, min kropp värkte av feber och förkylning och mitt knä bultade. Det var en sån stund när man bara vill lägga sig ner på en säng ett litet tag och bara släppa allt.
Jag ville hem till mitt lilla billiga hostel i utkanten av staden så jag började halta framåt i en riktning som jag antog var rätt. Och det var då, i det ögonblicket som jag insåg hur lycklig jag var. För om lite regn, feber och blod på knäet var mina värsta problem, ja då måste jag leva ett riktigt underbart liv.
