Först och främst är nepaleserna generellt de mest ärliga och varma folk som jag mött på resande fot. Amerikanarna är fortfarande de mest sociala, men nepaleserna hjälper så gärna till vid alla möjliga problem.
Fick som avskedsgåva en nepalidress. Nu ser jag riktigt nepali ut.
Det är intressant att vara här i Asien för första gången som vuxen. Jag är asiat utanpå, svensk inuti. Svårt för andra att förstå, lika svårt för mig att förstå dem. Varje dag fick jag höra att jag ser ”nepali” ut.
Jag förstår varför. Nepal är mångkulturellt. Men när samma person sa det flera gånger på en och samma dag så blev det rätt tröttsamt. Är det så här det känns att gå runt i fel kropp? Sex månader av detta, japp. Fördelen är att jag inte blir lika påhoppad av tiggarna.
Något positivt lär det ge. Bättre priser får jag inte när jag öppnat munnen och pratar. Då blir det turistpriser för hela slanten. Väldigt intressant det där.
Det första veckorna såg jag bara smuts, skräp, damm och illaluktande toaletter. Varför vill alla åka hit? Mount Everest?
Det är en annorlunda värld. Här går du inte lättklädd, men när du får massage så masseras både bröst och stjärtskåra. Hund, oxe, ko och kråka har sin egen dag då dem avgudas, men behandlas som redskap de andra dagarna.
Något som matas för att det ska överleva, det är ingen levande individ. När man spelar kort så delar man och spelar motsols. Jag har fått höra att kvinnorna i Katmandu är över männen, vad än kvinnan säger är rätt. Samtidigt som kvinnan uppenbarligen har en lägre ståndpunkt då hon socialt blir utanför vid en skilsmässa och inte kan gifta om sig, vilket mannen kan.
Jag har inte förstått om det är lagligt eller socialt förbjudet med homosexualitet här, men ”ingen” är homosexuell säger de som jag har pratat med. Ändå går man och man, kvinna och kvinna och håller varandra i handen, samt håller om varandra väldigt romantiskt oavsett ålder.
Kvinna och man måste gå in i huset för att hålla om varandra. Varje gång man ber om något eller frågar något så ruskar de lite lätt på huvudet och svarar okey eller no problem. I början trodde jag att jag ställt en opassande fråga. Men jag skulle snart se att det var så de alltid svarade.
Det är som sagt en annorlunda värld. Ett folk, hårt pressat av Indien och Kina som sköter all genomfart av den import som Nepal gör eftersom att landet ligger mitt emellan. Detta gör att Kina och Indien kan göra lite som de vill. Dessutom bjuder de på all förorening som nepaleserna har enligt dem själva.
Landet skulle tydligen klara sig väldigt bra själva då de har en fantastisk mängd vatten och med rätt hjälpmedel skulle de kunna ge energi åt en väldigt stor del av världen, säger dem. Något som Indien gärna vill åt. Den dagliga maten importeras inte, allt odlas och är organiskt. Saker, kläder och snabbmat däremot importeras från andra länder.
Jag har spenderat cirka två veckor i Katmandu, Nepals huvudstad. Det första jag tänkte på var saknaden av höga staket eller murar kring husen som jag brukar se i villaområden i de allra flesta huvudstäder. Det visade sig att rikare områden hade höga staket. Men inte alls på samma vis som i andra större städer som jag besökt. Här ser det mer mysigt och trevligt ut.
Människorna här är öppna, känner varandra och tar gärna in främlingar på besök. Därför är det så enkelt att göra det som jag gjorde här, workawayers. Jag kom i kontakt med min första familj i Katmandu och trots att jag velat fram och tillbaka, inte vetat varken tid eller datum som jag skulle komma så löste sig allt. Det fanns aldrig någon irritation på mitt velande. Jag kunde även komma tillbaka till familjen efter min vända till Chitwan nationalpark.
När man tror att det bara är att hitta bussen och det i själva verket står över 30 bussar där.
Chitwan nationalpark. Jag åkte turistbuss dit. En lokalbuss kostar 30 kronor, jag kanske betalade 80. Resan är lång, ungefär sju timmar i 30-50 kilometer i timmen. Genom berg och byar. Trafiken här är hemsk. Man gasar så fort man får chansen och kör gärna om i svängar och före kullar. Det kan inte finnas några regler, tro mig jag har frågat.
De svarar bara att det finns, men ingen bryr sig. Man kan också ta körkort om man vill, men det är dyrt. Vet ej hur jag ska tolka detta. Som tur är går trafiken mycket långsamt. Oftast får man avbryta omkörningen pågrund av mötande trafik. Då är man redan en bra bit om bilen före, men får sakta ner och gå in bakom. Det var lugnast att sätta på hög musik och försöka sova.
Jag var kvar i tre nätter hos workawayerfamiljen i Chitwan. Det var fuktigt och varmt. I Katmandu hade det varit friskt och klart väder, även varmt, ja perfekt. Något jag saknade i Sydafrika. I Malaysia räknar jag med det här fuktiga och varma. Jag förstod att detta är provet. Klarar jag varmt, fuktigt och tusen insekter? Som jag sa, jag stannade i tre nätter. Det blev lite för mycket med att ständigt känna sig ofräsch, alla kryp och att toaletterna luktade as. Sedan visste jag att jag om bara några veckor ska befinna mig i ständig luftfuktighet i två månader. Jag hann arbeta lite, måla, plantera och vattna. Jag hann även med en djungelvandring och fick se indisk pansarnoshörning, lite fåglar och några rådjur. Ingen tiger. Men vi begav oss ut på tigerjakt. Om man ska lyssna på han som hade projektet så är väl chansen två procent. Det var två månader sedan de senast såg en tiger. Spår såg vi däremot, massor. Lättast är att se tiger i april. Då är det parningstid.
Promenaden gick rakt över bäckar. Man tackar och bockar för äventyret och den enorma blåsan på tån.
Väl tillbaka i Katmandu så var förberedelserna inför den stora högtiden Diwali i full gång. Huset målades om och städades. Blå färg, det symboliserar fred. Vi avgudade kråkan, hunden, kossan, oxen, bröder och systrar. Plus gudinnor. Det sjungs, dansas och utsmyckas. Bröder ger sina systrar nya kläder eller pengar, och systrar ger sina bröder mat eller godis. Jag skulle kalla det matar sina bröder med mat och godis. Vi fick vara med under en ceremoni.
En mandala. Görs utanför varje hus och leder in till ”altaret” som varje familj har.
Tikaceremoni. Ni vet pricken i pannan. Den avslutas med att man äter en fisk och en kolt/stekt ägg. Mysigt va!
Det här skulle väl vara något för nästa års trick or treat?
Systrar och bröder gör blomkransar av färska blommor.
Trots att elen inte är att lita på, den försvinner titt som tätt, så har människor klätt sina hus i vad vi kallar för julgransbelysning. Det är festligt. Jag får senare reda på att staden är utan el dagarna efter diwali på grund av ljusen. Utanför husen gör man ”mandalas” av färgat mjöl. Vackert. Barn kommer förbi, sjunger och dansar för pengar och godis, likt svensk påsk eller halloween.
Här lever du som turist billigt.
Jag läste på någon ressida att Nepal är budgetresemålet nummer ett. Ja, det kan man väl säga. Och än mer om du tar dig ur turistfällorna. Jag klippte mig för fem kronor. Köpte ett par sandaler för 30 kronor. Äter för 18 kronor, ibland kanske 25 kronor. En man som varit i Malaysia menade att det var dyrt. Bussarna är kanske inte det fräschaste men du tar dig enkelt mellan de större städerna för under hundringen en väg. Letar man boende på plats och inte har så höga krav så håller jag med. Nepal är ett väldigt billigt land att resa i. Smutsigt, överallt, men billigt.
Jag skulle inte råda vem som helst att åka hit. Det finns så mycket sorgligt. Djurhållningen. Alla dessa gatuhundar. Ledsna hundar. De enda djur som inte verkar må bra av frihet. Enda gången de vickar på svansen är när de ser en hund de gillar, vilket är sällan, eller när en människa tittar på dem. Människan bryr sig dock sällan, kastar en kaka eller matrester till hunden. Att gosa existerar inte. Höns i små, små burar. Levande höns knutna i bara benen dinglande på en moped. Fattiga människor, folk som tigger, barn som är magra. Skräp kastat överallt. Droppen var när jag såg en hel lastbil med sopor tömma flaket efter vägen. Antingen får det ligga, eller så eldas det upp.
Nepaleserna vill ha det bättre. Vill ha ett renare land. Vill sluta elda upp allt, vill att avgaser och föroreningar ska försvinna. De säger dock att mycket av det kommer från Kina och Indien så de menar att de står handfallna. Men så här är det väl överallt eller har jag fel? Att resa är vackert med smärtsamt. Men alla som åker till Asien verkar så nöjda. Thailand? Vietnam? Är det bara jag som störs av det hemska? Åker människor till ställen där det inte finns djur som lider, människor som lider eller skräp kastat precis överallt? Eller glömmer man att berätta?
Nepal är ett land för de som gillar vandring, kultur och religion. Tar du dig ifrån Katmandu så finner du även vacker natur och djur i nationalparken i Chitwan eller vandrarstället Pokhara.
För mig är nyckelorden vänlig lokalbefolkning, stenhårda sängar, frisk men dammig luft i Katmandu, hög luftfuktighet i Chitwan, smuts, damm, inget toalettpapper, färg, vackra dräkter, blandad befolkning, svårt att hitta bra wifi, kaostrafik, blommor, eldning, gatuhundar, höns i för små burar, getter och kossor på gator, skräp, höga berg och festivaler nästan varje månad.
Jag lärde mig mycket i Nepal. Och nu sitter jag här. På flygplatsen i Kuala Lumpur. 27 grader varmt och luftfuktigheten är hög.
Att åka från Katmandus lilla trånga flygplats till detta känns som rena rama lyxen. Jag behövde det här. Se något som för mig är normalt. Se bortom fattigdom och elände. Jag köpte ett simkort direkt. Lika bra då jag ska stanna här i två månader. 4G. Lycka. Den stressade västerlänningen inom mig har talat. Snabbaste internet jag haft på hela resan. Jag vill göra allt. Titta på snapchatbilder som inte tar flera minuter att ladda upp. Ringa hem utan flera sekunders fördröjning.
Jag tänker på när vi letade wifi i en del av Katmandu förra veckan. Med motorcykel så åkte vi runt och hittade tillslut ett café. Den kopplade inte upp sig mot apples produkter. Jag fick istället låna ägarens ipad. Ipad? Varför funkar den? För att den är fejk. Det är säkert en samsung. Allt är fejk här. Alla går runt i ”hemmagjorda” märkeskläder, märkesväskor, skor och har en fejktelefon. De når den materialistiska drömmen på nepalivis.
Allt var så annorlunda, men charmigt. Där i Nepal. Nu tar vi Malaysia, Borneo och orangutangerna. Maten har inte än visat sig vara lika god här. Vi får hoppas att det ändras. Men det här är en plats som jag velat se länge. En plats som har förändrats på senare år. Gått från regnskog till palmplantage. Jag kom försent. Men nu är jag här och redo för två månader i regnskogen som finns kvar.
Missa ingenting från Ann-Louise volontärresa – gilla Ett annat liv på Facebook:
