Ett inlägg skrivet med tårar i ögonen

Den lilla flickan tittar på mig, lägger huvudet på sned och skjuter iväg ett av de gulligaste leenden jag sett i hela mitt liv. Hon är fyra år och växer upp i en liten by på Nepals landsbygd.

Människorna i den här byn tillhör det lägsta kastet i det hinduiska kastsystemet och är enormt fattiga. De diskrimineras av resten av samhället på grund av sitt kast och ses i princip som kackerlackor längst ner på samhällets stege.

De gör vad som helst för en extra skopa ris eller en påse med grönsaker för att fylla faten till middagen. Och du kan ge dig på att de rensar faten på vartenda litet riskorn när det väl är dags att äta.

För någon dag sedan skickade en vän från Sverige en bild till mig. Det är en bild på en riktigt härlig honungsmelon som hon precis delat med kniv. Under bilden stod texten: ”Titta vad jag hittade i sopcontainern bakom Willys”.

Honungsmelonen som hittades i sopcontainern bakom matvarubutiken Willys.

Hon och en kompis hade varit ute på en av sina alla turer till de olika matbutikernas containrar för att se om de kunde hitta något som slängts men som fortfarande går att äta eller använda. De hittade så mycket bra mat att allt inte fick plats i bilen när de skulle åka hem.

I Nepal är situationen annorlunda. Vi blir inbjudna på te hos Peter tillsammans med flera nepalesiska män från den lilla byn. Peter kommer från Australien men har bott i den här fattiga byn i 21 år. Det enda han gör här utgår från människornas väl. En av männen som tar plats på tygkuddarna på golvet är rektor på byns skola. Peter som pratar flytande nepali översätter åt oss.
– De ger honom 8 000 Rupees i månaden som rektor och han har har en familj med fem barn, säger Peter med oroliga ögon.
– Hur ska han klara det, fortsätter Peter.

8 000 Rupees är alltså drygt 700 svenska kronor.

Och då ska vi komma ihåg att det här är rektorns lön. Vad tjänar då de andra?

Jag skrev häromdagen till en annan vän i Sverige och hörde hur läget var där hemma. Efter de allmänna fraserna om hälsan, familjen och vädret får jag en bild på en stor platt-tv uppställd i vardagsrummet. Under bilden stod texten: ”Vi har precis köpt en ny tv. Den har 4K. Man kan se porerna i Tilde de Paulas hud i Nyhetsmorgon. Så jäkla bra bild, helt grymt bra!”.

Jag får också reda på att den här tv:n kostade 10 000 svenska kronor. Eller 110 000 Nepalesiska rupees om ni så vill.

110 000 Rupees. Tänk vad de pengarna kan göra i den lilla byn.

Pengar som svenskarna kunde slänga iväg på en tv bara sådär. Men de kan ju iallafall se porerna på Tilde de Paulas näsa när hon säger god morgon i rutan. Tydligen var inte deras förra platt-tv som de haft i flera år tillräckligt bra längre. Trots att den fortfarande fungerar felfritt.

Den sjuåriga pojken slår sig själv i huvudet med en tom plastflaska och skrattar så han kiknar. En gång till, mer skratt. Ännu en gång och skrattet eskalerar till oanade höjder. Han avslutar med att kasta flaskan så högt upp han kan i luften och skrattsalvorna han bjuder på är inte av denna värld.

Han har ingen boll, inga leksaker, ingen dator, ingen padda och ingen smartphone. Men han har en plastflaska. Och med den har han extremt roligt. Den här lilla pojken bor med sin familj i byn Phakding som ligger längs vandringsleden upp till Mount Everest.

Någon kilometer längre bort utanför ett vitt hus med blåa knutar leker två syskon. Storasyster, åtta år, och lillebror fem år. De har lyckan att ha en fotboll. Flickan kan knappt håll sig upprätt för att hon skrattar så mycket när hon och lillebror jagar bollen. Hon måste stanna, sätta händerna på sina knän och skratta färdigt innan hon kan fortsätta leken.

Jag kan inte låta bli att skratta jag heller. Jag blir så glad hela vägen in i benmärgen men kan förstås också inte låta bli att undra hur många svenska barn som skulle skratta så mycket tack vare en plastflaska eller boll.

Livet handlar om så mycket mer än alla prylar. I Sverige har vi det så gott ställt att vi kan slänga mat och köpa tv med 4K. Även de fattigaste familjerna i Sverige har det tusen gånger bättre än flera miljoner människor på planeten.

Det här är en av anledningarna till att jag reser för resten av mitt liv. Jag vill förstå världen. Jag vill hjälpa.

Jag spenderar hellre alla mina pengar här där de gör nytta. Jag betalar min biljett på den lokala bussen, jag köper bananer och apelsiner av den gamla kvinnan längs vägen, jag hyr en liten roddbåt för en tur sjön av de två nepalesiska killarna på piren, jag bokar in en yogaretreat hos den gamle mannen på bergssluttningen, jag bor på ett hostel som drivs av en nepalesisk familj och jag äter på de nepalesiska restaurangerna.

Mina pengar sipprar som små bäckar sakta men säkert in i det nepalesiska ekonomiska systemet. Där de gör nytta.