På en ödslig plats högt upp med utsikt så långt ögat kunde nå stod jag skyddad från vågorna som slog mot klippblocken nedanför mig. Det var jag, fyren och en historia som sträcker sig långt tillbaka i tiden.
Foto: Emelie Enlund
Tänk att för 100 år sedan var denna ståtliga byggnad tryggheten för sjömännen på havet. Fyren är målad röd och vitrandig likt en polkagris, men för den sakens skull sträcker den sig fortfarande ståtligt upp mot himmelen.
Det är någonting med fyrar som får mig att känna mig helt lugn. Jag kan sitta i timmar bredvid fyren och blicka ut över havet.
Det är gråmulet och en aning kyligt ute. Jag drar jackan tätare omkring mig, försöker fånga de envisa hårstråna i en tofs. Jag funderar på hur det ser ut inuti fyren, jag har aldrig vart inuti en. Är det bara en lång trappa och en stor lampa? Kan man bo i en fyr? För i sådana fall vill jag göra det. Då ska jag sitta där, högt uppe, blicka ut över havet, dricka kaffe och le.
Cape Palliser ligger på östkusten en dryg timme från Wellington. Vägen hit bjuder på storslagna vyer av klippväggar, ödsliga stränder, fiskebyar och vågor som ibland sköljer vatten ända upp på vägen och långt borta i horisonten kan du skymta Cape Palliser Lighthouse.
Fyren är från 1897 men fortfarande står den där högt uppe på berget. När jag är så gammal vill jag också vara en fyr, ståtlig upplyst och med en historia att berätta.
