Kritvit strand. Klarblått vatten, palmer och strålande sol. Paradiset. Och så kommer den. Plötsligt. Oväntat. Röklukten. Och sen molnet. Det syns enda från stranden. En svart pelare som rör sig mot himlen. En signal om fara. Ett tecken på att något gått fel. Väldigt fel. Branden är hemsk. I längan med personalbostäder på turisttäta Boracay i Filippinerna. Bungalows byggda av bambu och halm. Tät bebyggelse. Asien-style. Brandmännen har inte en suck. Inte en susning. Branden sprider sig som pesten och hoppar från tak till tak.
Paniken. Skriken. Sorgen. Kvinnan som står med kudden under armen och med rödgråtna ögon skriker på tagalo i sin smartphone som hon krampaktigt håller intill örat. Den gamle morfadern med de två skolflickorna i varsin hand som korsar gatan för att komma bort från folksamlingen och röken. Mamman som sitter på en klädsäck tittar förtvivlat tomt ut i luften.
Där är också det ivriga ljudet från visselpipan som sitter i munnen på mannen som försöker bringa ordning på gatan där ambulans, brandbilar och tankbilar kommer susandes i 70 km/h. Han har inget lätt jobb. Tusentals med människor kantar vägen för att få en skymt av vad fanken det är som händer. Hundratals andra springer kors och tvärs med madrasser, fläktar och personliga tillhörigheter i överfulla plastkassar.
Utrym. Innan det är försent. Alla har fattat budskapet. Samtidigt pågår livet som vanligt nere på stranden. Den tjocke britten med skärmkeps köper en pizzaslice innan han vaggar ner för ett dopp i det blå.
En liten skärva av Filippinerna en onsdag i juni.
När helvetet kom till paradiset