”Varför blev jag inte en sån där lat strandperson?”
Solen steker. Det är en av de varmaste dagarna hittills i år vid Krabikusten i Thailand och svetten fullkomligt dryper över hela kroppen. Dagens tur går bort från stranden, genom skogen och bort mot en av de bergväggar som är perfekta för klättring.
”För att det här är så roligt!”
Vattnet i flaskan håller på att ta slut. Det är dessutom pissljummet. Det är för varmt för att klättra. Låt oss prova grottan som finns här istället. Den leder ut till den vackra stranden på andra sidan. Tio minuter rakt genom berget i totalt beckmörker.
Lös jord. Dåligt fäste. Lösa stenar. Bandet från pannlampan skaver lite bak i nacken. Efter fem minuters färd uppför en brant, klättring på en bambustege och hasande genom ett litet hål sitter en liten paus fint.
Här är det helt mörkt. Och tyst. Verkligen helt tyst. Inget vågskvalp, ingen avlägsen motor, inget sorl, ingen vind. Absolut ingenting. Inte ens ljudet krypande eller surrande insekter. Det är bara djupt in i en grotta som det går att uppleva fullkomlig total tystnad.
”Det här är bättre än att ligga på stranden”
Trots att kroppen nästan är helt täckt av kladdig jord som blandats med svett, trots att pannbandet skaver och trots att halsen skriker efter vatten kommer ändå en känsla av tillfredsställelse. Det är en perfekt stund.
Färden fortsätter. En vägg tornar upp sig. Till vänster en fåra likt en rutschkana. Är det här rätt väg? Igen stege. Inget rep. Fåran är för hal. Omöjligt. Till höger några hål för fötterna. Där uppe några knölar att greppa fingrarna runt. Är det tillräckligt? Värt ett försök?
Minuter senare. Skräckfallet. Tio meter rakt ner. Paniken. Kalla kårar längs ryggraden. Gick det bra? Vid liv? Ett svagt ”okej” ekar där nerifrån. Resultatet? Bara skrubbsår. Puh. Det där kunde slutat nattsvart.
Ett tydligt budskap från ovan. Fortsätt inte. Grottan verkar inte vara densamma som förr. Någon har troligtvis plockat bort stegen. Eller har det varit ett ras?
Skitsamma. Tillbaka till ingången och ljuset. Chocken rinner långsamt av.
”Varför blev jag inte en sån där lat strandperson? För att det här är så roligt?”
”Ja? Vem vill du bli? Snubben som sitter på ålderns höst och svarar på frågan vad du gjorde i livet: Mjo, jag jobbade mest, vi åkte till Alicante och Kreta och solade. Ja, ett år var vi ju på safari också. Sen köpte vi ju en husbil och åkte runt i Europa”.
”Eller den som sitter framför barnbarnens nyfikna ögon och berättar om den livsfarliga grottkrypningen i totalt mörker som kunde ha slutat med döden?”
Svaret är enkelt.
”Living on the edge”.