Hoppa till innehåll

Mekong – Asiens pulsåder

På andra sidan den något dammiga glasrutan har mannen i den svarta uniformen med de röda axeldetaljerna granskat mitt ”Visa on arrival”. Smack! Stämpeln sitter där den ska på sidan fem i passet. Han ger mig en blick, nickar och skjuter sedan tillbaka passet i luckan.

Allt fler backpackers som tröttnat på det sönderturistade och stressiga Thailand har börjat hitta till Laos. Det lilla bergiga grannlandet i öster.

Stämpeln från passkontrollen räcker inte. Innan vi är inne i Laos på riktigt ska männen bakom det lilla ljusbruna fällbordet­­ intill kontoret titta på våra pass – oklart varför. Men inga problem. Välkommen till Folkrepubliken Laos.

Passkontrollen ligger precis bredvid Mekongs gråleriga flodbank dit vi kommit­­
från Thailand med en smal, vinglig långsvansbåt i blåmålat trä. Mekongfloden utgör till stora delar den naturliga gränsen mellan Laos och Thailand. Vi kränger på oss våra stora ryggsäckar och fortsätter uppför backen i det rostfärgade gruset på den smala vägen.

Backpackers får åka longtailbåt till Laos över floden från den Thailändska sidan.

Backpackers får åka longtailbåt till Laos över floden från den Thailändska sidan.

Solen har bara varit uppe några timmar men värmen är redan påtaglig och svetten droppar från pannan. En kort man i vit t-shirt och shorts viftar ihärdigt mot vårt sällskap. Han står intill en blå lite mindre lastbil med säten under tak på flaket. En taxi, en så kallad Songthaew.
– Hallå, hit ska ni, ni ska åka med mig, ropar han på knagglig engelska.

En efter en slängs de stora ryggsäckarna upp på taket av chauffören och hans medhjälpare. Vi tränger ihop oss där bak med en blandning av människor från världen över. Snart skumpar bilen på en gropig väg genom den lilla byn Huay Xai.

Taxin är på väg till piren där de större flodbåtarna avgår ifrån. Vi har köpt en paketbiljett på en slowboat till staden Luang Prabang som ligger två dagars resa nedströms. Flodresan på Mekong har blivit allt populärare genom åren och det är många backpackers som åker den här turen. Ett alternativ till den långsamma båten är en speedboat som åker till Luang Prabang på bara en dag.
– Ta inte den båten. Du får sitta med flytväst och hjälm i en öppen båt som studsar fram i hög hastighet. Inte alls roligt eller bekvämt, sa en hostelägare i gränsstaden på Thailändska sidan innan vi bokade.

2

Det stora nöjet med flodresan är miljön du får uppleva. Här i norra Laos kapslas Mekong in av höga grönklädda berg med små byar på sluttningarna. Båten är ett tjugotal meter lång och det är precis att du kan stå raklång under taket. Båten ligger lågt i vattnet och är öppen längs sidorna vilket gör det möjligt att hänga ut över kanten för att titta på det vackra landskapet­­­. Sätena är före detta baksäten från bilar och går att flytta runt på golvet.

Båten blir snabbt full med resenärer. Längst bak har några Laotiska män och kvinnor tagit plats med frukt och grön­saker i bruna tygsäckar, de har en flätad bur där de förvarar en färggrann tupp och en av kvinnorna har ett spädbarn lindat
i ett tygstycke hon har hänger över bröstet.

Nu väntar åtta timmar på floden innan vi når den lila byn Pak Beng långt in i djungeln. Vågskvalp kluckar mot sidorna och sorl hörs från alla samtal som pågår på både engelska och spanska. Det är lätt att skaffa sig vänner här. Det dröjer inte länge innan de gråa bilsätena snurras runt och ett utdraget kortspelande drar igång med sköna människor från Kanada, Nya Zeeland och London.

En mamma, hennes spädbarn och en gammal kvinna hoppar av flodbåten mitt i djungeln. I buren har de med sig en tupp. Foto: Patrik Enlund

En mamma, hennes spädbarn och en gammal kvinna hoppar av flodbåten mitt i djungeln. I buren har de med sig en tupp. Foto: Patrik Enlund

Solen får luften att dallra mitt på dagen. Båtchauffören lägger i full back. Mitt ute i ingenstans är det tydligen en station. En drös med barn kommer springandes inifrån djungeln, kliver rakt ut i den gråbruna ­leran på flodbanken och håller fast båtens för. Någon annan hämtar en planka. Bönderna med tuppen och grönsakerna kliver av.
Barnen granskar förtjusta tuppen i buren. Det de ser är vad de kommer få äta i kväll.

Timmar senare börjar solen krypa ner mot trädtopparna på flodsluttningen. Vi är framme. I Pak Beng ligger redan ett tjugotal båtar och guppar intill de simpelt byggda träkajerna. Uppe på strandkanten är det fullt kaos. En hel hop med kvinnor i långa färgglada kjolar ropar högt och viftar med papper. Alla vill att vi ska bo på just deras hostel.

Vi fick tidigt höra att om båtpersonalen vill sälja boende till oss är det bästa att vänligt men bestämt tacka nej. Boendet i Pak Beng är aldrig några problem – de försöker dock hävda att rummen snabbt fylls upp och erbjuder ett ”special price” när du kliver på båten. I själva verket går det att få mycket billigare rum om du förhandlar på plats.

Det visar sig stämma när jag pratar med en kvinna i en vit lång klädnad.

– Hos mig kan ni bo för 50 000 Kip och då får ni lunchpaket till båten i morgon också, säger hon och visar ett papper med bilder på rummen.

Hennes pris är långt under det jag fått höra tidigare. Jag kan glatt vinka till mig resten av sällskapet jag lärt känna på båten och kvinnan visar oss vägen upp för kullen, förbi en mindre hönsgård, lekande barn och husmödrar som säljer mat ur grytor utanför sina hus.

Nästan längst upp i backen har kvinnan ett stort vitt tvåvåningshus. Här bor hon med sin familj samtidigt som hon hyr ut ett tiotal rum med toalett, dusch – och faktiskt el.

Pak Beng består bara av en enda grusväg kantad av hostels och restauranger. Det är högst troligt att byn uppkommit enbart på grund av turisterna och båtarna. Trots att solen gått ner är det klibbigt i luften. Hos en man med ett stort kylskåp bakom en liten glasdisk förhandlar vi till oss den statliga ölen Beerlao för en billig penning. Normalpriset för en stor flaska, 70 cl, är 10 000 Kip vilket blir cirka 8 svenska kronor. Beerlao konkurrerar garanterat om att vara världens billigaste öl.

I den här hettan virvlar den sig lätt och smakfullt ner i strupen samtidigt som vi sitter och dinglar med benen över en cementkant i hamnen. Det arbetas för fullt med båtar som behöver fixas eller varor som ska lastas på och av. Att titta på Mekongs vatten som i snabb hastighet flyter förbi är rofyllt – som att titta på den gnistrande glöden i en eld.

mekong_-5

Under båtresans andra dag stannar vi till vid flera djungelbyar. Vi får inblick i det lokala livet på en fattig landsbygd. En grupp pojkar paddlar en ranglig träkanot för att vittja fiskenät. En mamma tvättar bylten med kläder vid flodkanten, en äldre man bär ner en tung låda som ska med på båten och en drös med barn badar och har vattenkrig.

Efter ytterligare sträckor med hänförande utsikt, ett tiotal parti kort, dåliga skämt och häftiga berättelser från världens hörn är båten framme i den sedan kolonialtiden franskinspirerade staden Luang Prabang. Staden finns med på Unescos världsarvslista och de pampiga kolonialhusen i en blandning av fransk och indokinesisk stil är både vackra och unika.

Det är inte bara arkitekturen som avslöjar att Laos en gång var koloniserat av Frankrike. Det ligger nästan ett franskt bageri i varje gathörn där du kan köpa både baguetter och croissanter.

5-2Mekongfloden är Luang Prabangs puls­åder och trafikeras av både mindre båtar och större handelsfartyg. Mitt i staden möts Mekongfloden och Nam Khan-floden vilket skapar ett vackert promenadstråk mitt i centrum.

Staden är Laos kulturstad nummer ett och trots den lilla stadskärnan finns här mängder med saker att göra. Något av det häftigaste är munkarnas morgonpromenad där människor står längs gatan och lägger ner mat och allmosor i de korgar munkarna kommer bärandes på.

Det finns flera tempel att besöka inne i staden men hyr du en chaufför med några vänner kan du komma iväg till flera sevärda platser en bit bort – som grottan Pak Ou. Den är känd för alla Buddha­statyer som finns här. Du måste korsa Mekongfloden med en liten båt och gå upp för en vit och smal trappa innan du kan beskåda myllret av statyer och andra prydnader.

mekong1Folket flyttade statyerna hit under Vietnamkriget då amerikanarna bombade Laos – kanske ville USA att landet att hålla sig utanför konflikten. Resultatet är att tusentals tempel förstördes och att Laos är det land i världen där flest bomber fallit. Men i Luang Prabang kunde folket i alla fall rädda en del av kulturskatten.

När mörkret intar stadens gator växer ett myller fram på den stora huvudgatan Sakkaline. Nattmarknaden i Luang Prabang är fantastisk med allt du kan tänka dig. I flera matstånd finns fyllda baguetter i mängder av variationer och kombinationer. På stora röda dukar utlagda på asfalten ligger smycken, stenar och tyger. I stånden under tak hänger kjolar, skjortor och byxor i en färggrann palett.

Viker du av från huvudgatan finns en matmarknad i vad som mer eller mindre är en gränd. Plåt och plasttak har satts upp som tak mellan de två husen som står tätt intill varandra. Ingången till gränden är något dold och inte så lätt att hitta. Men väl värd flera besök.

Här inne doftar det ljuvligt från grillar och grytor. Kyckling eller fläsk på spett, grönsaker, korv och fisk får fin färg av glöden. Ett tiotal kvinnor står bakom bord som dignar av skålar med mat. Det är bönsallader, svamp, wokade nudlar, vattenmelon, bröd, friterad banan, ris, ägg och maträtter du aldrig smakat. För bara 10 000 Kip, cirka 8 svenska kronor, får du ta en tallrik och fylla den med så mycket du kan. Varje kvinna har sin egen mat och intill sin buffé några rangliga träbord och bänkar för oss som vill äta. De säljer också öl och annan dryck för samma pris vilket innebär att du får en rejäl måltid med dricka för under tjugo svenska kronor.

Laos är ett av Asiens fattigaste länder. I området kring huvudstaden Vientiane har en viss ekonomisk utveckling skett men på landsbygden här i norr står i stort sett utvecklingen stilla. Vägarna och kommunikationerna är inte utbyggda och någon järnväg existerar inte. Därför är det bil eller buss som gäller när vi vill lämna Luang Prabang efter några fantastiska dagar. Lokalbussen är det allra billigaste alternativet om du vill förflytta dig söderut i landet. Men det finns många chaufförer som erbjuder privata minibussar där det kan bli billigt om du går ihop med andra.

Vi tar en avstickare från Mekongfloden som rinner på ensam ute i vildmarken och åker istället via den slingrande hisnande vägen över bergen ner till Vang Vieng. En liten stad med ett ökänt rykte över hela världen. Genom samhället rinner den mindre floden Nam Song. En flod som spelat stor roll för invånarna här.

Utsikt från ett av alla hostel i Vang Vieng.

Utsikt från ett av alla hostel i Vang Vieng. Foto: Patrik Enlund

Vang Vieng har i århundraden varit ett traditionellt bondesamhälle. Men i början av 2000-talet hände något som revolutionerade hela staden. Några lokala affärsmän kom på idén att låta turister åka längs floden på innerslangar från traktordäck. Så kallade ”tubes”. Detta tillsammans med droger, svampar, alkohol, hög musik och galna lekar lockade till sig unga partysugna människor från hela världen – främst från USA och Australien. Längs floden byggdes barer, hopptorn, gungor, ziplines, rep­banor, jättevattenrutschbanor och barerna bjöd de festsugna på gratis shots. Mängder av nya hotell och hostels byggdes varje vecka under boomen.

Invånarna i Vang Vieng var inte oförstående – snarare välkomnande. CNN har gjort flera nedslag med anledning av ”tubingen”. 19-årige Buon My flyttade till Vang Vieng 2009 för att jobba och förbättra sin engelska.
– Risodling är hårt och mina föräldrar är glada att jag är här istället. Jag kan ge pengarna jag tjänar till mina yngre systrar och bröder så de kan gå i skolan. Och när jag kommer hem tycker folket i min by att jag har ett coolt jobb, sa han till CNN under ett av deras besök.

Men allt fick en vändning. 2011 dog 27 personer till följd av det okontrollerade festandet. Några drunknande på grund av fylla, andra åkte ziplines och landade på stenar som inte upptäckts i vattnet.

Myndigheterna i Laos bestämde sig för att ta krafttag för att förhindra olyckor och ändra bilden av staden som har så mycket­­ mer än bara droger och alkohol. Vang Vieng ligger nämligen vackert omsluten av höga berg, det finns flera häftiga och långa grottsystem runt staden, företag erbjuder klippklättring på kalkstensklippor och kajakturer på den mäktiga floden.

För att få bukt med problemet stängdes 24 barer längs floden. I engelskspråkiga tidningen Vientiane Times gick myndig­heterna ut med följande uttalande.
”De här barerna drivs i strid med reglerna,­­­ de tillhandahåller osäkra drycker till kunder och en del av dem har inte några verksamhetstillstånd”.

Anno 2014 finns endast tre barer kvar. Uthyrningen av ”tubes” har strikta regler om öppettider och användning. Trots detta fortgår ändå partyt – om än på mindre nivå och under mer kontrollerade former. När jag kommer paddlandes i en kajak förbi den berörda sträckan längs Nam Song spelar fulla amerikanare Beerpong och Flip the cup samtidigt som de dansar till den höga musiken.

Även inne i centrum är det fullt ös. Niklas från Halmstad har kommit till Vang Vieng bara för att festa.
– Ja, det är det jag längtat efter mest. Drogerna. Vi ska äta svampar, happy pizza och röka på, säger han innan han skyndar vidare mot nästa shot inne på den galna baren Fat Monkey.

Vang Vieng är ett backpackermekka. Det är billigt och utbudet av saker att se och göra känns oändligt. Hyr en moped och åk till någon av alla grottor som finns. Eller varför inte ta en tur till Blue Lagoon som blivit ett populärt badställe i en utgrävd bäck långt ut på landet. Här finns dessutom också en stor grotta att förundras av. När du klättrat upp för en smal, brant stig med repstaket öppnar sig ett bergrum i storlek med Globen i Stockholm.

Vi är ett mindre sällskap som tagit oss hit och nu börjar vi likt Jonatan och Skorpan i Bröderna Lejonhjärta leta efter ”vägen”. Tidigare under dagen har vi nämligen fått höra att det finns en koppling med en annan grotta. En grotta vi undersökte med hjälp av Soyi, en mycket gammal man som är guide. Vi kravlade oss in i ett litet lerigt och fuktig hål, kröp i tunnlar, krökte kroppen i de mest onaturliga ställningar och drabbades av lätt cellskräck när det knappt gick att röra sig i ett litet grottrum. Vi har krupit i trettio minuter rakt in och ner i en grotta. Det finns inte en tillstymmelse till ljus förutom våra pannlampor när Soyi plötsligt stannar och pekar på ett djupt hål.
– Om ni kryper in där och fortsätter i tre timmar, då kommer ni ut i grottan vid Blue Lagoon, säger Soyi.

Han är över 70 år gammal men vig som ett gummiband. Jag frågar om han själv gjort tretimmarsturen någon gång.
– För länge, länge sen när jag var ung. Du måste ha med dig tre pannlampor för batteriet tar slut. Den är inte öppen för
turister men ni kan prova att gå in en bit och komma tillbaka, säger han.

Vi kan inte motstå hans erbjudande utan kryper raskt in i det trånga hålet och försvinner iväg genom en smal gång som sedan öppnar sig så mycket i taket att det går att stå raklång. Väggarna är fuktiga och det droppar lätt uppifrån. Gången verkar oändlig men efter en kvart hörs Soyis ekande rop att vi måste komma tillbaka.

När vi nu tagit oss till Blue Lagoon landvägen vill vi försöka hitta ingången från det här hållet. Efter intensivt letande springer vi på en vitmålad pil på ett stort klippblock och förstår att vi har kommit rätt. Men här får vi stanna. Mörkret lägger sig utanför grottan och vi måste tillbaka ner för branten innan det blir för farligt.

Den Laotiska landsbygden är vacker. Ska du besöka någon av alla grottor hamnar du här. På landsbygden. När vi promenerar från parkeringen till en av alla grottmynningar går vi på en bro över en å som sicksackar sig fram mellan risfälten. En ung kvinna som står med vatten upp till midjan och plockar växter till matlagning kikar fram under sin konhatt när vi passerar.

På andra sidan möter vi en flock stora bufflar, en av dem är en stor tjur med en gigantisk ring i näsan och stora horn. Han visar sig vara ofarlig när vi lugnt går förbi. På de stora risfälten jobbar flera män och kvinnor och det enda du ser över de höga risplantorna är deras ljusa hattar.

Reser du genom Laos söderut blir nästa naturliga stopp huvudstaden Vientiane. En stad i storlek med Göteborg. Om Luang Prabang är märkt av fransmännen är Vientiane än värre. Här trängs franska caféer och restauranger i mysiga kvarter nära Mekongfloden. Här finns också ett stort köpcentrum och marknad – Talat Sao.
En stor byggnad med flera våningar av affärer i olika storlekar och i kvarteret runt byggnaden står försäljningsstånd packade under presenningar och plasttak.

Under en av de gröna presenningarna säljer en man platt-tv:ar, hemmabiosystem och kylskåp. Intill gastar en kvinna ut budskapet att du i hennes stånd kan köpa kläder, skor och smycken.

När du tröttnat på marknadskaoset kan det vara läge för avslappning. Laos har en stark tradition av massagekultur och
Laoterna älskar sin ångbastu. Det finns flera företag i Vientiane som erbjuder massage och bastu. Ett perfekt avslut efter bastu och massage är att avrunda kvällen med en Beerlao på någon av alla de restauranger som ligger längs med gatan intill Mekongfloden.

Den nya strandpromenaden intill Mekong med betongunderlag är bara några år gammal och här kan du strosa kvällen lång på nattmarknaden och titta ut över floden för att se alla glittrande ljus på den Thailändska sidan.

Glittrande ljus på floden kan du även få uppleva längst ner i södra Laos på gränsen mot Kambodja. Här vidgas Mekongfloden och ger utrymme för mängder­ av öar. Under torrperioden sticker ännu fler holmar upp ovan ytan. Området som påminner om en skärgård har därav getts namnet ”4 000 öar” och blivit en het turistmagnet. Två öar är extra populära. Don Det och Don Khon som binds samman av en bro. Här växer palmer längs vattenlinjen och i små hus som hänger ut över vattnet kan du bo både mysigt och billigt. Eller vad sägs som sex svenska kronor per natt.

mekong_-30

En tur med båt på Mekongfloden är en fantastiskt vacker upplevelse. Foto: Patrik Enlund

Turer i solnedgången med just en glittrande Mekong är populärt här. Både större företag och enskilda fiskare erbjuder turist­er­­ en tur på floden för en billig penning när solen sjunker. Vi packar med en påse chips, en låda Beerlao och hoppar i vår förare Souks lilla båt. Tvåtaktsmotorn skramlar igång och puttrar behagligt tills vi kommit ut en bit. Souk stänger av motorn och vi glider ljudlöst med den starka strömmen och kan dra njutningens suck flera gånger om tack vare den vackra omgivningen.

När solen försvunnit ner bakom palmtopparna gör sig hungern påmind. Längs Don Dets östra strand ligger matställen på rad. Vi fastnar för ”Adams bar”. En restaurang som satsar på västerländsk mat mitt bland alla gröna och röda currygrytor. De hemmagjorda hamburgarna är det som går åt mest. Adam visar sig vara en 30-årig kille från Storbritannien.
– Jag var här och backpackade för tre år sedan. Jag har aldrig åkt tillbaka, jag tjänar mer här än vad jag gör hemma, säger han.

Adams dator är full med de senaste filmerna men så klart även alla klassiker. Varje kväll har han filmvisning där kunderna önskar vad de vill se. I ett rum bortom restaurangen kan du även spela tv-spel eller kasta dart.

Att vakna i en hängmatta på balkongen av en rödorange sol som tränger genom palmbladen ger morgonen en ny dimension­­­. En del av Mekong flyter ljudlöst förbi och en man puttrar förbi med sin fiskebåt.

Kaffeodlingar finns det gott om i södra Laos på den bördiga högplatån ”Bolevan plateau”. Foto: Patrik Enlund

På Don Det och Don Khon finns inte mycket att göra. Här är du för att slappa och ta det lugnt. Är du här rätt tid på året finns chansen att få se en flock med sötvattensdelfiner som lever i floden. På Don Khons södra udde kan du få åka ut med båtar för att få syn på dem – har du riktig tur kan de skådas från land.

Ska du korsa bron mellan öarna får du vara beredd att betala en mindre avgift. Men det är det värt för chansen att få se delfiner. De flesta hostels har cyklar att hyra ut. Trampa dig fram på den gamla banvallen för att korsa Don Det. Här låg en gång i tiden fransmännens järnväg som de använde för att frakta båtar uppströms då de vilda forsarna mellan de små öarna gjorde vattenvägen omöjlig. I dag fungerar banvallen som cykelväg.

En stor balkong i betong utgör den sydligaste punkten på Don Khon. Här slutar myllret av öar och utsikten över stora och breda Mekong är magnifik. Tyvärr visar sig inga delfiner denna gång. Men väl skymten av nya äventyr. Där borta ser vi nämligen Kambodja. Gränsen ligger bara några långa stenkast bort. Ett annat land. En helt annan historia.