I hjärtat av mitt hus finns ett bibliotek. Det uppstod när jag byggde till en inglasad matsal mot trädgården, och eftersom huset då förlorade det rummets enda fönster kändes det som en naturlig plats för ett bibliotek. Detta rum är nu inrett med hyllsystemet Magiker, en ganska användbar bokhylla i praktiska moduler. Eftersom folk mer och mer läser böcker på läsplatta så finns det i riket ett enormt överflöd av såväl böcker som bokhyllor. Ibland kan man till och med få betalt för att hämta dem.
Varje löpmeter hylla i mitt bibliotek är således sprängfyllda med böcker som någon ofta har läst en eller flera gånger innan de hamnade hos mig.
Detta fönsterlösa rum är husets bästa plats. Just nu finns här två stycken små soffor, av det epilepsiinspirerade tyget att döma bör de komma från ett tidigt blurrigt 90-tal. I kaminen knastrar ofta en värmande eld, och det är här som de flesta koppar med lakritste intages.
Häromdagen förstärktes detta biblioteks innehållsförteckning med ett antal böcker från en äldre avliden persons vindsförråd. Det handlade om väldigt små marginaler innan hela detta vindsförråd skulle transporteras till en så kallad ÅVC. Detta betyder återvinningscentral och har som namnet antyder väldigt lite att göra med återbruk.*
Några av de böcker som räddades från kommunens papperskvarnar var nedanstående intressanta tryckalster, cirka 70 år gamla.
Den största var en reseskildring. En hedersman vid namn Hans Ostelius hade iförd tweedkostym och väst rest runt och samlat sina intryck i boken ”Resenär i Venezuela”.
Jag antar att den tjänat ut som resehandbok, men det är ett ytterst intressant historiskt dokument som ger insyn i en värld som inte längre existerar.
För mig som inte ännu rest i Venezuela kanske jag ska vara försiktig med att se bokens innehåll som aktuella sanningar. Ett citat som exempel:
”Det finns ett drag som kommer att få håret att resa sig på en europés huvud när han har att göra med venezolaner. De utgör sannolikt världens minst punktliga folk. Bjuder man en venezolan på middag klockan åtta så kan man vara övertygad om att han kommer halv tio”.
Andra kulturskatter var reseparlören ”Repolissez votre francais” vars illustrationer är små mästerverk och det otroligt märkliga satirhäftet ”Foolishly yours” som enligt den obegripliga inlagan skulle vara tryckt av Air India. Dessa tre trycksaker, och ytterligare 50 kg felfria böcker från 50-talet var predestinerat att forslas till soptippen för ett par veckor sedan, men har nu räddats till ett fortsatt liv ibland sina 2000 kompisar i biblioteket. En intressant fråga är förstås; vad kommer att hända när jag ska flytta, eller har dragit min sista suck? Vilken oerhörd belastning blir det då för mina efterlevande att ta hand om allt detta?
Det är just här man kan hamna i ett ändlöst filosofiskt resonemang om huruvida man som individ tyngs av ägodelar och böcker. Kineserna menade ju att om man äger mer än sju ting så ägs man av tingen, och i en tid när downsizing används allt oftare så kan man ju undra om de har haft rätt hela tiden. Jag är lite osäker på om man skulle kunna kringgå kinesernas tes genom att jag påstår att själva biblioteket möjligtvis kunde räknas som ett ting, även om det innehåller 2000 böcker…. Jag inser att detta sätt att räkna på lätt skulle kunna missbrukas. Snart påstår man då att ”man bara har ett styck garage” som visserligen är proppfullt med prylar men det är dock bara ett styck garage.
Innan jag har rett ut den här frågan så får biblioteket leva vidare i hjärtat av huset. Prasslandet av bokpapper har en rogivande effekt på mitt inre och vad som händer med denna kulturskatt när jag vandrat vidare till nästa nivå är helt irrelevant just nu. Kanske gör hela lasset en ny resa mot tippen? Kanske mals allt ner varefter pappersfibrerna återanvänds och blir till färgläggningsböcker för vuxna eller vad som nu är på modet vid det tillfället? Kanske gör en oväntad donation att hela gården K-märks och hela biblioteket bevaras intakt för framtida generationer. Kanske kommer en yngre människa med intresse för det tryckta ordet att ta över hela rasket?
Vem vet? Nu ska jag iallafall lägga in ett stycke ved i kaminen och läsa Göteborgsposten.
*Själva återvinningsordet i namnet ÅVC kommer av att det material som lämnas i avsedd container smälts eller mals ner och i bästa fall kan då materialet återvinnas igen, eller eldas upp för att värma vatten i någon fjärrvärmeledning. Detta kallas då energiåtervinning.
Allt fler kommuner blir allt bättre på Återbruk/Återanvändning och kanske kommer framtidens ÅVC att betyda ”Återanvändningscentraler”. Detta vore ju praktiskt för då kan ju samtliga redan tryckta skyltar återanvändas.