Ibland flimrar det förbi ett inlägg om fastlagsbullar i mitt flöde på ett socialt medium. Det är ett tidningsurklipp från januari 1952. Det handlar om en konditor i Malmö som tydligen hade böter att vänta för ett brott han begått i sitt konditori. Brottet? Han hade bakat och sålt fastlagsbullar alldeles för tidigt, redan i början av januari!
Det finns flera intressanta aspekter på denna historiska händelse. De flesta reagerar kanske på det absurda juridiska spektaklet kring detta brott. Det var en poliskonstapel som upptäckt semlorna i skyltfönstret och rapporterat brottet till Åklagarmyndigheten. Tydligen var det på denna tid reglerat av Jordbruksverket, både när semlorna skulle säljas och vad de skulle kosta. De kristna krafterna var då något starkare än idag, och Gud nåde den som dristade sig att baka och saluföra fettisdagsbullar innan den 3 februari eller efter den 9 mars.
Jag tänkte se på denna händelse ur en helt annan vinkel. Ur ett slags lite luddigt lyckoperspektiv. Idag har ju de kommersiella krafterna sedan länge slagit ut kyrkans roll i vårt samhälle, och detta har medfört att vi kan köpa semlor närapå året runt. Detta måste ju vara en stor seger för vår valfrihet, och ett betydelsefullt steg mot ett friare och lyckligare liv. Eller?
En påse godis som vi förr såg fram emot till helgen är inte längre en liten platt vit miniatyrpapperspåse med färgglada bubblor på sidan. En sådan som man fyllde med typ 12 stycken olika karameller. Nej, nu är det snarare små säckar med platt botten och på de neonfärgade plakaten jämte så kan vi läsa att priset sjunker något om vi plockar till oss ett kilo eller mer.
Och herrejösses vad många lyckliga barn jag brukar se vid godisdiskarna numera! Jädrar, de tindrar med ögonen så jag får ta på solglasögonen. Eller inte.
Många jag känner kan handla nya prylar varje dag. Deras ekonomi tillåter det. De kan byta gardiner höst och vår. De kan byta soffa när trenderna och färgerna vänder. De ska ut på vårarna och köpa en vårjacka och de ska ut på höstarna och köpa en höstjacka. När de bläddrar i heminredningsmagasin grips de av insikten att deras tapeter nu suttit uppe i åratal, och så kan de ju inte ha det.
Det finns en stor grupp idag som kan få nästan vad de vill nästan när de vill.
De vill inte vänta till 3 februari på en semla! De vill ha den nu! Enligt Instant-happinessprincipen vill de inte spara till något och inte vänta på något.
Nu är det snart tio år sedan jag slutade med mina personliga hälsoprofilsamtal över hela Sverige. Anledningen till det var mer på det personliga planet, men såpass kan jag avslöja att den så kallade ”jakten på lycka” spelade en stor roll. Det finns säkert ingen patentlösning för alla, och om jag hittar den så lovar jag att publicera den här.
Men en liten cliffhanger kan jag lämna så här på slutvinjetten; Lyckan bor nog snarare i en puls än i en kontinuitet. Oavsett om det gäller förmånen att kunna välja när man äter en semla, att kunna köpa prylar eller att året runt ha konstant temperatur i köket.
