På den officiella turistbyrån i Ubud (Yaysan Bina Wisata öppet från klockan 08:00 till 20:00) finns det pärmar med olika utflyktspaket till fasta priser. Vi hyrde en chaufför hos turistbyrån med sex förplanerade stopp, för 600 000 Indonesiska Rupiah (cirka 420 kronor), då var inte entréavgifterna medräknade. Det skrivs mycket om chafförer på Bali, folk råkar ut för ockerpriser, bli körda till ställen chaffören har avtal med, i vissa fall blir det hotfullt. Vi valde en offentlig turistbyrå för att kringgå eventuellt strul och vi var väldigt nöjda med dagen. Vi kunde scouta nya orter, för att se om vi ville stanna där framöver.
Först på agendan var Mengewi Royal family temple – en stor park med ett inhägnat område i mitten där turister dessvärre inte fick gå in i. Menstruerande kvinnor var överhuvudtaget inte välkomna, vilket jag och Richard fnittrade åt. Hur skulle vakterna kolla det?
Andra stoppet blev en av höjdpunkterna: Parean coffee garden and spices. Vi blev guidade i en trädgård för att se hur peppar, vanilj, kakao, kaffe och kanel växer. Där blev vi serverade en avsmakningsmeny med välgörande teer och olika kaffesorter, som kokkoskaffe till exempel. Klart lysande huvuddrycken var världens dyraste kaffe luwak coffee. Det är mårdkatter som äter mogna kaffebönor och avföringen rostar man i en panna ovanför eld. Inte så fräscht kanske. Dessutom sitter mårdkatterna i en bur och får inte välja de bästa kaffebönorna att äta, vilket den skulle göra om den levde i frihet. Vi PK-blundade då vi inte visste förhållandet för djuren innan det var för sent. Vi köpte inte med oss något Luwak kaffe på grund av det och kommer inte att stötta denna industri framöver heller. Kaffet däremot var gott. Starkt med rund smak och lite bittert.
Tredje stoppet var Ulu Danu Temple vid sjön Beratan, som är nog Balis kändaste tempel vid vattnet, det man brukar se på foton. Det var en vacker syn, men eftersom man inte fick gå in, tyckte vi det var lite trist.
På vägen till fjärde stoppet passerade vi ”Strawberry hill” där jordgubbar odlas, tack vare det svalare klimatet i bergen. Man kan inte köpa jordgubbar någon annanstans på Bali än just på strawberry hill. Jag bestämde mig för att passa på och köpa en låda, det var ganska dyrt. Men mest fascinerande var Ubudbornas reaktion på jordgubbarna. Det måste poängteras att Ubudbor är väldigt slipade affärsmän. Alla vi stötte på slutade med det dem höll på med och helt förhäxade stirrade på mina vackert inslagna jordgubbar som jag bar på. Vissa människor hade halvöppen mun, vissa pekade och sa ”strawberry”. Det finns tydligen ingen balinesiskt ord för jordgubbar. Ett hett tips om du ska hem till en balines: ta med dig en låda jordgubbar så får du vänner för livet!
LÄS OCKSÅ: Häftig resa till Komodo – varanernas ö >>
Gitgit vattenfallet var vår fjärde stopp och den andra höjdpunkten, jag fick verkligen mersmak för vattenfall. Man fick gå ned genom en tät Jurrasic Parkliknande djungel och väl framme belönades vi med ett 30 meters vattenfall med kallt bergsvatten. Det var magnifikt! Vilken styrka, det där var ingen vattenfall man ställer sig under!
Färden fortsatte till norra Bali och staden Lovina. För första gången insåg jag att Bali är fattigt. Klimatet är klart svalare på norra Bali och stränderna var lavasvarta, vilket skapade gangska dystert intryck. Där blev vi körda till en restaurang på stranden, men vi ville prompt till en folklig warung. Jag vet inte om det enbart gäller Bali, men restauranger på stranden har oftast sämsta maten.
Vi avslutade vår dag med dagens tredje och sista höjdpunkt Banjar varma vattenkällor, beläget på norra Bali. Det varma vattnet var mineralrikt och uppvärmt naturligt av vulkanisk aktivitet. Det var lungt, lummigt vackert och framförallt billigt. I plurret kände vi av att dagen hade varit lång och jordgubbarna väntade i bilen på oss.
Sammanfattningsvis skulle jag verkligen rekommendera att göra en sådan här tripp.