Sträcka: Stockholm – Nyköping.
Total väntan med tummen ute: Cirka 20 minuter.
Bilar: 2.
Personer: 4.
24 maj, 2016
Min resa skulle gå från centrala Stockholm. Nu gällde det bara att hitta den bästa platsen att slänga ut tummen på. Gående får ju inte vistas på motorvägen men jag måste ju upp på motorvägen. Vilken påfart kan då vara den bästa? Jag valde Stora Essingen precis vid tvärbanans station. Påfarten är bred och det finns möjlighet för bilar att stanna till utan att vara i vägen. En oerhört viktig komponent när du ska hitta den bästa platsen att lifta på. Bilarna måste kunna stanna utan att hindra någon annan.
Precis vid motorvägsskylten på Stora Essingen intog jag position.
Ur bakfickan drar jag fram mitt förberedda A4-ark där jag med bläckpenna skrivit Södertälje, Järna, Nyköping i versaler. Några få bilar passerar. Men sen stannar den första. En silvrig Skoda kombi. Bilen har inte elhissar så mannen bakom ratten hänger sig över passagerarsätet och vevar ner rutan. Lite jäktad är han.
– Tjena du, jag kan inte plocka upp dig. Jag har liftat själv i unga år. Ett tips: ta av dig solglasögonen. Ögonen är själens spegel.
Jag slår mig för pannan. Det där vet jag ju. Liftarens gyllene regel nummer ett. Ögonkontakt. Jag har bara i det soliga vädret helt enkelt glömt bort att ta av mig glajjorna. Jag tackar mannen och tar nya tag.
Efter den lilla fadäsen går det som en dans. Jag har inte väntat mer än 10 minuter när den vita bilen bromsar in precis före övergångsstället. Jag öppnar dörren och får godkännande att hoppa in. Min lilla lätta väska klämmer jag in mellan benen.
Bakom ratten sitter en man i 40-årsåldern med solglasögon och skjorta.
– Jag ska ner till Björnlunda, jag kan släppa dig vid avfarten i Järna, säger han.
Han jobbar i Stockholm och pendlar från lilla Björnlunda på Sörmländska landsbygden varje dag. Jag berättar att jag bara sex dagar tidigare kommit hem från Australien. Han skiner upp och under resten av vår resa ner till Järna väller roliga och fantastiska reseminnen ur honom som ett rinnande vatten.
– Jag var med en polare i Australien när vi var unga. Vi fick slut på soppa på östkusten. Vi hade passerat en gammal nedlagd mack. Vi knackade på dörren till ett hus som hade trädgården full av stora paddor. Det var en finne som öppnade. Han pratade svenska och blev så glad när vi kom. Han hade drivit macken när den fortfarande var igång. Hans hus var ett riktigt nordiskt hus med furu överallt på insidan. Han bjöd in oss på bastu men vi hittade på någon ursäkt och tackade nej.
Han funderar en stund och skrattar sen.
– Fan, det ångrar jag. Vi skulle tackat ja och bastat med honom.
Han fortsätter sedan med att berätta om resan som gick vidare till Nya Zeeland.
– Vi köpte en bil av två brittiska killar i Christchurch, en riktig jävla skruttbil. Den lät utav helvete när man svängde och det small i hela styrningen. Killarna påminde oss om att skicka in papperna för ägarbyte. Vi la det i handskfacket och sen glömde vi bort det.
Men berättelsen är inte slut där. Närmare slutet av resan gick bilen sönder.
– Det var ett under att den höll. Vi hoppade in taket på den och sen kom vi på det där med ägarbytet och kollade upp det. Då visade det sig att de brittiska killarna inte heller hade registrerat sitt ägarskap. Bilen var skriven på någon gubbe i Christchurch.
Vi skrattar båda åt minnena som åtminstone har 15-20 år på nacken och skiljs sedan åt vid avfarten i Järna.
Jag hoppar ur den vita bilen precis vid väjningsplikten från avfarten där det ändå är kö. Sedan korsar jag stora vägen och ställer mig på andra sidan precis där påfarten söderut börjar. Bilar i långa köer kommer från centrala Järna. De allra flesta kör bort mot norra påfarten mot Stockholm. Bara ett fåtal blinkar höger där jag står.
Med Bon Jovi i lurarna, blå himmel och sol är tillvaron ganska bra. Musiken gör att jag inte hör det höga ljudet från motorvägen och bilarnas brummande motorer. Jag knäpper med fingrarna, snurrar runt och går fram och tillbaka på stället i takt till musiken i lurarna.
På de som sitter i bilarna som kommer ner på avfarten från Stockholm är det mest leenden när de ser mig. Några enstaka buttra människor tittar ilsket på mig och undrar säkert vad det där är för stolle. Jag känner mig inte som en stolle. Bara som en glad prick som snart kommer få vara med om ännu ett härligt människomöte.
Och det dröjer bara tio minuter innan en liten smidig bil stannar till. Två spralliga kvinnor och en något lugnare man är det som bjuds när jag ska ner till Nyköping.
– Du ska vara glad att jag har med mig mina kollegor, säger hon som kör. Jag hade inte stannat om jag var själv.
Hon berättar att det ändå helt var hennes eget beslut att stanna. Sen skrattar hon igen.
De skrattar mycket i den här bilen. Det passar mig bra. En glädjebil. Det här gänget pendlar från Nyköping till Järna varje dag. De är alla tre lärare. Det blir inte en tyst sekund.
– Bara två veckor kvar nu, säger kvinna i baksätet till föraren.
– Ja, det ska bli så skönt, svarar hon.
De pratar förstås om sommarlovet som vid liftningens tillfälle ännu inte hade börjat. De räknade ner med stor förväntan. Samtidigt är kvinnan i baksätet lite skeptisk.
– Det är inte bra med ett så långt sommarlov. Barnen glömmer vad de lärt sig, säger hon.
Hon har också förstås lösningen på problemet.
– Inför tre terminer, kom ihåg var du hörde det först, säger hon och tittar på mig.
Efter skratt, fnitter och historier säger vi hejdå. Mitt i stan blir jag avsläppt och kan lägga ännu en härlig liftardag till handlingarna.
