Jag fick lift med regeringens olagliga spion

Nu ska jag berätta om när jag fick lift med en spion.  Den häftigaste liftarhistorien jag troligtvis någonsin kommer få uppleva. Spänn fast säkerhetsbältet för nu åker vi.

Jag gick ut klockan 8.25 och ställde mig efter rondellen vid Ica i Oppeby i Nyköping på väg 53. Det är dåligt med trafik denna tisdagsmorgon. Inte jättemånga som ska mot Sparreholm/Malmköping. På min första skylt har jag skrivit Sparreholm som är halvvägs till Malmköping dit jag ska.

Jag hinner trots den lågintensiva trafiken inte stå mer än 5-10 minuter innan min bil för dagen stannar.

Vid ratten sitter en propert välklädd herre med solglasögon. Han är 60+.
– Jag ska på sammanträde med pensionärsförbundet i Malmköping, säger han.

– Så bra säger jag, dit ska ju jag.

Han ser ut som vem som helst. Men bakom de där solglasögonen finns en historia som heter duga.

– Jag har jobbat som attackdykare i flottan, börjar han.

Redan där blir jag imponerad. Titeln låter ju väldigt häftig.
– Man skulle kunna simma si och så många distansminuter över och under vattnet, berättar han.
– Det låter spännande, säger jag.
– Nej, det var jäkligt långtråkigt, svarar han.

Därför stannade han inte som attackdykare hela tiden. Han avancerade inom Försvarsmakten.

Vårt samtal flyter iväg åt alla olika håll och det blir många trådar. Vi hamnar i kungafamiljen. Jag säger något om att jag inte tycker att Sverige borde ha en kung.

Han är av den motsatta åsikten och börjar förklara varför han tycker och tänker på vissa sätt i alla de möjliga frågor.
– Jag kommer från ett riktigt arbetarhem. Morsans bästa kompis var Alva Myrdal, säger han.

För er som inte vet vem Alva Myrdal är så kan jag kort säga att hon satt som minister i både Tage Erlanders och Olof Palmes regeringar. Hon har också mottagit Nobels fredspris. För att dra den korta versionen.

Men tillbaka till bilsätet.
– Jag minns också hur morsan tagit Olof Palme som liten grabb och ruskat om honom.

Jag känner vid det här laget att i den här bilen vill jag sitta hela dagen och bara åka och åka. För vänta bara, det ska bli bättre.
– Jag var med och infiltrerade KPML(r) i Göteborg på 70-talet, säger han.

För er som inte kan er historia är KPML(r) snabbt förklarat det svenska kommunistiska partiet.

Har jag alltså hoppat in i en bil med en attackdykare och hemlig spion för regeringen?

Hur vi hamnade i att han droppade det där citatet om infiltrationen minns jag inte i detalj. Men det är nu det börjar brännas ordentligt. Det här är spännande.

Jag kan förstås inte låta bli att undra hur fanken han hamnade där.

Han berättar hur involverad han varit i den socialdemokratiska världen. Rent utav riktigt insyltad. Med sin bakgrund i Försvarsmakten hamnade han så småningom på det som kallades T-kontoret. En hemlig underrättelseorganisation.

Häng på nu, för nu blir det lite historiebeskrivning. T-kontorets uppgift var att inhämta uppgifter från utlandet som var av intresse för Sveriges säkerhet.

Socialdemokraterna byggde under slutet av 1940-talet upp en egen underrättelsetjänst med hjälp av sina arbetsplatsombud.

I kampen mot kommunisterna rapporterade ombuden om vilka medlemmar i facket som antogs vara kommunister. Samtidigt började Försvarsmakten känna ett behov  av att identifiera personer i Sverige som kunde vara en säkerhetsrisk. Detta ledde så småningom till att något som kom att kallas för ”IB” skapades. Kort sagt en sammanslagning av T-kontoret och Socialdemokraternas organisation, även om det är mer invecklat än så.

Jag får passa på att reservera mig för eventuella fel här då jag själv inte – trots att jag läst på – är riktigt insatt.

Vid den här tidpunkten var Socialdemokraternas Tage Erlander Sveriges statsminister.

Den 3 maj 1973 avslöjade sedan journalisterna Jan Guillou och Peter Bratt i tidningen Folket i Bild/Kulturfront det som kom att kallas IB-affären. För detta dömdes de till fängelse. Något som kan antas ge deras story mer trovärdighet.

De avslöjade…

…att det fanns en tidigare okänd underrättelseorganisation i Sverige som riksdagen överhuvudtaget inte kände till.

…att IB hade åsiktsregistrerat vänstersympatisörer och att dem hade spioner utomlands. För den som vill läsa mer om IB finns mycket information här: Folket i Bild/Kulturfront: Detta var IB >>

Sveriges försvarsminister nekade vid avslöjandet till att Sverige sysslade med åsiktsregistrering.

IB-affären är den största politiska skandalen i svensk historia. En skandal som sände chockvågor genom hela det politiska Sverige, genom försvarsmakten och säkerhetsorganen. Och som med tiden skulle leda till att Socialdemokraterna förlorade sin mångåriga maktställning. Läs mer på Expressen här: 40 år efter skandalen som skakade makten >>

Här sitter jag alltså nu i en bil mellan Nyköping och Malmköping med en man som verkar veta en hel del om detta.
– Jobbade du för IB när du infiltrerade KPML(r)? frågar jag till slut rakt ut.

Han svarar jakande. Jag som förstås vid det här laget är helt eld och lågor över detta frågar några fler frågor. Då barsknar han till ordentligt och säger strängt:
– Du ska inte fråga så mycket.

– Äsch, det där är väl preskriberat nu, säger jag lite lättsamt.

– Njae, jag får titta mig om över axeln varje dag, säger han.

Det går rysningar längs min ryggrad. Så spännande tycker jag att detta är.
– Det finns mycket som inte bör komma upp i ljuset, säger han.
– Vadå, finns det information som skulle skaka om hela regeringen idag?, frågar jag.

Han nickar.
– Men det skulle väl mer bara svärta ner den socialdemokratiska historien? undrar jag.

Han svarar att det inte bara är Socialdemokraterna. Och att det inte alls bara har med historia att göra.

Jag börjar förstå att mannen bredvid mig alltså sitter på information som inte kommit ut. Han vet saker om riksdag, regering, Säpo och underrättelsetjänst som inte svenska folket vet. Som inte journalister vet.
– Svenskar är så naiva och tror inte det här finns i vårt land, säger han.
– Det är inte sant, fortsätter han.

Jag vet inte riktigt var jag ska ta vägen. Jag vill veta allt men förstår ju att inte kommer säga ett smack. Och nu är vi framme i Malmköping. Jag måste hoppa ut även om det tar emot. Vi tar ett trevligt avsked innan jag stänger igen bildörren.

Den här historien kommer jag aldrig glömma.