Allting började med ett presentkort; Aromamassage i födelsedagspresent från min Italienska vän. Det slutade med en stor mängd inspiration och en oväntad vänskap. Presentkortet ledde mig nämligen till ”Själens Rum” och Jessica Engman, egen företagare och fyrabarnsmamma som efter att ha levt ett liv av materiell lyx i överflöd nu lever sin egen version av ett annat, enklare och lyckligare liv, mitt i en vanlig svensk stad tillsammans med sin familj. Målet: Att hela hushållet på sex personer ska leva tillräckligt bekvämt på motsvarigheten till endast en svensk medellön. Syftet: Att få mer frihet och tid för varandra. Och nu är det äntligen uppnått.
Jessicas hushåll på sex personer lever bekvämt på motsvarigheten till en svensk medellön.
Det var en kall vinterdag i södra Hälsingland. Efter en stressig vecka på jobbet, med värk som envist hade långtidsparkerat i axlar och nacke, stoppade jag ner presentkortet i fickan till min varma vinterjacka, tog på mig dubbade kängor och tog mig försiktigt fram över snö och is till ”Själens rum”.
Området var nytt för mig och gatorna tomma på människor så jag lät GPS:en på mobilen leda mig till ett mindre privathus med liten trädgård. En skylt indikerade att jag hade kommit rätt. Jag följde en smal stig till ett betydligt mindre hus på samma tomt, som med tända ljus värmde upp den ruskiga vinternatten. Själens rum heter den, och när jag flera timmar senare var på väg hem förstod jag varför.
När jag steg in i det lilla huset möttes jag av lugna toner från en musikspelare, behagliga aromatiska dofter och av en av de varmaste människorna som jag har träffat. Det som skulle bli en 40 minuters massage resulterade i flera timmar långt samtal om livet medan Jessica och jag satt uppkrupna i varsin mysig fåtölj i skenet av värmeljus. Samtalet åtföljdes av en avslappnande och välbehövlig massage. Vi inspirerades och berördes av varandra och idag delar jag Jessicas berättelse med er.
Jessica ville skapa ett liv med mindre stress och mer harmoni, för både sig själv, familjen och andra människor som är i behov av stillhet och rofylldhet. Hon uppnådde sitt mål genom att downshifta i både privat – och yrkeslivet.
– Det hela började nog redan i barndomen, berättar Jessica. Jag växte upp med föräldrar som kom från en generation där det materiella betydde oerhört mycket. Min far jobbade hårt för att försörja sin familj och min mor tog hand om hemmet. Ingen av oss tre barn gick på dagis men ändå hade vi ingen tid ihop som familj. Däremot hade vi ett stort fint hus fyllt med fina saker; möbler, lampor, skåp överfyllda med porslin, vinglas och karaffer skulle dammas av. Kopparlock på väggarna, tavlor och prydnadsskåp med glasflaskor som skulle skina. Ja, prylar fanns det gott om, men de berövade vår familj på tid tillsammans med varandra.
Majoriteten av oss reflekterar sällan medvetet över de förhållanden och värderingar som vi växer upp i. Vi tar dem för givna och upplever dem som naturliga. Det är ju så det alltid har varit. Och precis som för de allra flesta av oss fortsatte även Jessica i många år under sitt vuxna liv att leva vidare utifrån samma mönster som hon lärt in under barndomen. Mönster där materiella ting tog upp mycket av livsrummet.
– En period i mitt liv levde jag gränslöst. Jag levde i en rik familj som svärdotter. Det fanns oändligt med pengar, det löste sig alltid. Jag shoppade och levde lyxliv i min dåvarande värld. Jag köpte hus, hade stuga, flera alternativa boenden, bytte bilar och båtar, skotrar, MC. Jag var i stort sett fri att göra det jag ville. Men ändå kände jag mig inte nöjd med livet. Det är väldigt lätt att i sin omedvetenhet rusa vidare i det ekorrhjul som man växt upp i, i tron om att det är så det ska vara, att det är så vi ska leva. Men någonstans inom mig har det inte känts rätt.
Att känslan växte sig allt starkare med tiden var svårt för omgivningen att förstå. Jessica hade ju allt man kunde önska sig och levde ett liv som många avundades, ändå blev hon aldrig nöjd. Hon upplevde att det fanns ett stort svart hål inombords. Det omgivningen inte förstod var att Jessicas girighet inte handlade om att ha mer av sådant man kan betala med pengar. Den handlade om att ha mer av det ”levande” i livet.
– Alla tyckte att jag skulle vara nöjd och lycklig som hade det så bra men jag blev bara mer och mer tom och kände alltmer att jag förstod innebörden i att man inte kan köpa lyckan. Det kan jag verkligen instämma i nu.
I efterhand kan Jessica se tillbaka med klarhet, men just där och då var det en stor utmaning att hitta orsaken och lösningen till den bubblande frustrationen. Det var inte förrän hon bröt upp från den dåvarande relationen och det materiella livet som hon sakta men säkert började hitta sin egen väg – en som erbjöd mindre materiella resurser men som kändes mer rätt.
– Jag började min inre resa på ett helt annat medvetandeplan där jag på något vis gjorde upp med mig själv. För mig handlade det om att våga gå på djupet och göra en riktig självrannsakan. Vad var mina värderingar? Vad ville jag ha ut av mitt liv? Hur hade jag växt upp? Hur ville jag att mina barn skulle växa upp? Vad ville jag föra vidare? Och hur kunde jag förändra mitt tänk till handling?
Jessica är övertygad om att allt materiellt som vi samlar på oss innehåller energier som påverkar oss på gott och ont. Föremålen vi har hemma är förknippade med minnen, personer och känslor. Positiva liksom negativa. För Jessica var det därför viktigt att lämna det materiella från sitt tidigare liv och börja om med ny, positiv energi. Hon skaffade en mindre bostadsrätt där hon levde som ensamstående mamma till tre barn.
– Jag gjorde mig av med det mesta och inhandlade endast det jag behövde. Mina barn fick tidigt lära sig att dela en dator och vi införde spelschema där de fick ett antal timmar var i veckan och inget mer. Vi hade en enda TV-skärm där vi hade vårt fredags- och lördagsmys mellan vissa tider. Vi lärde oss alla att kompromissa och vi utvecklade ett oändligt tålamod med och inför varandra.
Trots att Jessica vid det här laget hade tydligare mål som hon strävade efter var det svårt att undkomma samhällets värderingar om att vi måste jobba, vara högpresterande och effektiva. Och hon vet av egen erfarenhet hur lätt det är att låta våra närmaste komma i andra hand trots att det inte är så vi vill ha det.
– I samband med att jag bröt upp från det materiella hade jag börjat arbeta med någonting som skulle förändra mitt livstänk och riktning i livet; Jag var fältsäljare och hade hela Gästrikland under mina vingar. Jag for runt med bilen efter vägarna så hårt pressad att hastighetskontroller skulle fått mig att lämna in mitt körkort åtskilliga gånger. Jag lyckades få dagis att öppna kl 5.30 för att jag skulle lämna mina barn och jag lyckades ibland att hålla fritids öppet till 19.00 för att jag var fast efter vägarna i bilköer. Stackars barn.
Jessica befann sig mitt i ekorrhjulet och var övertygad att pengarna måste in. Hon slets mellan jobbet och familjelivet.
– Jag tror att mycket av det materiella som föräldrar köper åt sina barn många gånger är ett substitut för att kompensera när deras tid inte räcker till för att umgås med dem, berättar Jessica.
– För mig är det en skrämmande utveckling, fortsätter hon. Det är så många barn som känner sig exakt så tomma som jag kände mig redan i min barndom. Och barnen är väl ändå det viktigaste vi har? Det är ju de som far mest illa därute för att vi vuxna jagar det materiella vilket i själva verket dränerar oss på mycket av vår livsenergi.
Jessica är övertygad om att det inte behöver vara så och hoppas kunna inspirera andra föräldrar till att finna levnadssätt som innebär en mera positiv tillvaro för familjen som helhet.
– Allt går att förändra, ibland behövs så lite men det ger så mycket resultat.
För Jessica var det samma år som hon träffade sin nuvarande man som hon kände att situationen var ohållbar.
– Jag befann mig i ett ”gör vad du ska och inte vad du vill – tänk.” Jag insåg att det hade kommit att styra mitt liv och det var där som jag gjorde jag min riktiga vändning i livet. Jag kände att jag stod inför ett vägval som handlade om att våga utmana mig själv och våga bryta mig loss, våga möta min drivkraft, våga stå på egna ben och bli min egen chef.
Jessica sålde sin bostadsrätt och paret köpte ett mindre hus på 113 kvadratmeter. Huset låg lite utanför centrum men ändå centralt eftersom familjen skulle ha en bil istället för två. Vid det här laget visste Jessica någonstans inom sig att hon skulle jobba med att ta emot människor via kropp och själ.
Att bo på mindre yta innebär att familjemedlemmarna kontinuerligt behöver utvecklas som ett ”team” där alla samsas om ägodelarna, delar med sig och stöttar varandra.
Känslan som drev Jessica resulterade i ett litet och personligt företag som hon driver själv.
– Det var i den vevan som jag kom på att jag skulle bygga upp ett ”Själens Rum” med en inspirerande oas utanför. Det skulle bli en plats av harmoni och positiv energi för människor som känner sig stressade eller har kört fast i livet.
Familjen gjorde upp en femårsplan över hur de ville att huset skulle se ut när det var klart. Två hushåll skulle gå ner i ett och med ett tillskott i familjen funderades det noga över vad som skulle krävas för att alla sex familjemedlemmar skulle trivas. Storrenovering påbörjades samtidigt som familjen medvetet skiftade ner alltmer.
– Det var en stor utmaning. Min man hade ett gammalt bufferttänk; ”tänk om..” eller ”den här kan ju vara bra att ha utifall den andra går sönder” och så vidare. Det blev en hel del slitningar när det skulle beslutas kring vad som skulle stanna och vad som skulle bort. Då frågade vi oss varför vi skulle ha kvar de gamla sakerna som vi ändå inte använder. Ofta hade vi inget bra svar. Då gick de bort.
Nedskiftingen omfattade inte bara hemmet och bilarna utan även trädgården.
För att minimera utgifter och tid spenderad på skötsel av hemmet skiftade familjen ner både i och utanför huset. Resultatet blev en enkel och lättskött trädgård med en vacker oas utanför Själens rum.
– Vi har vänner runt omkring oss som har så mycket att sköta, beskriver Jessica. Bland annat sina stora trädgårdar och alla prylar som medföljer. Så många gånger när vi är spontana till att leva livet så kan inte de eftersom deras gräsmatta först behöver klippas och liknande. Jag har aldrig förstått det. Jag har ofta hört människor uttrycka att ”den som har mest saker på gården vinner när den dör.” I min värld är det tvärtom. I min värld förlorar den som har mest saker eftersom all den energin som går åt att sköta allt tär oss på vår egen livsenergi. Vi blir bara gamla i förtid.
Jag känner igen det Jessica pratar om. Hos mig själv och hos alla i min omgivning. Alla potentiellt fina stunder som aldrig fick chansen att existera eftersom någonting materiellt ”behövde” tas hand om först. Någonting som i själva verket var helt obetydligt.
– All energi som går åt till att älska saker skapar oftast människor som utnyttjar människor. Varför inte ändra på det, utnyttja våra saker och istället älska våra medmänniskor? menar Jessica.
Jessica var fast besluten att skapa en tillvaro och en livsstil där människorna kom i första hand. Men trots att omställningen kändes rätt var det periodvis tufft och hon fick inte bara hitta praktiska lösningar för att göra det mesta av den enkla tillvaron utan också ha långa samtal med barnen för att de skulle förstå varför deras liv ser ut som det gör.
– Vi har alltid haft en teamkänsla och respekt för varandra, men nog har tålamodet fått sina prövningar allt! Mycket på grund av det medvetna valet vi gjort med så liten boyta. Under ett par år kommer jag ihåg att mina grabbar ofta jämförde sig med sina skolkompisar. Vi satt ofta och pratade om kompisarnas egna, stora rum, deras trumset och datorer, mobiltelefoner, och deras tv-spel. Självklart fick mina barn också saker men med måtta, och jag förklarade många gånger att allt det där behöver vi inte för det gör oss definitivt inte lyckligare. Jag fick många gånger påminna barnen om hur bra vi hade det som hade mycket tid över tillsammans som familj. Men när vi till exempel efter skoldagens slut kunde spela kort och fika tillsammans, prata om hur deras skoldag hade varit och så vidare så kunde någon av barnen komma på att de hade många skolkompisar som fick vara hela dagar på fritids, eller vara hemma själv tills någon av deras föräldrar kom hem sent på kvällen.
Jessica skrattar när hon berättar:
– Många gånger har mina barn kallat mig för stenåldersmorsa! Men idag när mina grabbar i stort sett är vuxna så har de skrattat och sagt att de är nöjda över att jag var och är som jag är. De känner att jag har funnits där för dem och att jag inte har curlat med dem, att de har fått bra värderingar.
Lika viktigt som det var att familjens hem skulle ha en personlig prägel och lämplig standard var det att Jessicas företag skulle kännas ”rätt”. Jessica hade under sin utbildning delat en lokal tillsammans med andra terapeuter mitt i stan där hon utövade kropps- och själsbehandlingar. Den erfarenheten fick en avgörande roll i Jessicas framtida karriär.
– Jag är oerhört tacksam för den tiden. Där lärde jag mig så oerhört mycket. Framförallt hur jag inte ville jobba.
Terapeuterna arbetade under tidspress medan klienterna avlöste varandra som på löpande band. Stressade terapeuter tog emot stressade klienter.
– Jag skulle ta in människor på en brits. De hann knappt lägga sig ner och slappna av innan de skulle upp igen och ut. Och in med nästa. Det plingade i entrén, ringde i telefonen, människor pratade högljutt och ljud från maskiner förstörde känslan och energin som jag ville förmedla. Jag ville jobba mot stressen men var så fruktansvärt stressad själv. Det gick bara inte.
Situationen fick Jessica att fundera över vad hon ville istället.
– Vad vill jag förmedla? Hur går jag tillväga? Och vart tar jag vägen med mitt koncept? Vad är mitt budskap i detta? För att kunna jobba mot stress och få en människa att varva ner behövs en lugn atmosfär både före och efter. Och jag som terapeut behöver definitivt vara lugn inifrån. Det är jag nu.
Och det känns. Det känner jag redan första gången jag kommer till Själens rum, och känslan består varje gång jag återvänder och möts av Jessicas långa, varma kramar och omhändertagande energi.
– Lugnet jag har idag är resultatet av att jag har landat i min egen resa. Den jag gjort och gör, berättar hon.
– Allt går att förändra, menar Jessica utifrån sin egen erfarenhet. Allt sitter inom oss och i vår vilja. Svaren går vi och bär på själva. Det viktiga är att våga sticka ut, våga ta för sig av livet. Göra det man kan här och nu, i den livsfasen man är i just nu. Vill man förändra så måste man först börja med sig själv, sen förändras omgivningen, allt ger ringar på vattnet.
Och resan fortsätter. Efter flera års slit upplever Jessica att familjen nu har lyckats skapa den gemenskap som hon saknade i sina yngre år. Hemmet och familjen utvecklas och växer kontinuerligt både tillsammans och var för sig som individer. Det svarta hålet som Jessica kände har försvunnit och hon sprudlar istället av livsenergi, trygghet, kärlek och nyfikenhet på det som väntar.
– För att kunna jobba mot stress och få en människa att varva ner behövs en lugn atmosfär både före och efter. Och jag som terapeut behöver definitivt vara lugn inifrån. Det är jag nu, säger Jessica som landat i sin egen resa.
– Idag ser vårt liv ut såhär. Det är ett val vi gjort. Eftersom vi har valt att ta oss ur så mycket som möjligt av samhällets förpliktelser så kan vi ju också styra om vi till exempel vill resa. Vi behöver inte planera så mycket, vi känner att vi börjar få flyt på livet nu och att vi lever friare idag än för bara ett par år sedan. Jag tycker att vi är i mer harmoni och nöjda med det vi har skapat runtomkring oss. Förhoppningsvis kommer vi få många fina år på just den här fina platsen i det här stora och lilla huset. Och den dagen barnen är utflugna så har vi troligtvis helt andra planer. Ingenting är omöjligt i vår värld. Framförallt inte att våga göra oss av med saker för att eventuellt dra vidare åt något annat håll på en annan plats. Planeten är till för att upptäckas, och den som lever får se!
Är du nyfiken på hur Jessicas familj har gått tillväga för att få ett hushåll på sex personer att gå runt på en ekonomi? Vill du veta mer om utmaningarna de stött på och de praktiska lösningarna som de tillämpat för att nå sina mål? Följ Ett annat liv på Facebook för att inte missa nästa del i artikelserien om downshifting där Jessica delar med sig av sina tips.
